Jobbet – i drömmen och i verkligheten

Ett inlägg där Tofflan berättar om dröm och verklighet när det gäller jobbet – och om hur hon gjorde bort sig i hastigheten häromdan.

Det cirkulerar mycket kring Jobbet i huvudet just nu. Dels är det nog för att jag försöker distansera mig och

göra slut,

dels för att jag vill slutföra öppna ärenden och göra bra ifrån mig innan jag lämnar byggnaden.

I natt låg jag i sängen och snurrade och snurrade. Det kliade i hela kroppen. Jag somnade snällt strax för klockan 23, men vaknade vid ett-tiden. Sen blev det sömn, vaka, sömn, vaka resten av natten. Och lite dröm. Jag drömde att kollegan MF och jag befann oss på jobbet och höll på att skriva

Mycket Viktiga Saker

på våra datorer. Då gick strömmen! Inte nog med att det vi skrivit försvann, här blev kolsvart! Ingen annan än MF och jag blev upprörd. Och vi höll verkligen på att gå upp i limningen!!! Jag tänkte berätta för MF idag om min lustiga dröm – men MF är inte här den här veckan. Kanske hemma och sliter sitt tjocka hår i förtvivlan?

En av mina andra kollegor började följa mig på Twitter igår. Det känns helt OK. Sen kan det bli jobbigt om J läser mina personliga blogginlägg, men what the heck, jag ska ju som sagt snart lämna byggnaden! Upptäckte då en annan kollega på Twitter. Det visade sig att F är från Bosnien, vilket jag starkt misstänkte. I morse hade jag tänkt hälsa F med

Dobro iutro!

Fast i morse var h*n ute på fältarbete. Nej, i stället blev det till lunch jag stack in huvudet och undrade

Jesti?

Min bosniska kollega blev jätteförvånad och undrade om jag kunde flera bosniska ord och varför. Jag berättade då att jag under många år i mitt förra arbetsliv började alla mina arbetsdagar med att säga just

Dobro iutro!

till en kollega.

Och nu kan du göra det igen!

svarade F.

Jaa, ett tag till…

tänkte jag, men svarade instämmande.

På förmiddagen hade jag besök på rummet av J som hade lite dåligt samvete (behövde J inte alls ha) för att h*n inte meddelat mig att jag ska närvara på ett möte i morgon. Nu var det ju inte J:s uppgift att kalla mig. Kallelsen kom via e-post igår kväll när jag hade somnat, klockan 23.19… Jag har bara kort svarat att jag inte vet om jag kan närvara eftersom jag jobbar för institution 1 på tisdagar (har gjort det i ett år snart, bara…). Dessutom uttryckte jag att det var lite (!) kort framförhållning, men att jag nog ska kunna förbereda en föredragning på cirka 20 minuter inklusive frågestund. Ibland förväntas man trolla med knäna på mitt jobb. Vilken tur att jag har alldeles väldigt flexibla knän. Och att jag är säker och trygg i min yrkesroll. Dessutom har jag inget att förlora, men en och annan oupplyst själ att vinna.

Nån gjorde en gång en tabbe vid köpet av detta armband. Men det är fint, tycker jag!

Idag uppdagades en riktig tabbe jag har gjort! Det är nog den största missen jag har gjort hittills. Professor K fick i fredags besked om att ett projekt fått ett synnerligen stort anslag. Jag gjorde en nyhet till externwebben om detta – en version på svenska, en på engelska. Men jag var lite slarvig och lät Google translate hjälpa mig på traven. Jaa, jag erkänner! 😳 Jag hade nämligen bråttom och skulle få ut nyheten efter lunch men före halv tre på eftermiddagen när jag var ”bortbjuden” på fika hos institution 1. Google translate hade översatt ett efternamn eftersom det tolkades som ett vanligt ord. Jag skämdes, men erkände för professor K, berättade som det var att jag var stressad. Professorn gjorde inte alls nån stor sak av det, utan skrattade och sa att det viktiga var ju att jag ändrade snabbt. Och jisses anoga så snabbt jag ändrade…

Stack in näsan till M och fick veta att M tyvärr inte deltar på mötet i morgon när jag ska ha min lilla föredragning. Jag sa att jag ska vara lite ledig framöver, först och främst semester från fredag och ledig till och med onsdag i nästa vecka. Sen får vi se. Jag kommer hit och tömmer mina datorer och så nån dag. Frågade åter om Ajfånen och möjligheten att köpa ut den, men den är obefintlig – statens egendom ska lämnas tillbaka när man slutar. Nåja, jag får ju två löner till så det ska väl räcka till en ny.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i kylan – på flera sätt

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.

Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

Regnet gör väntan på solen värd.

Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »