Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Luften tjock av rädsla

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå igång och erkänna att man berörs

Nu kommer en sån där vardagsbetraktelse som en del tror att vi bloggare skriver för att bli nätkändisar. Faktum är att jag har skrivit det nedanstående eftersom det är tankar och ord som bara bubblar i mig och vill ut. Att det sedan råkar vara mina vardagsbetraktelser som är de mest lästa inläggen på den här bloggen kan jag faktiskt inte rå för. Ska jag skriva DÅLIGT, eller?

Den här förmiddagen har jag funderat på sånt jag går igång på i den meningen retar upp mig på eller blir irriterad eller till och med arg på. Skälet är förstås att jag har gått igång på nånting – logisk logik, oder was?!. Det handlar om sånt jag hör eller sånt jag läser. Och plötsligt slår det mig, mitt i irritationen, att anledningen till att jag går igång naturligtvis är att jag berörs. Ja, jag berörs och jag tar åt mig.

Nä, nån teflonpanna har jag aldrig varit, snarare tvärtom: jag har ofta tagit åt mig av andras sorger, missförhållanden eller problem. Vad jag förstår är det vanligt att man gör i stället för att ta tag i sitt eget.

Människan är utvecklingsbar och så även jag, tro det eller ej. Jag bär inte längre andras bördor, men jag är tydligt med att jag finns tillhands om jag kan vara till nytta. Igår gjorde jag det ett antal gånger och det kändes bra. Inte för att jag är nån genomgod människa – far from it! – utan för att dessa människor har farit eller far illa för att andra människor är… elefanter eller kanske snarare har bockfötter.

I samtliga fall handlar det om bristande förmåga till kommunikation och till insikten om att vi människor är komplexa och inte särskilt homogena. Det gladde mig särskilt då att tre av tre personer, trots att de var hårt åtgångna, inte gav med sig på den punkten: de ville kommunicera, diskutera och komma till rätta med. På olika sätt. En av dem är jag alldeles övertygad om att det går bra för, en annan har andra saker som måste vägas in i sammanhanget och en tredje tror jag får träna på såväl flexibilitet som att stå på sig.

Alla blad är inte gröna. Julstjärnans blad är inte heller homogena. Den här har ett rött blad kvar och står i mitt köksfönster.

Jag vet att en del går igång på det jag bloggar om. Jisses, om jag hade fått en smäll för varje gång jag skrivit nåt som misshagat nån, då hade jag varit död för länge sen! Det finns ständigt små, mycket små, människor som talar om för mig vilka ämnen jag får använda i mina blogginlägg. Vissa gånger blir jag till och med hotad. Jag kan sträcka mig så långt att jag ibland har varit som ovan nämnda elefant, men jag står för det jag skriver. Jag backar inte en millimeter förrän du, med argument men utan hot, kan övertyga om att jag borde ändra åsikt.

Hur det än är, tror jag att inte bara jag själv utan även andra kanske borde fundera lite mer över varför de blir så arga och upprörda av vissa saker de ser eller hör. För det kanske är så att de i själva verket berörs… Känner sig träffade av ett uns av… sanning..?

Min pelargon blommar. Jag har försökt beskära bilden så att inte nåns flerfamiljshus, cykel, husdjur etc har råkat komma med – folk kan ju till och med bli arga på sånt.

Förutom att gå igång idag har jag ägnat mig åt att skura badrum och duschrum här hemma. Det behövdes, om jag säger så. Efteråt skurade jag mig själv under duschen. Även det var behövligt. Det är ju lögaredag idag, passande nog. Men resten av hemmet tar jag i morgon.

Jag ska telefonera med mamma och borsta min tand. Ryggan är packad för snart bär det av för att hämta upp slutarbetad Fästmö och fara ut till Himlen. Gissar att kvällen tillbringas i TV-soffan, lyssnades på den tredje delen av den däringa tävlingen som pågår just nu i europeisk musik. Inte heller den här gången tänker jag blogga, utan sprider i stället omgivningens kommentarer i annat socialt forum (annars blir folk så arga så eftersom jag har en tendens att vara övervägande negativ). Kolla i stället in vad den här mannen skriver om tävlingen, för han gör det som vanligt på ett synnerligen kompetent och insiktsfullt sätt!

Livet är kort.

Read Full Post »