Bajs och bibblan

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?

Klockan 18 skulle Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.

Så där. Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.

Med behaglig röst berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.

Livet är kort.