Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeriet går vidare

Ett inlägg om sökta jobb, förmågan att ta nej och styrkan att inte ge upp.

Idag är det fredagen den 13:e. Jag är inte så väldigt vidskeplig, men det klart att det var ju inte sååå kul att börja dan med att ta emot ett nej på ett sökt jobb. Dessbättre inget jobb som jag var supersugen på.

Att söka jobb innebär en ständig träning på att ta emot nej. För mig är det viktigt att veta varför jag har får ett nej. Är det nåt i mina ansökningar som inte är bra formulerat eller är det en viss kompetens jag saknar? Jag brukar därför alltid kontakta alla som ger mig ett nej – om det nu inte är så att de i och med nejet förklarar varför. Nu har jag fått totalt fyra nej. Det är fortfarande bara Hammer & Hanborgs rekryterare som inte har besvärat sig med att svara på mitt mejl avsänt för tio (10) dagar sen. Och så den arbetsgivaren som kom med beskedet idag.

I augusti sökte jag 43 jobb. Det innebär att jag har 39 möjligheter kvar.

Min sökta jobb-hög i augusti.

Hittills i september har jag sökt 20 tjänster. Jag märker att det börjar mattas av med annonser. Från att oftast ha sökt tre jobb om dan är jag nu nere i två om dan. Därmed inte sagt att min ambition med tre sökta jobb per dag inte finns kvar! Om jag känner att jag misslyckas en dag och bara hittar ett jobb, har jag kanske turen att hitta fyra dan därpå. Och så kan jag ju alltid luta mig mot det faktum att jag väntar besked från nästan 60 sökta jobb.

Min ansökningshög idag.

Den som tror att jag tänker ge upp och lägga mig ner och dö tror fel! Jag fick också min självkänsla stärkt häromdan när jag fick höra att det är stora problem på en av mina före detta arbetsplatser. För slutsatsen jag drar av det är att inte var/är fel på mig utan på nånting annat.

Från Arbetsförnedringen har jag inte hört ett pip. Jag vet till exempel fortfarande inte vem som är min handläggare. Jag anmälde mig som arbetssökande den 1 augusti, så man har bara haft en och en halv månad på sig att utse handläggare. Det är också dåligt, tycker jag, precis lika dåligt som att rekryterare inte ger återkoppling.

Det förväntas och krävs så mycket av oss jobbsökande. Men hur tror kravställarna att det blir när de inte själva lever upp mot de förväntningar och förhoppningar vi arbetssökande har på dem?

Att många utan jobb blir apatiska förstår jag till fullo! Än så länge är jag inte där och jag gör allt för att inte hamna i Det Svarta Hålet. Varje dag är en kamp för att må så bra jag kan och för att överleva. Tro inte för ett ögonblick att det är enkelt. Men jag gör roliga saker inemellan också. Jag tillåter mig att skratta, att leva.

Jag jobbar flera timmar varje dag med att leta och skriva ansökningar på lediga tjänster. Det blir som ett arbete i sig. Ett oavlönat arbete. Tänk på det en stund när du går och hämtar ut din lön eller betalar dina räkningar.

Livet är kort. Jag ger inte upp det.

Read Full Post »

En smak av sommaren…

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver en lördag bland troll och kylda drycker, men inga tyger.

Lördagen började mulet och vi trodde verkligen inte det skulle bli nån fin dag. Men iväg in till stan kom vi. Det var jävligt skönt eftersom det klämdes in en studsmatta bredvid stinky husdjursburen på plätten under mitt hem. Jag behöver väl inte säga mer än att det är otroligt störande att ha detta under fönstret till det rum där jag ofta sitter och skriver och jobbar..? Men jag funderar på att KLAGA och skriva ihop nån protestlista som jag kan springa omkring med till väl utvalda personer. Det är så man ska göra, har jag hört. Fast det brukar ju inte gå så bra. Konstigt… man kanske inser att man är lite pinsam… Så jag nöjer mig KANSKE med att blogga om det. Det får säkert konsekvenser, men jag har rätt till mina åsikter och att yttra dem. Yttrandefrihet, hört talas om det?

Båda två fick vi ladda busskorten – TYVÄRR. Jag har ingen lust att sponsra min före detta arbetsgivare, det räcker med skatten jag betalar. Fast ungefär en gång i månaden åker jag buss. Och enda sättet för mig att betala på bussen är med kort. Värdekort känns bättre än att stå och krångla med bankkortet.

Vi hoppade av vid Vaksala torg, bara så där spontant. Där var fullt av folk med bord och prylar till salu, man visste nästan inte vad man skulle titta på. Vi beundrade först örterna och drömde om vår kryddträdgård. Sen såg vi en del snygg och osnyggt.

Tyrolerhatt eller hatt med silverpaljetter?

Efter en stund insåg jag att dagens vara var… troll.

Lyckotroll i råååsa med spetsiga öron.

Till och med Lillsven fanns som troll.

Lillsven Trollet.

Och troll i näver…

 Nävertroll. 

Det största trollet av alla – och nu menar jag gulligt troll! – var Ilona Szatmari Waldau – som jag, min snorka, missade! Förlåt, darling!

Vi dansade sen vidare mot nya mål – utan att ha köpt en pryl. Jag vet inte vad det var med oss igår!..

Vi dansade iväg mot nya mål…

Efter en mellanlandning för intagande av macka styrde vi kosan mot det som var huvudpunkten på dagens agenda: ett besök i tygaffären för att kolla på tyg till min kökssoffa. Jag blev något förbannad när jag upptäckte att affären var stängd igen. Vi anlände en halvtimme efter stängning.

I stället trippade vi över gatan till Röda Rummet. Men vi kom tomhänta även därifrån, märkligt nog. Såg bara böcker jag inte ville ha.

Den här ville jag inte ha, till exempel.

Jag skrattade lite när jag såg en viss eftertraktad bok, inlåst bakom glas. Men det är en bok som både FEM och jag har i våra ägor nu! Jag vågade inte ens fråga vad den kostade… (Men jag gjorde en sökning på affärens sidor på nätet nyss och de ska ha 475 kronor för boken.)

Ögonen har jag redan i min ägo, men den var länge eftertraktad…

Vi strosade genom stan och det började bli jättevarmt. Jag föreslog därför en dryck vid vatten och vi stapplade upp till Åkanten. Jag fattar inte varför det står en tjej och tar emot på utserveringen, en sorts utsållerska eller vad? Funktionen är oklar. Det är ju inte som att det är nån fin restaurang. Tre rätter hade man att välja på igår – två sorters hamburgare och räksallad. Vi sket i maten och tog var sin dryck.

Rosé till Fästmön, en stor stark till mig. Våra brillor fick vila en stund.

Det fläktade lite vid floden, men den är ju inte så fräsch, ån. Skönt var det i alla fall att sjunka ner i en soffa och sitta och lördagssofta och kommentera folk. En del sällskap tycktes inte umgås med varandra inbördes, vilket vi filosoferade något över.

Inte så fräsch.

Över oss vakade Dômen i bakgrunden… Det är SÅ Uppsala!

Dômen i bakgrunden.

Vi hade nu bara en tid att passa, klockan 21, för det var då finalen i Eurovision Song Contest 2013 skulle dra igång på SvT. Men som tur var visade Annas klockan 21 hela tiden. (Ja, hon ska försöka få batteriet utbytt idag.)

Annas klocka visar 21 hela tiden.

En bit mat skulle intagas före det europeiska musikpartyt, så vi skuttade upp ur sofforna och förflyttade oss några meter till restaurang Tzatzikis uteservering. Där var det inte översvämning längre.

Medan vi väntade på maten fotades det febrilt och skickades upp bilder till Twitter och Instagram. Som alla andra kvinnor vill vi ju visa hur roliga saker vi gör och hur fina grejor vi ser.

Anna skickar upp nåt.

Jag älskar ju träd och fotade ett favoritdito, en pil, som står nedanför Upplandsmuseet.

Favvoträd.

Det roligaste för dagen var när jag satte tänderna i en chillifrukt fylld med fetaoströra och det hela sprutade till. Vid huvudrätten sen var det dags igen. Då slant kniven och jag lyckades med konststycket att kasta upp en rejäl klick tzatziki på vänstra tutten på min svarta tischa. Vad gör man inte för att roa sin omgivning… och för att bli fotograferad av sin älskling..?

Anna fotade – men hon missade min fläck. (Tror jag…)

Våra solbrillor klängde som apor på varandra. Man kan ju nästan tro att de – och vi! – är ihop. DET ÄR VI OCKSÅ!

Klänger som apor på varandra.

Hemma i New Village ägnade vi oss att goffa prästostbågar och jordgubbar medan vi såg på musiktävlingen. Jag tyckte att kvaliteten på sången hade blivit betydligt bättre sen förr om åren då falsksång tycktes vara det som de flesta upplät. Men visst fan var det fel låt som vann! (Nej, jag har inte satt ut nåt frågetecken för frågan är retorisk.)

Idag blir det en tur till Stormarknaden för några ärenden innan jag ställer mig vid spisen och lagar till italiensk pastasås till kvällen. Nånstans där emellan ska jag telefonera med min mor. Dags att sätta punkt här just därför.

Och nä. Jag gick inte min surfrunda igår. Jag hade ingen lust. Jag fick en smak av sommaren i stället.

Livet är kort.

Read Full Post »