Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.

---

 

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

I morse klev jag med bultande huvud ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…

Idag står på mitt schema att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.

Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Saker jag inte gillar att öppna

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

En öppnad ost, redo att skivas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Electrolux EDB 8040 – ett coolt järn med vissa heta punkter…

Nu ska jag göra nåt så ovanligt som recensera ett ångstrykjärn! För mig är detta en  oumbärlig grej i hushållet. Strykning är inget jag ger avkall på – sen skiter jag i hur du gör.

Mamma och jag var ju och tittade på järn i Metropolen Byhålan. Och där inhandlades detta svarta, coola ångstrykjärn för 695 kronor. Det var nedsatt ungefär 350 kronor i pris. Det nedsatta priset tyckte jag var helt OK och jag hade kunnat tänka mig att betala det ur egen ficka om det nu inte var så att detta blev en födelsedagspresent. Mamma betalade.

Bra pris och coolt.

Men hur var det sen att använda? Ja, instruktionsboken var väl som alla instruktionsböcker, dålig. Den var gjord på en massa olika språk och den svenska delen var inte alltför lång. Inte är det direkt så heller att jag aldrig har använt ett strykjärn tidigare, men… Problem uppstår när man kallar samma (?) saker olika namn på olika delar (”ångvred”/”ångväljare”) och när bilderna är för små. En del termer förklaras inte. Vad är ”hälskydd” till exempel? En lös del som jag har råkat kasta, eller?

Ett annat irritationsmoment var en tejpbit. I instruktionsboken står det att man noga ska avlägsna tejpbitar och torka av järnet försiktigt med en fuktig trasa. Men snälla nån, en fuktig trasa tar inte bort klistret från tejpbitar…

Inte heller framgår det riktigt hur man öppnar locket för att fylla på vatten. Det sitter nämligen ganska tajt. För att inte tala om hur dum placeringen är… Om man ska stryka en större hög måste man nämligen fylla på järnet med vatten då och då. Det var otroligt svårt att göra detta utan att bränna sig… Skälet var att locket satt så hårt. Två brännskador på samma pekfinger!

Vidare är bägaren graderad på ett sätt och vattenbehållaren i järnet på ett annat. Dessutom vet man inte om maxstrecket på vattenbehållaren gäller när järnet står på sin kortsida eller om man håller det med stryksidan neråt, såsom visas på bilden.

Men när det kommer till själva strykningen blir jag salig! Det här är ett järn i yppersta klass, även på låga stryktemperaturer! Jag har haft ett antal ångstrykjärn i mitt vuxna liv och det här är det som i särklass har fått kläderna slätast! Tyvärr är järnet tungt. Detta i kombination med svårigheterna att öppna locket till vattenpåfyllaren gör att jag inte skulle rekommendera det för en svag person, en person med ledbesvär i fingrarna etc.

Ett par rejäla tofflor plus blir det för självavstängningen. Den är suverän! Järnet stängs av efter 30 sekunder om det har vippat och ligger på sidan eller om det inte används men stryksulan är mot strykbrädan samt efter åtta minuter om det står på sin kortsida. När man börjar stryka igen slås järnet på.

Så, sammanfattningsvis blir det följande omdöme:

Instruktionsbok, vattenbehållare, vattenbehållarens lock, vattenbägare, tyngd, tejpbitar får lägsta betyg

Pris, utseende, självavstängning får högsta betyg

Jaa, lite ojämnt omdöme och en hel del förbättringspotential, skulle jag vilja säga. Att sätta medelbetyg känns trist, med det blir ju genomsnittsbetyget…

Read Full Post »

”Last dance, last chance…”

Den som kommer på varifrån citatet i rubriken kommer får en Toffelkram! Men idag är det verkligen sista dansen, sista chansen för avdelningen och fakulteten att ta sitt förnuft till fånga och välja mig. Fast så blir det ju inte. Jag sitter här och skriver några rader min allra sista arbetsdag och det känns både ledsamt och spännande. För nånstans hoppas jag ju på en framtid som innebär nya utmaningar. En av dessa utmaningar blir den lilla föredragning jag ska hålla i morgon eftermiddag på Högre Höjder! Tänk dig själv att få prata jobb där jobbet i sig är din favoritsysselsättning! Ja jag pratar förstås om att blogga.

I övrigt är dagens uppfostringsuppgift att lära folk som säger

fakulEteten

att det heter

fakulteten utan nåt extra E i mitten.

Vad gäller hälsotillståndet står förkylningen och stampar. I morse hade jag nysanfall och luftrören känns tajta och som om de innehåller glasskärvor som skaver ONT varje gång jag andas. Vaknade med huvudvärk, så jag tog en Ipren och en C-vitamin brustablett, rörets sista. Äh, det är liksom jobbigast innan en förkylning bryter ut! På vägen hem ska jag stanna vid apoteket i rondellen och inhandla lite diverse – ifall att.

I kväll blir det förberedelser inför dragningen i morgon eftermiddag, men jag tänker också förstås, förstås se på större delen av Antikrundan. Fästmön jobbar till klockan 21, så jag hinner titta till ungefär kvart i innan jag åker och hämtar henne. Och ja, jag har slutat rapportera från Antikrundan, för jag insåg att jag nog tyckte att det var roligast själv. En massa människor runt omkring visade sig vara helt humorlösa och förstod inte att om jag gav tofflor åt några i programmet så gav jag stålskodda kängor åt mig själv. Men nej, det är inte lätt när man inte är lika smart och ironisk som jag att fatta det. Fast å andra sidan förstår jag inte varför man läser här, dårå. Om man retar upp sig, alltså och om man inte förstår hur jag slår på mig själv. Och nej, Sir Väs, jag mår inte bättre om jag slutar vara så elak. Det jag däremot aldrig nånsin lär mig att förstå är varför såna som du, som uppenbarligen avskyr mig, fortsätter att hänga här där du vet att du inte är välkommen. Å andra sidan har jag förstått att det endast är bloggare av klass och rang som har webbtroll. LÅNGNÄSA!

I morse hittade jag en otroligt passande seriestrip i lokalblaskan och jag kunde inte låta bli att fota den och lägga ut den här. Det där spöket, det är som jag, det.

Det misslyckade spöket är jag.

Read Full Post »