Nu slår forskare larm om att korruption är vanligare än man tror inom kommuner och landsting. Den som myglar klarar sig oftast undan, medan den som slår larm straffas. Professor Lennart Lundquist i Lund, specialist på demokratifrågor, menar till och med att chefer riskerar i stort sett ingenting, medan den som säger ifrån straffas omedelbart.
Det finns nånting som heter meddelarfrihet i vårt land. Det är inskrivet i lagen. Meddelarfriheten innebär att den som jobbar inom kommun eller landsting har rätt till yttrandefrihet om till exempel missförhållanden. Men enligt professor Lundquist är det inte bättre i offentlig verksamhet än i privata. Och då är vi riktigt illa ute. Lennart Lundquist säger:
Det är livsfarligt för demokratin om man inte har en öppenhet. Då vet man heller inte var man ska lägga ansvaret och då försvinner solidariteten mellan människor.
Vad är det som gör att folk inte säger nånting då? Självklart är det av rädsla. Många tror att de ska straffas, till och med få sparken. Ändå inser inte de allra flesta att det som väntar efteråt blir
social utfrysning och karriärmässigt självmord
Det är därför man aldrig ska agera ensam, menar Lennart Lundquist. Han hävdar också att man hellre än att gå till sin chef ska gå till media.
Personligen anser jag att man bör försöka lösa interna problem internt, inte externt. Allt som står i tidningen är inte sant. Tidningar drivs i vinstsyfte och det är få som har verkligen har uppriktiga avsikter att upplysa allmänheten för att den har rätt att få veta – även om många tidningar säger sig ha det syftet. MEN… Jag inte bara tror utan jag vet att och hur man kan straffas om man pratar om missförhållanden eller mygel. Om man till exempel andas om att chefen gör privata affärer av diverse slag på arbetstid straffas den som säger att det nog inte är riktigt rätt, medan ingenting händer chefen. Inte heller händer det nåt om chefen skriker åt nån medarbetare, smäller igen dörrar, skriver kränkande e-post och ger förnedrande arbetsuppgifter. Den ensamme tiger och utför och går hem och gråter och belastar sin partner på kvällar och helger med att älta. Arbetsgruppen tiger.
Gråter gör man hemma.
På arbetsplatserna är det också vanligare än man tror med kompiskorruption, menar Lennart Lundquist. Detta visar hans forskning tydligt och klart. Han menar att det finns starka band mellan släkt och gamla kompisar. Det har vi också sett på nära håll. Till exempel gamla kompisar som beviljar sina polare dyra kurser i utlandet, kurser som inte har med arbetet att göra. Eller gamla vänner, som välkomnar åter och ger gamla vänner, som burit sig väldigt illa åt under ett par års utflykt till en annan arbetsplats, höga chefstjänster i det gamla ”företaget”. Och eftersom många inte vågar säga nånting och straffsatserna för den som efterforskar vem som eventuellt har sagt nåt är löjligt låga (böter eller högst ett års fängelse) rullar det på i gamla spår. I detta sammanhang kan man ju också undra var alla journalister finns som vill upplysa allmänheten. Men det kanske finns vänskapsrelationer även mellan chefer och media? Who knows, det är ju inte helt otänkbart eftersom det klias rygg lite här och var.
Nu föreslår fyra forskare att det genomförs granskningar av vissa kommuner en gång om året för att man ska hitta eventuell korruption eller andra felaktigheter. Granskningarna ska genomföras av personer utan kopplingar till respektive granskad kommun. Och det är väl jättebra. Men samtidigt, menar Lennart Lundquist, måste korruptionsbegreppet utvidgas så att det omfattar även vänskapskorruption. Där är jag fullständigt enig med honom! Korruption är maktmissbruk och sånt ska straffa sig. Men varför endast granska kommuner och inte landsting? Jag lovar att där finns en och annan att syna. För den som är chef ska veta extra mycket hur man beter sig och vad som inte är OK att göra.
För den som undrar påbörjade jag det här inlägget hemma i morse och ägnade förmiddagsrasten och att putsa till det.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 