Mannen på taket

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt vackert namn…

Ett inlägg om att inte bo i Uppsala.

I höst var det 31 år sen jag flyttade till Uppsala. Som de flesta andra kom jag hit för att plugga – och sen blev jag kvar. Där jag bor nu har jag bott i 20 år nästa år. Tänk… 20 år…

En gång för cirka tio år sen var jag emellertid på väg att flytta till Stockholm. Min dåvarande tjej bodde där med sina barn. Adressen låg i Vasastan. Vasastan är fin och det är nära till centrum. Nu flyttade jag aldrig dit, vilket nog var tur eftersom förhållandet inte höll.

Om jag skulle flytta till Stockholm idag av nån anledning vore de södra delarna nåt jag skulle rikta in mig på. Fast i Gamla Stan och på Söder är det ingen idé att trakta efter nån lägenhet. Inte när man, som jag, har förälskat mig i och går och drömmer om Hammarby Sjöstad. Och varför dårå? Jaa du, det enda skälet egentligen är att jag tycker att namnet är så väldigt vackert…

Jag har aldrig varit i Hammarby Sjöstad, men jag vet några som bor där. Inte några jag känner närmare, dock. Jag läser mig till att området är gammalt och faktiskt är omtalat redan på 1300-talet. Men för bara cirka 30 år sen var det ett ganska sunkigt industriområde. När sen själva nya Sjöstaden började byggas var det för att man hoppades på att få ett OS. Och faktum är att det var lite bra, för i och med detta la man stor vikt vid miljön. Man satte upp miljömål för området – och det är mål som man håller än idag. Visst är det lite fantastiskt ändå att ett område med ett sånt vackert namn låter sina avloppsprodukter bli både biogas och gödsel?!

Hammarby Sjöstad från Danviksbron. (Foto: Ankara)

Men titta på bilden ovan! Visst ligger det väl vackert vid vattnet? Här skulle jag verkligen kunna bo – om jag skulle bo i Stockholm!

Livet är kort. Jag vill bo nära vatten.

Read Full Post »

Vilken fantastisk dag!

Ett inlägg om dagen – med alla dess möjligheter.

Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. Jag är ju född på stenåldern, så jag börjar bli till åren kommen. Religiös börjar jag däremot inte bli. Min tro har jag haft med mig genom hela livet. Det är emellertid inget jag pådyvlar nån annan. Det är min tro. Min personliga. Jag tror lika mycket idag som igår.

Rubriken till det här inlägget kan få vem som helst att misstänka att jag har gått med i nån mystisk sekt. Det har jag inte! Det var lite det jag ville rådda i inledningen. Men jag vill andas positivism, för idag mår jag riktigt bra! Den här dan har börjat helt fantastiskt! (Tyvärr har jag inte fått jobb eller så, men ändå!)

För första gången den här säsongen noterade jag minusgrader på termometern. Jag har sovit med öppet fönster i natt och det är minst sagt kyligt i sovrummet – såsom jag vill ha det. Mina stackars krukväxter vill emellertid inte ha det riktigt så svalt. Därför måste jag hitta nån sorts kompromiss.

Kylig morgon! Säsongens första minusgrader här.

Himlen är emellertid klarblå och därför tänker jag ge mig ut så snart jag är redo för att ta lite bilder. Bättre ljus än idag kan man inte få! Jag har ingen aning om vart mina fötter ska bära mig, men nånstans blir det. Högerfoten gör fortfarande ont, men jag kollade upp den tänkbara skadan på nätet. Det är verkligen och troligen ett uttänjt ledband och det bör bli bättre inom två, tre veckor. Nu har det gått en och en halv.

I morse hittade jag två riktigt intressanta och spännande jobb att söka! Det ena kan till och med tänkas vara här i Uppsala. Jag ansträngde mig verkligen med mina ansökningar och har tagit till mig det Twitter-Asa och Anna W föreslog. Ha! Det är inte alla människor som har två personliga coacher! Det är heller inte alla människor som är fräcka nog att be två nya vänner om hjälp med detta… 😳

Tack, Twitter-Asa och Anna W!

Min dag idag har faktiskt inte så många punkter. Dagens jobb är sökta. Det finns en maskin torr tvätt att lägga i lådor eller strykhög. Promenaden planeras för fullt. Jag har lagt in alla mina räkningar för betalning och försöker ha is i magen att det kommer in fler kronor än de 4 950 som a-kassan har skickat idag. Det saknas 3 800 kronor. Om jag avstår tusenlappen till mat som går direkt till ICA-kortet saknas det bara 2 800. Det borde gå att skrapa ihop! Reparationsfondspengar, var är ni? Inkomstförsäkringen, snälla kom!

Innan jag ger mig ut på promenad ska jag ta en kort flukt i bladen. Jag läser rubriker och ser att Björn Borg stänger butiker i Holland, att Stockholmsbörsen går uppåt och att man kan chatta om skilsmässor idag klockan 16 hos DN. Vidare noterar jag att fästingbett kan ge köttallergi och att Christy Walton är världens rikaste – kanske elakaste också? – person. (Jag har ingen aning om vem Christy Walton är.) Värst i Stockholm tycks vara att 10 500 personer i Vasastan är utan internet. Jämför det med hur många människor i Afrika som är utan el och vatten… Bara jämför lite… Och bråket mellan Hanne Kjöller och Janne Josefsson fortsätter. How about some communication, folks???

Vidare noterar jag att Uppsala är väl representerat på Bokmässan. Till och med min Nästanbror nämns i lokalblaskans artikel *ritar ett stort kryss i innertaket*. Ordkriget om vården på UCC fortsätter och man undrar hur många liv miljöpartisterna sätter på spel med dessa sandlådefasoner… Får mig att definitivt aldrig rösta på det partiet. Hur kan man vilja sätta käppar i hjulen för behandling av svårt cancersjuka? Det övergår mitt förstånd. I stället för vård läggs det hellre pengar 220 miljoner på ett parkeringshus. Maj gadd…

Jag vet inte om den här dagen är så fantastisk, egentligen… Men jag tänker göra det bästa jag kan för att min dag ska fortsätta vara det i alla fall.

Vad händer hos dig idag??? 

Livet är kort. 

Read Full Post »

Dagens citat den 22 februari 2013

Sarah Dawn Finer i låten Vasastan* från albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Här finns inga regler, ingen upptrampad stig. Det är ett stort äventyr att uppfinna ett liv […]

Det är så jag ska tänka när jag börjar mitt nya liv. Det som finns runt hörnet…

* Låten är skriven av Mauro Scocco

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride torsdag: Schlager

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.

Spritmuseets hus är häftigt. Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.

All Absolut Vodka var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.

En del verk var… konstig konst…

Konstig konst, men läcker.

På museet fick man lära sig en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.

Anna tog tillfället i akt att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.

Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner, bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?

Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.

Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!

Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till, så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.

Min häl gjorde vid det här laget ganska ont, så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.

Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi. Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.

Efter all denna andliga spis behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.

Så styrde vi stegen hem till hotellet för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.

Anna var söt i sin svarta La Coste, den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.

Framåt kvällen blev det middag på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.

Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen, för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del nio

Jag vill återkomma till det ofödda barnet och dess roll i denna bisarra historia. Skälet är att jag tillskriver detta barn en mycket större roll än man kanske kunnat ana att det haft. För det första man frågar sig är ju huruvida makarna D och H verkligen sörjde barnet. Sopades inte dess död under mattan likt allt annat obehagligt? Och hur var de två levande barnen?

E fick berättat för sig att det ofödda barnet kommit till i en tid av ungdom och glädje, men också ekonomiska bekymmer. Makarna levde ihopträngda i en mindre etta i Vasastan när H en dag vid morgonteet deklarerade att hon var i grossess, ingen tvekan. Och eftersom de båda makarna var såväl kyrkliga som troende var det heller ingen tvekan om att barnet skulle födas, det skulle bli välkomnat av två älskande föräldrar.

Men barnet föddes aldrig, som sagt. Det hann inte växa många veckor inne i H förrän det ville ut. Det var som att det inte ville leva, inte ville leva med dessa två som föräldrar. Så hade D tänkt för sig själv mången gång och i ett ögonblick av beräknande svaghet, ett sätt att knyta ett falskt vänskapsband med förtroenden, avslöjade han detta för E. Denne anade genast att D gick omkring med något slags känsla av misslyckande inför detta barn som aldrig föddes. För sorg var en känsla D definitivt inte kunde känna, det var E övertygad om.

Kanske var det då därför D och H öste över den levande avkomman, en flicka och en pojke, allt vad de önskade och ville ha – som gick att köpa. Ty vänner och kamrater hade de båda barnen inte en enda. Blev detta kompensationen?

Vid ett tillfälle berättade D om hur han hade tagit sin son med sig till ett av stadens konditorier. Det var första gången far och son besökte ett konditori tillsammans. Sonen, vid tillfället tio, elva år, hade tagit bussen in till stan på egen hand för att besöka sin far på arbetsplatsen. Och detta skulle firas med ett konditoribesök. Framför den milt belysta montern med alla läckra bakverk, småkakor, vetebröd, räksmörgåsar och annat, hade sonen brustit i gråt. Fadern hade då tagit honom åt sidan och frågade vad som var fatt. Sonen svarade:

‘ Jo pappa, jag kan inte välja om jag ska ta en bakelse eller en semla.’

Fadern, som skämdes för den ganska storvuxna sonens gråt inför publik (de var ju inte de enda gästerna på konditoriet), köpte då både en bakelse OCH en semla till pojken. Lika snabbt som pojken brustit i gråt upphörde tårafloden och sonen lät sig väl smaka under livliga smaskanden, annars tystnad.

Nu frågar man sig huruvida detta var god föräldrapedagogik. Var det lämpligt att gå med den överviktige pojken till ett konditori och där förse honom med TVÅ kaloribomber? Ja, var det inte lite så att fadern köpte sin son och hans kärlek – genom gossens kärlek till sötsaker?

Read Full Post »