Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.

---

 

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Recensioner på gång: Tre Augustnominerade 2014

Ett litterärt inlägg.

---

 

Idag fick jag mejl om att jag hade ett paket att hämta på en postutlämning inte helt nära mig. Men jag har ju bil, så det var inga problem. Jag gissade på sätt och vis vad det kunde vara, men var naturligtvis inte säker alls på innehållet. Och jag blev riktigt nyfiken när jag fick den här stora jiffypåsen:

Jiffypåsen var större än mina dasslock till händer.

För ett tag sen anmälde jag mitt intresse att recensera böcker som nominerats till Augustpriset 2014. Mycket riktigt var det såna böcker som låg i påsen. Tre härliga, spännande böcker grävde jag fram.

Tre härliga böcker som nominerats till Augustpriset 2014.

Jag fick en skönlitterär bok, Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck, som alltså är nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Här kan du se och lyssna på författaren själv när hon berättar om sin bok.

De övriga två titlarna är nominerade i kategorin Årets svenska fackbok. Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Här kan du du se och lyssna på författaren när hon berättar om sin bok.

Den tredje boken, också den nominerad i kategorin Årets svenska fackbok, alltså, är skriven av Anna Charlotta Gunnarson och heter Popmusik rimmar på politik. Här kan du se och lyssna på författaren.

Tre riktigt spännande böcker att recensera alltså. Och vilken ska jag börja med..? Jag tror att det får bli… hum… tja…

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är billigt att kränka barn i Sverige…

Nej fan, jag ryser när jag läser om en kvinna inom barnomsorgen som stängde in barn i torkskåpet, höll för ett gråtande mycket litet barns mun och knäppte ungar på huvudet och drog dem i håret. En unge stängde hon dessutom in i ett värdeskåp. Nog för att barn är värdefulla, men värdeskåp brukar vara väldigt små…

Förutom idioter till förskolepersonal finns det massor av folk som skaffar barn, men som inte borde ha barn. Stackars barn som inte är säkra varken hemma eller på dagis! Man tycker att föräldrar borde älska sina ungar och att den som väljer att jobba med barn också på nåt sätt skulle gilla barn. Uppenbarligen ska man inte ta sånt för givet.

Jag har valt ett liv utan egna barn. Ett av mina främsta skäl till det var att jag inte träffade nån som jag litade tillräckligt mycket på för att vilja ha barn med. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det som ensamförälder fanns inte i min världsbild. Tiderna har emellertid förändrats och hade jag varit yngre idag hade jag kanske skaffat barn. Idag verkar det vara ganska lätt att skaffa barn, för par som inte kan få barn tillsammans liksom för den som är ensam. Men ärligt talat är jag ingen barnmänniska. Och det är nog det allra starkaste skälet till att jag har avstått. För även under stenåldern, när jag var ung, gick det att skaffa barn.

Ibland är det svårt att undgå att notera hur vissa föräldrar uppför sig tillsammans med sina barn. Man tar sig för sin panna både en och två gånger. Den utbildning i barnomsorg som en del föräldrar dessutom har tycks mest vara en bit papper som man kanske har fått per postorder. Hur kan man annars vara så totalt fri från empati?

Kvinnan som kränkte barnen på förskolan fick villkorlig dom och 40 dagsböter.  De skador hon åsamkat fyra små barn ansågs vara värda 37 000 kronor. Det är det totala beloppet kvinnan ska betala barnen i skadestånd. Kvinnan nekar till brott och menar att hon är utsatt för en sammansvärjning. Det enda jag menar är att det är jädrigt billigt att kränka barn i Sverige.

Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Somliga borde inte skaffa barn.

Dessutom lägger jag till, efter att ha läst om den barnakränkande kvinnan på förskolan:

Somliga borde inte jobba med barn.

Det kan ju inte bli annat än en svart bak, eller hur?

En svart bak för föräldrar och vuxna som jobbar med barn och som kränker barn.

Read Full Post »