Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.
Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.
Spritmuseet från utsidan.
Spritmuseets hus är häftigt. Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.
Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam!
Absolut Vodka inom ram.
All Absolut Vodka var inte inom glas och ram.
Absolut Vodka i neon.
En del verk var… konstig konst…
Konstig konst, men läcker.
På museet fick man lära sig en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.
Sprit och sex.
Anna tog tillfället i akt att lära sig koka sprit.
Anna kokar sprit.
Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner, bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.
Vem dricker vad?
Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.
Härligt kall.
Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…
Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!
Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till, så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.
Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.
Min häl gjorde vid det här laget ganska ont, så vi gick i sakta mak längs vattnet.
Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.
På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.
Ulrika Knape i medaljhopp.
Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi. Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!
Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.
August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.
Efter all denna andliga spis behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.
Anna korvar sig.
Så styrde vi stegen hem till hotellet för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.
Goa Gunilla med H2O.
Anna var söt i sin svarta La Coste, den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.
Söt i öltröjan.
Framåt kvällen blev det middag på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.
Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.
Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen, för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.
Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.
Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 