Nu kommer en sån där vardagsbetraktelse som en del tror att vi bloggare skriver för att bli nätkändisar. Faktum är att jag har skrivit det nedanstående eftersom det är tankar och ord som bara bubblar i mig och vill ut. Att det sedan råkar vara mina vardagsbetraktelser som är de mest lästa inläggen på den här bloggen kan jag faktiskt inte rå för. Ska jag skriva DÅLIGT, eller?
Den här förmiddagen har jag funderat på sånt jag går igång på i den meningen retar upp mig på eller blir irriterad eller till och med arg på. Skälet är förstås att jag har gått igång på nånting – logisk logik, oder was?!. Det handlar om sånt jag hör eller sånt jag läser. Och plötsligt slår det mig, mitt i irritationen, att anledningen till att jag går igång naturligtvis är att jag berörs. Ja, jag berörs och jag tar åt mig.
Nä, nån teflonpanna har jag aldrig varit, snarare tvärtom: jag har ofta tagit åt mig av andras sorger, missförhållanden eller problem. Vad jag förstår är det vanligt att man gör i stället för att ta tag i sitt eget.
Människan är utvecklingsbar och så även jag, tro det eller ej. Jag bär inte längre andras bördor, men jag är tydligt med att jag finns tillhands om jag kan vara till nytta. Igår gjorde jag det ett antal gånger och det kändes bra. Inte för att jag är nån genomgod människa – far from it! – utan för att dessa människor har farit eller far illa för att andra människor är… elefanter eller kanske snarare har bockfötter.
I samtliga fall handlar det om bristande förmåga till kommunikation och till insikten om att vi människor är komplexa och inte särskilt homogena. Det gladde mig särskilt då att tre av tre personer, trots att de var hårt åtgångna, inte gav med sig på den punkten: de ville kommunicera, diskutera och komma till rätta med. På olika sätt. En av dem är jag alldeles övertygad om att det går bra för, en annan har andra saker som måste vägas in i sammanhanget och en tredje tror jag får träna på såväl flexibilitet som att stå på sig.
Alla blad är inte gröna. Julstjärnans blad är inte heller homogena. Den här har ett rött blad kvar och står i mitt köksfönster.
Jag vet att en del går igång på det jag bloggar om. Jisses, om jag hade fått en smäll för varje gång jag skrivit nåt som misshagat nån, då hade jag varit död för länge sen! Det finns ständigt små, mycket små, människor som talar om för mig vilka ämnen jag får använda i mina blogginlägg. Vissa gånger blir jag till och med hotad. Jag kan sträcka mig så långt att jag ibland har varit som ovan nämnda elefant, men jag står för det jag skriver. Jag backar inte en millimeter förrän du, med argument men utan hot, kan övertyga om att jag borde ändra åsikt.
Hur det än är, tror jag att inte bara jag själv utan även andra kanske borde fundera lite mer över varför de blir så arga och upprörda av vissa saker de ser eller hör. För det kanske är så att de i själva verket berörs… Känner sig träffade av ett uns av… sanning..?
Min pelargon blommar. Jag har försökt beskära bilden så att inte nåns flerfamiljshus, cykel, husdjur etc har råkat komma med – folk kan ju till och med bli arga på sånt.
Förutom att gå igång idag har jag ägnat mig åt att skura badrum och duschrum här hemma. Det behövdes, om jag säger så. Efteråt skurade jag mig själv under duschen. Även det var behövligt. Det är ju lögaredag idag, passande nog. Men resten av hemmet tar jag i morgon.
Jag ska telefonera med mamma och borsta min tand. Ryggan är packad för snart bär det av för att hämta upp slutarbetad Fästmö och fara ut till Himlen. Gissar att kvällen tillbringas i TV-soffan, lyssnades på den tredje delen av den däringa tävlingen som pågår just nu i europeisk musik. Inte heller den här gången tänker jag blogga, utan sprider i stället omgivningens kommentarer i annat socialt forum (annars blir folk så arga så eftersom jag har en tendens att vara övervägande negativ). Kolla i stället in vad den här mannen skriver om tävlingen, för han gör det som vanligt på ett synnerligen kompetent och insiktsfullt sätt!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 