Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nedskärningar’

Idag kan vi konstatera att det inte går att komma undan. Det är verkligen höst. Regnig oktobermorgon, var det, men inte så kall, runt tio grader. Fästmön är jätteförkyld och hostig. Tyvärr kan hon inte ligga i sängen och dricka te den här veckan utan hon jobbar administrativt. Man kan bara hoppas att hon inte måste ägna sig åt vård och omsorg med närkontakt, för då smittar hon väl ner hela församlingen. Min förkylning tycks ha backat. Om det nu var förkylning och inte allergi. Konstigt. Hälen var OK i morse, men redan efter en kort stund på jobbet börjar den göra ont.

Vätterpromenaden i höstskrud 2009.


Under helgen har jag varit lite orolig,
för det har inte varit officiellt klart med min anställning. Och så länge det inte är det riskerar jag att åka ur systemet. Och då kan jag inte jobba rent praktiskt eftersom jag inte kommer åt mejl, hemsidorna i redigeraläge, diverse administrativa system och annat som behövs för att jag ska kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag kunde emellertid konstatera att jag kom in i datorn och att jag kan läsa mejl och även redigera hemsidor, men sen är det stopp. För övrigt känns det mesta segt idag, så vi får se hur det går med redigerandet också…

Morgonen började med det månatliga stormötet på institution nummer 2. Inte så kul att höra om tänkbara scenarier med nedskärningar. Sånt får mig att dra åt mig öronen och kanske börja speja runt omkring igen. I morgon har jag möte med prefekten där angående diverse jobb, men också om praktikaliteter som nytt kontor. Jag tycker liksom att det är arbetsgivaren som ska ordna sånt och inte den anställda, men inget verkar hända. Det är väl lite så bilden av statlig verksamhet är rent generellt också, det där att saker och ting tar tid, inget sker pronto. Men DET är nåt jag försöker ändra på. Själv försöker jag leverera så snabbt jag bara kan.

På agendan idag står ett antal texter som ska ut på webb och intranät. Jag har tankar och idéer om hur man kan speeda upp det här, för ärligt talat är en viss typ av såna arbetsuppgifter otroligt lätta – och otroligt avbrytande! Var och en som har en sida bör inte bara ha redigeringsrättigheter utan bör också kunna publicera, tycker jag. Det är ändå vuxna och ganska smarta människor det handlar om… Jag tänker ta upp den här frågan i morgon, men jag vet nog redan nu vad svaret blir. Så jag får nog finna mig i att ägna minst halva tiden åt att bara söka efter de sidor folk vill ha publicerade… Det tar lite tid, men är det den hjälpen – det vill säga klicka på publiceraknappen – de vill ha och inget annat, ska de naturligtvis få det.

Hemma i kväll blir det lugna puckar, för vi är inte OK nån av oss, Anna är nog risigast nu. Vi ska nog se sista avsnittet av Line of duty som gick på TV igår, vi såg näst sista avsnittet på eftermiddagen. Jag ska nog duscha och tvätta håret också, orkar aldrig göra det på morgonen. I morse var jag dessutom lite orolig för att Dalkarlarna skulle dyka upp och greja med min krånglande persienn. I morgon kommer de nån gång under dagen för att hämta de gamla fönstren från ballen*. Sen är allting äntligen färdigt, får vi hoppas. (Jag förtränger härmed deras text om fönstren i förråden. Vill det sig illa måste lägenhetsförråden tömmas helt. Var då? undrar jag…)


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Det snackas en del om att allt fler tidningar går i konkurs eller läggs ner. Då snackar vi papperstidningar. Skälet är uteblivna intäkter för annonser. Men detta gäller främst papperstidningarna. På lokalblaskan har ledningen gått ut med ett krav om att journalisterna ska jobba 40-timmarsvecka (mot 37,5 timmar som nu) för samma lön som tidigare, kunde vi läsa i förra veckan. Svenska Dagbladet aviserar besparingar – koncernen som äger tidningen ska, enligt en artikel i konkurrenten Dagens Nyheter, spara 565 miljoner kronor före 2013 års utgång. Dagens Nyheter säger sig inte ha några sparpaket på gång, men Göteborgs-Posten ska minskas med 20 procent fram till 2015.

Alla som syns i tidningen behöver inte vara journalister…


Samtidigt som många papperstidningar
drabbas av nedskärningar förundrar detta mig! För tidningsläsningen på nätet ökar ju – och varför kan man inte ta betalt för det? Vi vill väl att utbildade journalister ska skriva artiklar och reportage – inte bara obildade outbildade icke journalistikutbildade bloggare och vanliga privatpersoner? (När det handlar om bloggar är det ju personliga åsikter som vädras, det är inte journalistik!)

Det jag tror att det handlar om är att vi är så vana att få allting – eller väldigt mycket! – gratis på nätet. Det kanske är dags att ta betalt för lite mer redaktionellt material på nätet nu? Och samtidigt lägga ut annonser och få intäkter. Man kan ju ha system med prenumerationer eller ta betalt per läst artikel. På så vis tror jag också att vi ser vilka tidningar som har en sån kvalitet att folk är villiga att betala för att läsa dem på nätet.

OK, jag tillhör dem som gärna vill ha min papperstidning. Idag prenumererar jag på lokalblaskan och den kostar 2 600 kronor om året att ha. Det tycker jag är skitmycket pengar. Och tidningen blir bara tunnare och tunnare – när den inte innehåller reklambilagor, vilket den allt som oftast gör. Reklambilagor som jag dessutom även får i min snigelpostbrevlåda. I somras var tidningen så urusel och det var så lite intressant att läsa att jag starkt övervägde att göra uppehåll på den! Och lite grann fortsätter den i samma spår när man fortsätter att välja bort kunniga och duktiga krönikörer som Magnus Alkarp till förmån för tramsare* och bloggare…

Nej, jag tillhör nog dem som lätt skulle kunna övertygas om att helt gå över till en nätupplaga av lokalblaskan – och betala för det! Skulle DU???


*tramsare = stå-upp-komiker


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag gissar att jag inte är den enda som lider kval just nu. Kval för att det är val snart och jag har fortfarande INTE bestämt mig till hundra procent vilket parti som ska få min röst.


Lite så här känns det ibland, som att välja mellan pest eller kolera…

                                                                                                                                                         Därför blev jag ganska glad och tacksam när lokalblaskan, som omväxling mot all reklam, hade en valguide som bilaga häromdan. Visserligen vänder den sig främst till förstagångsväljare, men jag tyckte att jag hittade bra information var de olika partierna står i olika frågor.

Trots det har jag ännu inte helt bestämt mig. Den första frågan jag ställer mig själv är ju om jag ska tänka mest på mig själv eller mera ”altruistiskt”… Det är ju lite svårt att tycka nåt om barnomsorg när man inte har barn själv. Erkänn det! Eller?..

Men jag får gå på de ämnen och frågor som berör de flesta av oss – sånt som arbete, pension och hälso- och sjukvård. Vad gäller hälso- och sjukvård, det vill säga landstingsvalet, är jag klar över hur jag ska rösta. Där finns inget annat alternativ. Så var det bara resten också, kommunalvalet och riksdagsvalet…

Neeej, jag blir tokig! Jag läser och försöker informera mig, men baske mig att jag kan ta ställning… Fästmön tog helt klart ställning för nån timme sen när hon, som den femme fatale hon är (fasen så mycket franska jag svänger mig med idag!), hade ihjäl en irriterande fluga. Med lokalblaskans valguide.

Och så är jag liiiiite putt på just lokalblaskan. Den startar ju en TV-kanal i höst och jag sökte tre (3) olika jobb där, mejlade mina ansökningar i slutet av juni. Jag fick inte ens svar via vändande mejl att min ansökan hade kommit fram… Men idag läser jag i Journalisten att elva personer, varav nio nyanställda, ska jobba med den nya TV-kanalen. Tack för den informationen! Hade ju önskat att jag hade fått den i ett mejl eller nåt. Men det kanske inte finns tid för det, för samtidigt som man nysatsar på TV pågår nedskärningar. Förra året fick 14 personer på redaktionen sluta…

Näää, det är väl bara påt’ igen! Att söka jobb, alltså. Nån gång ska väl nån förbarma sig över stackaren/inse vilken fantastisk person som har sökt jobb hos dem…

Nu ska jag gå och undanröja offret efter min käras illdåd. Det är också ett jobb, det.

Read Full Post »

Under två år blir 10 000 personer mobbade på jobbet. Det visar undersökningar som Stressforskningsinstitutet har kommit fram till och som lyfts fram i en debattartikel i Dagens Nyheter. Låt mig säga som så att jag inte är förvånad…

Debattartikeln är signerad Gabriel Oxenstierna, forskare, Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet,  Töres Theorell, professor emeritus vid Karolinska Institutet och vetenskaplig rådgivare vid Stockholms universitet samt Stig Elofsson, docent vid institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet. De tre menar att omorganisationer, som ofta innebär nyanställningar, nedskärningar och omplaceringar, är en viktig orsak till mobbning på jobbet. Och chefer som uppträder som små diktatorer när de menar att anställda är utbytbara bäddar för mobbningen. 


Chefen är diktatorisk och arbetstagaren kan välja att böja sig – eller få sluta. Är det verkligheten på våra arbetsplatser idag?

                                                                                                                                                           Vidare menar de att den som öppet vågar prata om missförhållanden på jobbet kan antingen hyllas eller petas, beroende på vilken omgivning han eller hon befinner sig i:

[…] En person med rättvisepatos som ärligt och modigt påtalar uppenbara missförhållanden blir belönad i en omgivning som ser uppriktighet som en tillgång. Samma person kan i stället bli ett mobbningsoffer i en omgivning som vill tysta all kritik och helst vill att ingenting skall förändras. […]

Undersökningen har bland annat omfattat frågor om mobbning på arbetet. Siffrorna visar att allt fler känner sig mobbade i organisationer som omorganiserar. Och översätter man siffrorna i undersökningens resultat skulle de innebära att det tillkommer 10 000 nya mobbningsoffer på två år.

Det finns också andra företeelser på en arbetsplats som innebär att arbetstagare känner sig mobbade:

[…] Män som uppfattar sin chef som diktatorisk (egoistisk, undviker människor eller grupper, arbetar för sig själv, är ovillig till gemensamma aktiviteter och uppger att de anställda är utbytbara) och kvinnor som rapporterar att ingen bryr sig om dem på arbetet löper avsevärt större risk för framtida mobbning än andra. […]

Annat som kan stimulera mobbning är att man känner att man inte kan påverka sin arbetssituation och att det finns motstridiga krav.

Tyvärr tycks det på sina håll finnas grupperingar som gör att de enskilda mobbade inte klarar att bryta sig ut, menar de tre artikelskribenterna.

[…] På många arbetsplatser tycks finnas en samförståndets kultur som gör arbetsgivare, kolleger, företagshälsovård, rättsväsende med flera parter till medverkande i mobbning. […]

För att komma runt detta vill de tre skapa en oberoende instans som kan hjälpa dem som mobbas, kanske arbetsmiljöinspektörer. Vidare efterlyser de hjälp till de mobbade i form av terapier som visat sig vara lämpliga i dessa sammanhang.

Avslutningsvis efterlyser de en nolltolerans för mobbning på våra arbetsplatser. Och det är jag den första att skriva under på! Min förra arbetsplats var en sådan organisation som ständigt omorganiserades. Synen på de anställda var precis lika cynisk som det beskrivs ovan: de anställda ansågs utbytbara. Och den som vågade protestera, tja, den köptes ut, typ…

Ska det vara så här idag??? Och hur är det på DITT jobb? Vågar du och dina kollegor ta upp missförhållanden eller kritisera en chef?

Read Full Post »