Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbet – i drömmen och i verkligheten

Ett inlägg där Tofflan berättar om dröm och verklighet när det gäller jobbet – och om hur hon gjorde bort sig i hastigheten häromdan.

Det cirkulerar mycket kring Jobbet i huvudet just nu. Dels är det nog för att jag försöker distansera mig och

göra slut,

dels för att jag vill slutföra öppna ärenden och göra bra ifrån mig innan jag lämnar byggnaden.

I natt låg jag i sängen och snurrade och snurrade. Det kliade i hela kroppen. Jag somnade snällt strax för klockan 23, men vaknade vid ett-tiden. Sen blev det sömn, vaka, sömn, vaka resten av natten. Och lite dröm. Jag drömde att kollegan MF och jag befann oss på jobbet och höll på att skriva

Mycket Viktiga Saker

på våra datorer. Då gick strömmen! Inte nog med att det vi skrivit försvann, här blev kolsvart! Ingen annan än MF och jag blev upprörd. Och vi höll verkligen på att gå upp i limningen!!! Jag tänkte berätta för MF idag om min lustiga dröm – men MF är inte här den här veckan. Kanske hemma och sliter sitt tjocka hår i förtvivlan?

En av mina andra kollegor började följa mig på Twitter igår. Det känns helt OK. Sen kan det bli jobbigt om J läser mina personliga blogginlägg, men what the heck, jag ska ju som sagt snart lämna byggnaden! Upptäckte då en annan kollega på Twitter. Det visade sig att F är från Bosnien, vilket jag starkt misstänkte. I morse hade jag tänkt hälsa F med

Dobro iutro!

Fast i morse var h*n ute på fältarbete. Nej, i stället blev det till lunch jag stack in huvudet och undrade

Jesti?

Min bosniska kollega blev jätteförvånad och undrade om jag kunde flera bosniska ord och varför. Jag berättade då att jag under många år i mitt förra arbetsliv började alla mina arbetsdagar med att säga just

Dobro iutro!

till en kollega.

Och nu kan du göra det igen!

svarade F.

Jaa, ett tag till…

tänkte jag, men svarade instämmande.

På förmiddagen hade jag besök på rummet av J som hade lite dåligt samvete (behövde J inte alls ha) för att h*n inte meddelat mig att jag ska närvara på ett möte i morgon. Nu var det ju inte J:s uppgift att kalla mig. Kallelsen kom via e-post igår kväll när jag hade somnat, klockan 23.19… Jag har bara kort svarat att jag inte vet om jag kan närvara eftersom jag jobbar för institution 1 på tisdagar (har gjort det i ett år snart, bara…). Dessutom uttryckte jag att det var lite (!) kort framförhållning, men att jag nog ska kunna förbereda en föredragning på cirka 20 minuter inklusive frågestund. Ibland förväntas man trolla med knäna på mitt jobb. Vilken tur att jag har alldeles väldigt flexibla knän. Och att jag är säker och trygg i min yrkesroll. Dessutom har jag inget att förlora, men en och annan oupplyst själ att vinna.

Nån gjorde en gång en tabbe vid köpet av detta armband. Men det är fint, tycker jag!

Idag uppdagades en riktig tabbe jag har gjort! Det är nog den största missen jag har gjort hittills. Professor K fick i fredags besked om att ett projekt fått ett synnerligen stort anslag. Jag gjorde en nyhet till externwebben om detta – en version på svenska, en på engelska. Men jag var lite slarvig och lät Google translate hjälpa mig på traven. Jaa, jag erkänner! 😳 Jag hade nämligen bråttom och skulle få ut nyheten efter lunch men före halv tre på eftermiddagen när jag var ”bortbjuden” på fika hos institution 1. Google translate hade översatt ett efternamn eftersom det tolkades som ett vanligt ord. Jag skämdes, men erkände för professor K, berättade som det var att jag var stressad. Professorn gjorde inte alls nån stor sak av det, utan skrattade och sa att det viktiga var ju att jag ändrade snabbt. Och jisses anoga så snabbt jag ändrade…

Stack in näsan till M och fick veta att M tyvärr inte deltar på mötet i morgon när jag ska ha min lilla föredragning. Jag sa att jag ska vara lite ledig framöver, först och främst semester från fredag och ledig till och med onsdag i nästa vecka. Sen får vi se. Jag kommer hit och tömmer mina datorer och så nån dag. Frågade åter om Ajfånen och möjligheten att köpa ut den, men den är obefintlig – statens egendom ska lämnas tillbaka när man slutar. Nåja, jag får ju två löner till så det ska väl räcka till en ny.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bekantskapande, dragning och sökning

Igår kväll hade jag inget inplanerat alls. Det var jätteskönt – och plötsligt fick jag massor gjort! Först hade jag tänkt ta en tur till Tokerian, men eftersom jag inte hade vunnit nån ny Trisslott ens på lotterna jag fick av mamma, struntade jag i det och var hemma i stället. Jag tog en lång dusch och tvättade håret, filade fötterna och svor över fotfilen, nummer två att gå sönder. (På den första gick skaftet av, på den andra lossade själva filbladet. Aldrig mer Scholls vita fotfilar för min del!) Inte blev jag mindre arg sen heller när en irriterande telefonförsäljare ringde ut mig ur duschen. Noterade för resten att KeyCode fortfarande inte har gett upp trots att de i ett mejl lovade att sluta ringa min gamla mobil. Hur står det till med internkommunikationen där???

Eftersom jag fick min egen pappersdeklarationsblankett med posten igår, slog jag en signal till mamma för att höra hur det har gått för henne med deklarationen. Hon var ju så orolig för den, men nu kunde jag lugnt och rätt pedagogiskt förklara hur hon skulle göra. Vi får båda två tillbaka på skatten och alla tusenlappar är välkomna med tanke på alltings sönderfall runt omkring mig…

Startade laptopen därpå och började bekanta mig lite med den. Gjorde mina egna inställningar, förde över lite filer, sparade bokmärken etc. Även om laptopen är gammal känns den bra att jobba med. Det enda jag är ovan med är skärmen, men jag fick ta högsta upplösningen så blev det bäst. Och så tyvärr har jag ju inte min Photoshop-skiva kvar och det är ett program jag verkligen kommer att sakna när stordatorn lämnar det jordiska… (Men än lever den!)

Tofflans blogg finns även på laptopen numera!

Jag var rejält trött igår kväll och kunde somna hyfsat tidigt. Nattsömnen blev ganska god – jag vaknade bara ett par gånger, inte varannan timme som jag brukar. I morse var jag väldigt glad att jag hade duschat igår kväll, för varmvattnet var allt annat än varmt. Hoppas det var nånting tillfälligt eller att nån felanmäler det – jag hade inte möjlighet att göra det. Idag får jag dessutom besök av ventilationsgubbar som ska justera nånting IGEN, jag vet inte för vilken gång i ordning. Jag tycker mest att de skitar ner på mina golv (de tar inte av sig skorna) och min spis och ventilationen för mest med sig oönskade lukter och matos från grannarna samt damm i mängder, särskilt i våtutrymmena.

Var sen till jobbet – hamnade mitt i en brandkårsutryckning – men kom i tid för min föredragning om Husbygget, det vill säga webbplatsen jag har byggt upp på både svenska och engelska. Min dragning var först på dagordningen, men det blev den inte. Det var trevligt att se flera vänliga ansikten, det vägde upp de mindre vänliga, så att säga. Jag tackar också för uppbackning av prefekt 1 och Lille M och A, jag kände stödet och uppskattningen för det jag har åstadkommit.

Efter mötet tog jag mig arbetstid till att skriva en jobbansökan till en institution där de söker en kommunikatör på heltid. Jag ringde rekryteringskonsulten institutionen samarbetar med för att höra mig för om det var nån idé att jag söker. Det fanns nämligen ett skall-krav på en naturvetenskaplig utbildningsbakgrund. Min utbildningsbakgrund är humanistisk, men jag har jobbat 25+ år inom naturvetenskapliga områden. Det vore konstigt om det inte är nånting värt. Men rekryteraren tyckte att jag skulle söka, sen får vi se om institutionen kan tänkas backa/tänka om.

Lunchen med ”Lisbeth” var en av dagens höjdpunkter, den andra blir besöket i Himlen i kväll där det finns ett födelsedagsbarn – min älskade Anna.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Last dance, last chance…”

Den som kommer på varifrån citatet i rubriken kommer får en Toffelkram! Men idag är det verkligen sista dansen, sista chansen för avdelningen och fakulteten att ta sitt förnuft till fånga och välja mig. Fast så blir det ju inte. Jag sitter här och skriver några rader min allra sista arbetsdag och det känns både ledsamt och spännande. För nånstans hoppas jag ju på en framtid som innebär nya utmaningar. En av dessa utmaningar blir den lilla föredragning jag ska hålla i morgon eftermiddag på Högre Höjder! Tänk dig själv att få prata jobb där jobbet i sig är din favoritsysselsättning! Ja jag pratar förstås om att blogga.

I övrigt är dagens uppfostringsuppgift att lära folk som säger

fakulEteten

att det heter

fakulteten utan nåt extra E i mitten.

Vad gäller hälsotillståndet står förkylningen och stampar. I morse hade jag nysanfall och luftrören känns tajta och som om de innehåller glasskärvor som skaver ONT varje gång jag andas. Vaknade med huvudvärk, så jag tog en Ipren och en C-vitamin brustablett, rörets sista. Äh, det är liksom jobbigast innan en förkylning bryter ut! På vägen hem ska jag stanna vid apoteket i rondellen och inhandla lite diverse – ifall att.

I kväll blir det förberedelser inför dragningen i morgon eftermiddag, men jag tänker också förstås, förstås se på större delen av Antikrundan. Fästmön jobbar till klockan 21, så jag hinner titta till ungefär kvart i innan jag åker och hämtar henne. Och ja, jag har slutat rapportera från Antikrundan, för jag insåg att jag nog tyckte att det var roligast själv. En massa människor runt omkring visade sig vara helt humorlösa och förstod inte att om jag gav tofflor åt några i programmet så gav jag stålskodda kängor åt mig själv. Men nej, det är inte lätt när man inte är lika smart och ironisk som jag att fatta det. Fast å andra sidan förstår jag inte varför man läser här, dårå. Om man retar upp sig, alltså och om man inte förstår hur jag slår på mig själv. Och nej, Sir Väs, jag mår inte bättre om jag slutar vara så elak. Det jag däremot aldrig nånsin lär mig att förstå är varför såna som du, som uppenbarligen avskyr mig, fortsätter att hänga här där du vet att du inte är välkommen. Å andra sidan har jag förstått att det endast är bloggare av klass och rang som har webbtroll. LÅNGNÄSA!

I morse hittade jag en otroligt passande seriestrip i lokalblaskan och jag kunde inte låta bli att fota den och lägga ut den här. Det där spöket, det är som jag, det.

Det misslyckade spöket är jag.

Read Full Post »