Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Lundaprofessor: Kompiskorruption är vanligt på arbetsplatser inom kommun och landsting

Nu slår forskare larm om att korruption är vanligare än man tror inom kommuner och landsting. Den som myglar klarar sig oftast undan, medan den som slår larm straffas. Professor Lennart Lundquist i Lund, specialist på demokratifrågor, menar till och med att chefer riskerar i stort sett ingenting, medan den som säger ifrån straffas omedelbart.

Det finns nånting som heter meddelarfrihet i vårt land. Det är inskrivet i lagen. Meddelarfriheten innebär att den som jobbar inom kommun eller landsting har rätt till yttrandefrihet om till exempel missförhållanden. Men enligt professor Lundquist är det inte bättre i offentlig verksamhet än i privata. Och då är vi riktigt illa ute. Lennart Lundquist säger:

Det är livsfarligt för demokratin om man inte har en öppenhet. Då vet man heller inte var man ska lägga ansvaret och då försvinner solidariteten mellan människor.

Vad är det som gör att folk inte säger nånting då? Självklart är det av rädsla. Många tror att de ska straffas, till och med få sparken. Ändå inser inte de allra flesta att det som väntar efteråt blir

social utfrysning och karriärmässigt självmord

Det är därför man aldrig ska agera ensam, menar Lennart Lundquist. Han hävdar också att man hellre än att gå till sin chef ska gå till media.

Personligen anser jag att man bör försöka lösa interna problem internt, inte externt. Allt som står i tidningen är inte sant. Tidningar drivs i vinstsyfte och det är få som har verkligen har uppriktiga avsikter att upplysa allmänheten för att den har rätt att få veta – även om många tidningar säger sig ha det syftet. MEN… Jag inte bara tror utan jag vet att och hur man kan straffas om man pratar om missförhållanden eller mygel. Om man till exempel andas om att chefen gör privata affärer av diverse slag på arbetstid straffas den som säger att det nog inte är riktigt rätt, medan ingenting händer chefen. Inte heller händer det nåt om chefen skriker åt nån medarbetare, smäller igen dörrar, skriver kränkande e-post och ger förnedrande arbetsuppgifter. Den ensamme tiger och utför och går hem och gråter och belastar sin partner på kvällar och helger med att älta. Arbetsgruppen tiger.

Gråter gör man hemma.

På arbetsplatserna är det också vanligare än man tror med kompiskorruption, menar Lennart Lundquist. Detta visar hans forskning tydligt och klart. Han menar att det finns starka band mellan släkt och gamla kompisar. Det har vi också sett på nära håll. Till exempel gamla kompisar som beviljar sina polare dyra kurser i utlandet, kurser som inte har med arbetet att göra. Eller gamla vänner, som välkomnar åter och ger gamla vänner, som burit sig väldigt illa åt under ett par års utflykt till en annan arbetsplats, höga chefstjänster i det gamla ”företaget”. Och eftersom många inte vågar säga nånting och straffsatserna för den som efterforskar vem som eventuellt har sagt nåt är löjligt låga (böter eller högst ett års fängelse) rullar det på i gamla spår. I detta sammanhang kan man ju också undra var alla journalister finns som vill upplysa allmänheten. Men det kanske finns vänskapsrelationer även mellan chefer och media? Who knows, det är ju inte helt otänkbart eftersom det klias rygg lite här och var.

Nu föreslår fyra forskare att det genomförs granskningar av vissa kommuner en gång om året för att man ska hitta eventuell korruption eller andra felaktigheter. Granskningarna ska genomföras av personer utan kopplingar till respektive granskad kommun. Och det är väl jättebra. Men samtidigt, menar Lennart Lundquist, måste korruptionsbegreppet utvidgas så att det omfattar även vänskapskorruption. Där är jag fullständigt enig med honom! Korruption är maktmissbruk och sånt ska straffa sig. Men varför endast granska kommuner och inte landsting? Jag lovar att där finns en och annan att syna. För den som är chef ska veta extra mycket hur man beter sig och vad som inte är OK att göra.

För den som undrar påbörjade jag det här inlägget hemma i morse och ägnade förmiddagsrasten och att putsa till det.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå igång och erkänna att man berörs

Nu kommer en sån där vardagsbetraktelse som en del tror att vi bloggare skriver för att bli nätkändisar. Faktum är att jag har skrivit det nedanstående eftersom det är tankar och ord som bara bubblar i mig och vill ut. Att det sedan råkar vara mina vardagsbetraktelser som är de mest lästa inläggen på den här bloggen kan jag faktiskt inte rå för. Ska jag skriva DÅLIGT, eller?

Den här förmiddagen har jag funderat på sånt jag går igång på i den meningen retar upp mig på eller blir irriterad eller till och med arg på. Skälet är förstås att jag har gått igång på nånting – logisk logik, oder was?!. Det handlar om sånt jag hör eller sånt jag läser. Och plötsligt slår det mig, mitt i irritationen, att anledningen till att jag går igång naturligtvis är att jag berörs. Ja, jag berörs och jag tar åt mig.

Nä, nån teflonpanna har jag aldrig varit, snarare tvärtom: jag har ofta tagit åt mig av andras sorger, missförhållanden eller problem. Vad jag förstår är det vanligt att man gör i stället för att ta tag i sitt eget.

Människan är utvecklingsbar och så även jag, tro det eller ej. Jag bär inte längre andras bördor, men jag är tydligt med att jag finns tillhands om jag kan vara till nytta. Igår gjorde jag det ett antal gånger och det kändes bra. Inte för att jag är nån genomgod människa – far from it! – utan för att dessa människor har farit eller far illa för att andra människor är… elefanter eller kanske snarare har bockfötter.

I samtliga fall handlar det om bristande förmåga till kommunikation och till insikten om att vi människor är komplexa och inte särskilt homogena. Det gladde mig särskilt då att tre av tre personer, trots att de var hårt åtgångna, inte gav med sig på den punkten: de ville kommunicera, diskutera och komma till rätta med. På olika sätt. En av dem är jag alldeles övertygad om att det går bra för, en annan har andra saker som måste vägas in i sammanhanget och en tredje tror jag får träna på såväl flexibilitet som att stå på sig.

Alla blad är inte gröna. Julstjärnans blad är inte heller homogena. Den här har ett rött blad kvar och står i mitt köksfönster.

Jag vet att en del går igång på det jag bloggar om. Jisses, om jag hade fått en smäll för varje gång jag skrivit nåt som misshagat nån, då hade jag varit död för länge sen! Det finns ständigt små, mycket små, människor som talar om för mig vilka ämnen jag får använda i mina blogginlägg. Vissa gånger blir jag till och med hotad. Jag kan sträcka mig så långt att jag ibland har varit som ovan nämnda elefant, men jag står för det jag skriver. Jag backar inte en millimeter förrän du, med argument men utan hot, kan övertyga om att jag borde ändra åsikt.

Hur det än är, tror jag att inte bara jag själv utan även andra kanske borde fundera lite mer över varför de blir så arga och upprörda av vissa saker de ser eller hör. För det kanske är så att de i själva verket berörs… Känner sig träffade av ett uns av… sanning..?

Min pelargon blommar. Jag har försökt beskära bilden så att inte nåns flerfamiljshus, cykel, husdjur etc har råkat komma med – folk kan ju till och med bli arga på sånt.

Förutom att gå igång idag har jag ägnat mig åt att skura badrum och duschrum här hemma. Det behövdes, om jag säger så. Efteråt skurade jag mig själv under duschen. Även det var behövligt. Det är ju lögaredag idag, passande nog. Men resten av hemmet tar jag i morgon.

Jag ska telefonera med mamma och borsta min tand. Ryggan är packad för snart bär det av för att hämta upp slutarbetad Fästmö och fara ut till Himlen. Gissar att kvällen tillbringas i TV-soffan, lyssnades på den tredje delen av den däringa tävlingen som pågår just nu i europeisk musik. Inte heller den här gången tänker jag blogga, utan sprider i stället omgivningens kommentarer i annat socialt forum (annars blir folk så arga så eftersom jag har en tendens att vara övervägande negativ). Kolla i stället in vad den här mannen skriver om tävlingen, för han gör det som vanligt på ett synnerligen kompetent och insiktsfullt sätt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan slår till: TVÅ intressanta artiklar idag!

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Chefer står ofta bakom mobbning på jobbet

Under två år blir 10 000 personer mobbade på jobbet. Det visar undersökningar som Stressforskningsinstitutet har kommit fram till och som lyfts fram i en debattartikel i Dagens Nyheter. Låt mig säga som så att jag inte är förvånad…

Debattartikeln är signerad Gabriel Oxenstierna, forskare, Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet,  Töres Theorell, professor emeritus vid Karolinska Institutet och vetenskaplig rådgivare vid Stockholms universitet samt Stig Elofsson, docent vid institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet. De tre menar att omorganisationer, som ofta innebär nyanställningar, nedskärningar och omplaceringar, är en viktig orsak till mobbning på jobbet. Och chefer som uppträder som små diktatorer när de menar att anställda är utbytbara bäddar för mobbningen. 

Chefen är diktatorisk och arbetstagaren kan välja att böja sig – eller få sluta. Är det verkligheten på våra arbetsplatser idag?

                                                                                                                                                           Vidare menar de att den som öppet vågar prata om missförhållanden på jobbet kan antingen hyllas eller petas, beroende på vilken omgivning han eller hon befinner sig i:

[…] En person med rättvisepatos som ärligt och modigt påtalar uppenbara missförhållanden blir belönad i en omgivning som ser uppriktighet som en tillgång. Samma person kan i stället bli ett mobbningsoffer i en omgivning som vill tysta all kritik och helst vill att ingenting skall förändras. […]

Undersökningen har bland annat omfattat frågor om mobbning på arbetet. Siffrorna visar att allt fler känner sig mobbade i organisationer som omorganiserar. Och översätter man siffrorna i undersökningens resultat skulle de innebära att det tillkommer 10 000 nya mobbningsoffer på två år.

Det finns också andra företeelser på en arbetsplats som innebär att arbetstagare känner sig mobbade:

[…] Män som uppfattar sin chef som diktatorisk (egoistisk, undviker människor eller grupper, arbetar för sig själv, är ovillig till gemensamma aktiviteter och uppger att de anställda är utbytbara) och kvinnor som rapporterar att ingen bryr sig om dem på arbetet löper avsevärt större risk för framtida mobbning än andra. […]

Annat som kan stimulera mobbning är att man känner att man inte kan påverka sin arbetssituation och att det finns motstridiga krav.

Tyvärr tycks det på sina håll finnas grupperingar som gör att de enskilda mobbade inte klarar att bryta sig ut, menar de tre artikelskribenterna.

[…] På många arbetsplatser tycks finnas en samförståndets kultur som gör arbetsgivare, kolleger, företagshälsovård, rättsväsende med flera parter till medverkande i mobbning. […]

För att komma runt detta vill de tre skapa en oberoende instans som kan hjälpa dem som mobbas, kanske arbetsmiljöinspektörer. Vidare efterlyser de hjälp till de mobbade i form av terapier som visat sig vara lämpliga i dessa sammanhang.

Avslutningsvis efterlyser de en nolltolerans för mobbning på våra arbetsplatser. Och det är jag den första att skriva under på! Min förra arbetsplats var en sådan organisation som ständigt omorganiserades. Synen på de anställda var precis lika cynisk som det beskrivs ovan: de anställda ansågs utbytbara. Och den som vågade protestera, tja, den köptes ut, typ…

Ska det vara så här idag??? Och hur är det på DITT jobb? Vågar du och dina kollegor ta upp missförhållanden eller kritisera en chef?

Read Full Post »