Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glasskärvor’

Ett inlägg om en loppistur.


 

I eftermiddags blev det en tur bland några av stans loppisar och second handaffärer i Boländerna här i Uppsala. Första stopp på turen var Helping Hand – och idag handlade jag faktiskt! Den som känner mig kan räkna ut bakarslet att det naturligtvis var en bok som fick följa med hem. Jag hittade nämligen boken Pardans, som är skriven av min gamla (ursäkta, Birgitta!) universitetprofessor, numera emerita, i litteraturvetenskap, Birgitta Holm. Samtliga böcker kostar tio kronor – om annat ej anges.Pardans angavs ej annat, så en guldpeng betalade jag för den. I övrigt såg jag en riktigt fin pjäs, en burk från Rörstrand, formgiven av Marianne Westman, tror jag. (Lite osäker, för den var inlåst.) Den var dock utanför min prisklass – på prislappen stod 750 kronor.

Här är några av de saker jag såg på Helping Hand idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästan vägg i vägg
med Helping Hand i Boländerna ligger Myrornas butik. Där gjorde somliga en hel del fynd, medan andra nöjde sig med en pocketbok för tio kronor. Alla pocketböcker kostar nämligen just nu tio kronor här. Tyvärr hade inte inte alla i personalen tvättat sig ordentligt, vilket gjorde det stundtals outhärdligt att strosa runt och titta utan att få kräkreflexer. Pontus i kassan var dock ett trevligt och väldoftande undantag. Roligt var det att se några av bilderna vi såg på Fotografiska i söndags som inramade affischer. Uppenbarligen har somliga ställt ut flera gånger på museet – även samma bilder.

Här är några av de saker jag såg på Myrorna i Boländerna idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dagens sista loppisstopp
blev Röda Korsets KupanDär tappade jag nästan hakan av förvåning när en karl med armbåge hade ner ett glasföremål från en hylla. Inte en min rörde han, inte en ursäkt kom, inte en ansats att hjälpa personalen att sopa upp. I stället svepte han ut tillsammans med fru och barn, efter att det sistnämnda kört, i mitt tycke, en gång för mycket över glasskärvorna med sin trampbil. Hoppas det blev punka!

Jag såg en man i rött i en provhytt. Han var mer intresserad av tidningsklippen på väggarna än att prova kläder. Jag försökte fånga honom på bild, men det var som om han hade ögon i nacken. Just som jag skulle ta bilden rörde han sig och gick ut.

Förutom detta slog jag på stort här dagen till ära och inhandlade ett visitkortsetui i trä och en läserska i gips. Etuiet kostade bara tio kronor, figuren, som jag använder som bokstöd, betalade jag 35 kronor för.

Vi intog glass och kaffe medan Fästmön funderade över ett större köp – som sen inte blev av av kostnadsskäl. Ibland önskar jag att jag kunde…

Här är några prylar från Röda Korsets Kupan:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu blir det en kyld Ginger Joe på ballen* 
innan jag börjar tillagningen av en lite senare middag.

Men vad har DU haft för dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

tofflan Strindberg201205145059
Mår sämst innan det bryter ut.


Det har blivit skitkallt igen.
 Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den som kommer på varifrån citatet i rubriken kommer får en Toffelkram! Men idag är det verkligen sista dansen, sista chansen för avdelningen och fakulteten att ta sitt förnuft till fånga och välja mig. Fast så blir det ju inte. Jag sitter här och skriver några rader min allra sista arbetsdag och det känns både ledsamt och spännande. För nånstans hoppas jag ju på en framtid som innebär nya utmaningar. En av dessa utmaningar blir den lilla föredragning jag ska hålla i morgon eftermiddag på Högre Höjder! Tänk dig själv att få prata jobb där jobbet i sig är din favoritsysselsättning! Ja jag pratar förstås om att blogga.

I övrigt är dagens uppfostringsuppgift att lära folk som säger

fakulEteten

att det heter

fakulteten utan nåt extra E i mitten.

Vad gäller hälsotillståndet står förkylningen och stampar. I morse hade jag nysanfall och luftrören känns tajta och som om de innehåller glasskärvor som skaver ONT varje gång jag andas. Vaknade med huvudvärk, så jag tog en Ipren och en C-vitamin brustablett, rörets sista. Äh, det är liksom jobbigast innan en förkylning bryter ut! På vägen hem ska jag stanna vid apoteket i rondellen och inhandla lite diverse – ifall att.

I kväll blir det förberedelser inför dragningen i morgon eftermiddag, men jag tänker också förstås, förstås se på större delen av Antikrundan. Fästmön jobbar till klockan 21, så jag hinner titta till ungefär kvart i innan jag åker och hämtar henne. Och ja, jag har slutat rapportera från Antikrundan, för jag insåg att jag nog tyckte att det var roligast själv. En massa människor runt omkring visade sig vara helt humorlösa och förstod inte att om jag gav tofflor åt några i programmet så gav jag stålskodda kängor åt mig själv. Men nej, det är inte lätt när man inte är lika smart och ironisk som jag att fatta det. Fast å andra sidan förstår jag inte varför man läser här, dårå. Om man retar upp sig, alltså och om man inte förstår hur jag slår på mig själv. Och nej, Sir Väs, jag mår inte bättre om jag slutar vara så elak. Det jag däremot aldrig nånsin lär mig att förstå är varför såna som du, som uppenbarligen avskyr mig, fortsätter att hänga här där du vet att du inte är välkommen. Å andra sidan har jag förstått att det endast är bloggare av klass och rang som har webbtroll. LÅNGNÄSA!

I morse hittade jag en otroligt passande seriestrip i lokalblaskan och jag kunde inte låta bli att fota den och lägga ut den här. Det där spöket, det är som jag, det.


Det misslyckade spöket är jag.

Read Full Post »