Rapport från en flodhäst eller Det är ju inte konstigt att man är tjock

Ett svullet inlägg.

---

 

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Söndagsfika med Storbarnen.

Innan vi landade här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!

*Clark Kent = min lille superman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör man inte för att få upp värmen..?

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Särskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

När jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Och eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

Efter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

1. Gynekolog
2. Barnmorska
3. Tandläkare
4. Syfröken

Livet är kort.

Read Full Post »