Asså, det här med reklamfilmer…

Ett inlägg om reklamfilmer på TV.

Som bekant har jag en liten herre på besök. Ibland vill den lille herrn sitta ifred och skajpa (eller LAN:a…) med sin kompisar. Då blir jag förvisad ur arbetsrummet som ligger vägg i vägg med lille herrns rum gästrummet. För grejen är att det är ett stort, öppet valv mellan rummen och jag kan ju råka höra eventuella hemligheter.

Förvisningen innebär att jag sitter i vardagsrummet, med laptopen på magen och TV:n påslagen. Det är inget jag vill se på TV, men den måste vara på så att jag inte hör vad som sägs mellan skajparna. Gästrummet har nämligen ingen dörr, bara ett draperi. Det är fördraget. JA, JAG ÄR SKITNYFIKEN, MEN… INTEGRITET, TOFFLAN, INTEGRITET FINNS DET NÅT SOM HETER!!!

Jag sitter med datorn och jag sitter och läser och jag hör TV:n och ibland tittar jag till. Värre än lördagskvällens program är faktiskt reklamfilmerna. Fy te rackarns, betalar företagen för vissa filmer??? Man kan ju undra…

Finns det nån som tycker att reklamfilmerna med den där överaktive killen med överbett är bra? Jag går nästan upp i limningen bara jag hör introt!.. En film jag däremot skrattar åt är den tecknade tjocke mannen i randiga byxor och hög hatt som tittar på TV typ jämt. Fast… jag har ingen aaaning om vad filmen gör reklam för…

Bland de värsta filmerna tycker jag att den sen länge uttjatade filmen med tandläkartanten är. Du vet, hon som gör reklam för en tandkräm som ska ge rena och hela, infektionsfria tänder. Hon låter som om hon har en ENORM infektion i hela förbannade käften när hon pratar! Jag blir… så irriterad att jag blir arg!

De två tjocka tanterna med orange peruker, de som ska föreställa tvillingar, men som pratar olika dialekter, var roliga typ en gång. Sen tröttnade jag. Och hur många år har den ”följetongen” gått? Det hjälper inte att tanterna gör olika saker, de är inte roliga. Punkt.

Är det nån reklamfilm som jag saknar så är det filmerna om den där lille mannen med blå lemmar. Den lille sjungande mannen. Han som är påträngande och överallt. Jag skrattade alltid åt filmerna, vad han är gjorde. Men nu görs det bara urtrist reklam för den tabletten…

He rules!

Det var verkligen en miss av det företaget att sluta använda den blålemmade mannen. Jag köpte faktiskt enbart den tabletten på grund av reklamfilmerna!

Annars är jag rätt trött på följetongsreklamfilmer som typ Falska Tvillingtanterna. Och den där livsmedelsaffären som har kört sin såpa i över tio år… Det är kanske möjligen dags att byta spår nu, eller? Till och med jag handlar i olika affärer, liksom (tänkte det skulle inspirera till nytänkande…) När då en annan livsmedelskedja gör nån sorts försök att härma blir det bara… pinsamt. Kräkstrist…

Har du nån hatreklamfilm eller nån reklamfilm som du verkligen gillar??? Skriv och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbet – i drömmen och i verkligheten

Ett inlägg där Tofflan berättar om dröm och verklighet när det gäller jobbet – och om hur hon gjorde bort sig i hastigheten häromdan.

Det cirkulerar mycket kring Jobbet i huvudet just nu. Dels är det nog för att jag försöker distansera mig och

göra slut,

dels för att jag vill slutföra öppna ärenden och göra bra ifrån mig innan jag lämnar byggnaden.

I natt låg jag i sängen och snurrade och snurrade. Det kliade i hela kroppen. Jag somnade snällt strax för klockan 23, men vaknade vid ett-tiden. Sen blev det sömn, vaka, sömn, vaka resten av natten. Och lite dröm. Jag drömde att kollegan MF och jag befann oss på jobbet och höll på att skriva

Mycket Viktiga Saker

på våra datorer. Då gick strömmen! Inte nog med att det vi skrivit försvann, här blev kolsvart! Ingen annan än MF och jag blev upprörd. Och vi höll verkligen på att gå upp i limningen!!! Jag tänkte berätta för MF idag om min lustiga dröm – men MF är inte här den här veckan. Kanske hemma och sliter sitt tjocka hår i förtvivlan?

En av mina andra kollegor började följa mig på Twitter igår. Det känns helt OK. Sen kan det bli jobbigt om J läser mina personliga blogginlägg, men what the heck, jag ska ju som sagt snart lämna byggnaden! Upptäckte då en annan kollega på Twitter. Det visade sig att F är från Bosnien, vilket jag starkt misstänkte. I morse hade jag tänkt hälsa F med

Dobro iutro!

Fast i morse var h*n ute på fältarbete. Nej, i stället blev det till lunch jag stack in huvudet och undrade

Jesti?

Min bosniska kollega blev jätteförvånad och undrade om jag kunde flera bosniska ord och varför. Jag berättade då att jag under många år i mitt förra arbetsliv började alla mina arbetsdagar med att säga just

Dobro iutro!

till en kollega.

Och nu kan du göra det igen!

svarade F.

Jaa, ett tag till…

tänkte jag, men svarade instämmande.

På förmiddagen hade jag besök på rummet av J som hade lite dåligt samvete (behövde J inte alls ha) för att h*n inte meddelat mig att jag ska närvara på ett möte i morgon. Nu var det ju inte J:s uppgift att kalla mig. Kallelsen kom via e-post igår kväll när jag hade somnat, klockan 23.19… Jag har bara kort svarat att jag inte vet om jag kan närvara eftersom jag jobbar för institution 1 på tisdagar (har gjort det i ett år snart, bara…). Dessutom uttryckte jag att det var lite (!) kort framförhållning, men att jag nog ska kunna förbereda en föredragning på cirka 20 minuter inklusive frågestund. Ibland förväntas man trolla med knäna på mitt jobb. Vilken tur att jag har alldeles väldigt flexibla knän. Och att jag är säker och trygg i min yrkesroll. Dessutom har jag inget att förlora, men en och annan oupplyst själ att vinna.

Nån gjorde en gång en tabbe vid köpet av detta armband. Men det är fint, tycker jag!

Idag uppdagades en riktig tabbe jag har gjort! Det är nog den största missen jag har gjort hittills. Professor K fick i fredags besked om att ett projekt fått ett synnerligen stort anslag. Jag gjorde en nyhet till externwebben om detta – en version på svenska, en på engelska. Men jag var lite slarvig och lät Google translate hjälpa mig på traven. Jaa, jag erkänner! 😳 Jag hade nämligen bråttom och skulle få ut nyheten efter lunch men före halv tre på eftermiddagen när jag var ”bortbjuden” på fika hos institution 1. Google translate hade översatt ett efternamn eftersom det tolkades som ett vanligt ord. Jag skämdes, men erkände för professor K, berättade som det var att jag var stressad. Professorn gjorde inte alls nån stor sak av det, utan skrattade och sa att det viktiga var ju att jag ändrade snabbt. Och jisses anoga så snabbt jag ändrade…

Stack in näsan till M och fick veta att M tyvärr inte deltar på mötet i morgon när jag ska ha min lilla föredragning. Jag sa att jag ska vara lite ledig framöver, först och främst semester från fredag och ledig till och med onsdag i nästa vecka. Sen får vi se. Jag kommer hit och tömmer mina datorer och så nån dag. Frågade åter om Ajfånen och möjligheten att köpa ut den, men den är obefintlig – statens egendom ska lämnas tillbaka när man slutar. Nåja, jag får ju två löner till så det ska väl räcka till en ny.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommarmorgon

I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???

En soluppgång från mars.

Idag är det som sagt resdag. Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.

När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.

Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?

Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.

Livet är kort.

Read Full Post »