Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bänkar’

Ett gott inlägg.


 

Ganska nyligen öppnade ett antal snabbmatställen i en rondell nära mig. Från att bara ha hyst en hamburgerrestaurang och en bensinmack kan man nu välja mellan ytterligare en hamburgerkedja, ett pizzaställe, ett smörgåsställe och ett asiatiskt ställe. Jag bestämde mig för asiatiskt idag och tog bilen bort till ChopChop Asien Express. (Tyvärr kan man inte promenera bort till gränbyrondellerna där ChopChop har sin Uppsalarestaurang.)

Jag valde en mediummeny för 89 kronor. Då fick jag välja två rätter som serverades i var sin liten burk samt tillbehör såsom kokt ris, stekt ris eller nudlar. Eftersom jag inte äter rött kött beställde jag kyckling, peanut chicken och thai chicken curry. Det var rikligt med sås i rätterna. Papperstallriken jag fick att äta på var lite för grund för att rymma en hel liten burk med kyckling och sås. Som dryck valde jag kolsyrat vatten. Det var gratis. För andra drycker får man betala extra. Till det hela kom en fortune cookie.

Chopchopmat

Chopchopmat. Det syns inte, men fatet bestod av tre fack – ett för tillbehör (ris eller nudlar) och två för mat med sås. Matfacken var i minsta laget och såsen rann över – nästan över tallrikskanten, till och med.


Hur smakade det då?
Jordnötskycklingen var snudd på perfekt. Såsen bestod tydligt av jordnötter och var lagom stark. Thaicurryn var det också lagom styrka på. Till och med lyckokakan smakade gott!

Jag kunde sitta utomhus och äta – ett bord med bänkar var avtorkat och torrt efter dagens regn, resten var blöta. Det som tyvärr störde var bilar som stod med motorn på, människor som stod och rökte och kinkiga ungar. Av det senare passerade fem familjer där minst en unge var sur och grinig, skrek och gapade och slog en eller båda föräldrarna. Ett föräldrapar kämpade länge eftersom ett barn grät av hunger och ett för att det var tjurigt, en annan familj gav upp tidigt eftersom pappan inte tolererade att barnet slog honom. Det var show, med andra ord och inte så värst mycket matro.

Totalomdömet då? Maten var god, priset i högsta laget, men portionerna var rikliga. Utomhusupplevelsen var ingen jättehöjdare med tanke på avgaser, rök och skrik. Men det var fräscht. Personalen var också fräsch och inte en dag över 22 – utom kocken, tror jag…

Toffelomdömet blir högt! Hit åker jag igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vad det stod i lyckokakan..?
Tja, så här, och det tar jag som ett gott tecken:

Fortune cookie I svåra situationer

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.


 

Communication Error

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!


*under min balle = under min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några timmars samvaro.


Äntligen blev den av,
träffen – eller Tweetupen, som det visst heter! – med Anna och Åsa, två Twitterbekantskaper till mig. Anna och jag har träffats tidigare i Stockholm, men den här gången hade vi dragit med Åsa till Uppsala.

Vädret blev kanon så i stället för att luncha på stan sågs vi i Gamla Uppsala. Bland troll och vikingar… (De där trollen de tycks fortsätta att förfölja mig! En del är så korkade att de också avslöjar sina namn för andra… Mer än vad jag har gjort…)

Troll och viking

Bland troll och vikingar…


Lunch intogs på Odinsborg
och den vänliga Anna bjöd mig på den som tack för taxichaffisandet..? (Det hade jag gjort gratis!) Det blev ett engagerat samtal vid matbordet, det är onekligen spännande att träffas tre personer som jobbar inom samma gebit fast på olika håll och på olika sätt – en av oss egenföretagare, en av oss konsult på väg till anställning (tummar hålls!) och en av oss arbetssökande före detta anställd…

Efter lunchen skuttade vi upp på en av högarna. En mansperson lyckades ställa sig i vägen typ hela tiden när jag skulle fota mina gäster, men till sist gav jag upp och photoshoppade bort honom. Kvar är bara hans skugga till höger i bild. Vid orange pil den typiska Uppsalasilhuetten!

 Anna och Åsa

Anna och Åsa i motljus, Uppsalasilhuetten vid orange pil och skuggan av en man.


Högarna är verkligen urhäftiga…
Jag kan inte ta nog med foton på dem…

Gamla Uppsala högar

Häftiga kullar, va?!


Vi kom både upp och ner helskinnade.
Det är så häftigt att stå där uppe och kika ut…

Gamla Uppsala högar

Gamla Uppsala högar i motljus.


Efter bergsbestigningen
tog vi en kort tur fram mot kyrkan. Vi såg ett brudpar som fotograferades, så vi gissade att det skulle bli bröllop.

Gamla Uppsala kyrka

Gamla Uppsala kyrka.


Underligt, men…
 trollen hade letat sig ända in i kyrkan också. Jaa, troll spricker i solljus så där har jag ju skälet!

Troll i kyrkan

Troll till och med i kyrkan.


Våra misstankar om bröllop bekräftades,
för inne i kyrkan höll kyrkvärdarna på att dekorera bänkarna med små buketter. Vi hann i alla fall titta lite på kyrkan invändigt. Jag tände ett ljus för pappa och för Karin. Pappa skulle ha fyllt år i oktober och i början av månaden är det ett år sen vännen Karin gick bort.

Blommor i kyrkan

Små buketter vid varje bänkrad i kyrkan.


Tanken var att avsluta
med en tur på Disagården. Dessvärre möttes vi av ett stort hänglås på grinden. En skylt utanför gården deklarerade

Stängt för säsongen!

Och därmed avslutade vi med en promenad tillbaka till bilarna. Anna fick skjuts till tåget och jag hoppas hon kom med ordentligt. Åsa vet att hon kan ringa om motorn skulle skära eller en rem skulle råka gå av…

Nu tar vi snart lördagskväll och jag ska bege mig till Himlen. Vad ska du göra i kväll? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet att jag gillar att få min nyfikenhet stillad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.


Spritmuseets hus är häftigt.
Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.


All Absolut Vodka
var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.


En del verk var…
konstig konst…

Konstig konst, men läcker.


På museet fick man lära sig
en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.


Anna tog tillfället i akt
att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.


Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner,
bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?


Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit
efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.


Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord
eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!


Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till,
så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.


Min häl gjorde vid det här laget ganska ont,
så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.


Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi.
Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.


Efter all denna andliga spis
behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.


Så styrde vi stegen hem till hotellet
för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.


Anna var söt i sin svarta La Coste,
den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.


Framåt kvällen blev det middag
på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.


Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen,
för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte så bra väder idag, så vi beslutade oss för att vara hemma. Men en tur till Tokerian fick det bli på eftermiddagen eftersom vi behövde både middagsmat och lördagsgodis. Mamma ringde precis innan vi skulle gå, så jag pratade en stund med henne innan vi klafsade iväg till soprummet. Där luktade det värre än värst, jag undrade om nån hade dött där inne för nån månad sen, eller så.

På Tokerian såg vi som vanligt en del som vi skrattade åt, men där var ganska sömnigt idag. Folk låg väl hemma och var bakis..? Roligast var det fina kortspelet som man fick om man köpte två burkar Lohmanders sås. Jag nappade förstås på erbjudandet, men när jag kom hem och kollade vad det var för frågor på korten skrattade både Fästmön och jag rått. Det är nämligen sportfrågor och man ska tävla mot varandra. Först till 15 poäng vinner. Anna och jag insåg att det kan bli eeevighetslånga spel om vi skulle spela…

Ett eeevighetsspel om Anna och jag skulle spela. Ingen av oss skulle nämligen nånsin komma upp i 15 poäng…


Vi slängde in varorna hemma
och tog sen en promenad. Vi gick i det lilla skogspartiet på andra sidan gatan där kommunen nu börjat göra fint. Vid en av dammarna mötte oss entusiastiska, halvstora andungar – de trodde väl att vi skulle mata dem. Men se bullarna hade vi ju lämnat hemma! När fågelhjärnorna insåg det, vände de oss ryggen. Matvrak!

Entusiastiska andungar kom emot oss för att de trodde att vi hade bröd. 


Inte en käft såg vi i skogen heller
– mer än mygg. (Det kliar överallt nu.) Jag fotade ett träd med tvinnade grenar.

Träd med tvinnade grenar.


Det lyste vackert av blommor
här och var. Den här ängen var fantastiskt fin!

Fantastisk fin äng. 


Naturen var riktigt svenskt
blågul på sina håll.

Svenskt blågult i naturen.


Naturligtvis fanns där andra färger
på vår promenad också. Grönt var en dominerande sådan.

Grönt var helt klart en dominerande färg på vår promenad.

Trädens kronor växte lummiga och på sina håll kändes det som om stigen vi gick på hade ett tak – av träd och löv.

Träd som tak. 


Här och var fanns det bänkar och bord,
alldeles nytillverkade. Vi hittade ett på stället jag kallar Grillplatsen. Hade det varit soligt och varmt skulle vi ha kunnat haft picknick med oss.

Perfekt för picknick.


När myggen blev för envisa stolpade
vi ut ur skogen och in bland husen. Här fanns många vackra blommor. Jag fotade denna nyponros medan Anna berättade hur hon hade använt de hårda knopparna som örhängen när hon var barn.

En alldeles cerise nyponros.


Flädern blommade också,
även om den inte är lika färggrann som nyponrosen är den vacker.

Flädern blommade. 


Nån hade satt upp frågor till en frågesport.
Den här frågan var den enda jag kunde av dem vi passerade. Kan du???

Vad kan en hippolog?


Anna var som ovan nämnt ganska fantasifull
som barn. Men när hon gjorde örhängen av nyponknoppar, lekte jag och mina kompisar korvkiosk (!) med vildvinet. Bladen var förstås bröd, skaften korvar och de små druvknopparna var… Bostongurka… Fast Anna kunde göra pipor också av lönnlöv!..

Anna gjorde en pipa och rökte på. 


På väg tillbaka passerade vi en iris
som jag bara var tvungen att fota.

Iris.


Jag passade på att glo på de nya fönstren
som har monterats i ett par tre av bostadsrättsföreningens hus. Man vippöppnar dem. Mest nyfiken var jag att se hur de nya köksfönstren såg ut eftersom jag inte har nåt vädringsfönster där. I stället för två stora rutor är fönstret delat i tre nu och samtliga delar – tror jag! – går att vippöppna.

Kaffesugna var vi när vi kom hem – och bullsugna. Påstå inte att du INTE blir sugen du också när du ser dessa Tokerians fantastiska kanelbullar…

Tokerians fantastiska kanelbullar och några citronmuffins. Gott!
Nu ska jag ta en liten surfrunda innan jag lagar till kvällens middag som blir tunna kycklingfiléer, potatisklyftor och hot béarnaisessås samt små gula tomater till. Till förrätt kan det bli en silltallrik med en knapp Östgöta sädes och till dessert serverar huset jordgubbar. Maten sköljs ner med öl alternativt ett kraftigt rödvin.

BTW, min förkylning verkar ha avstannat. Jag låter bara täppt i näsan, men har inte ont i halsen. Tror att ingefärskaramellerna och spriten dödade bacillerna på riktigt!!! Så vi fortsätter med lite alkohol idag också. Annars är vi mycket måttliga med det, ska du veta!

Read Full Post »

Det blev lite sol på nosen under lunchen. Jag knatade iväg med min bok på gång till thaistället. Behövde sitta lite ensam, kände jag. Jag är inte lika yr idag, men jag är trött som 17 och jag orkar inte stå och jobba.

Dagen började disigt, men läget har förbättrats. Jag läste nånstans att det är så viktigt att få i sig D-vitamin och det får man genom dagsljus/solen. Idag har jag fått en bra dos!

På vägen passerade jag några stora träskärmar som stod uppradade längs ena kanten.

Avskärmat!


Klart jag blev nyfiken
och klev intill för att kunna se vad det var skärmarna skulle skärma av. Men det var bara ännu fler skärmar…

Ännu fler skärmar.


Men nu råkar jag veta att skärmarna
ska hålla obehöriga borta från ett omdiskuterat bygge. Ett bygge som det stormar omkring och som det lite opsykologiskt startade en namntävling om i måndags. (Hur tänkte nån där? Inte alls, tänker jag.) Det enda namnförslag som har nått mina kommunikatörsöron är

Spiken i kistan

och det är inte det lämpligaste även om somliga tycker att det är det mest passande.

Äsch, jag tog en bild av Biocentrums exteriör när jag passerade på väg tillbaka till jobbet. Jag gillar de långa bänkarna av träribbor och pollarna, som kan användas som både bord och sittplats.

Läckra bänkar och pollare.


Innan jag gick vidare till ”mitt” hus
tittade jag i entrén för att spinka på en annan sorts skärmar än dem i trä, BC:s informationsskärmar. Tre stycken, mycket snyggt utformade… Hur ska jag få dem i ”mitt” hus lika snygga..?

Read Full Post »

Straffet för att jag häcklade min hulda moder angående den blåa väskan lät inte vänta på sig. Hon skulle kunna skriva ett inlägg om mig, betitlat Den svarta plånboken. Men i stället skriver jag dårå, eftersom mamma ju faktiskt inte har en blogg. Och jag gillar för övrigt att häckla mig själv här också.

Framåt 17-tiden skulle jag åka och köpa mat åt oss. Jag kom ihåg bilnycklarna, solbrillorna, pantpåsen – men inte… plånboken. Och en sån är ju väsentlig när man ska handla… Jag kom ända till ICA Maxi när jag kände iskylan i magen.

Var F*N var plånboken??? Min svarta plånbok!!!

Den låg inte i handskfacket, inte på passagerarsätet. Jag satt inte på den. Den låg inte i bagageutrymmet med pantpåsen. Hade jag tappat den på parkeringen hemma hos mamma? Gasen i botten tillbaka igen. Mamma tyckte att jag hade handlat ovanligt snabbt.

Plånboken! Jag glömde plånboken!

väste jag när jag brakade in genom dörren och såg den  svarta tingesten ligga på byrån framför hallspegeln.

Vi åt middag vid 19-tiden i kväll i stället för vid 18-tiden. Och jordgubbsförsäljningen hade upphört när jag väl kom till ICA Maxi MED plånbok. Köpte en ask svindyra blåbär i stället. Är inte blåbär bra för minnet???

Efter mat och disk ville mamma se på vädret för hundrade gången idag. Sen gav vi oss ut på kvällspromenad för att se på brobygget. Bron som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan.

Vi passerade båtar och fåglar och bryggor. En del har egna bryggor här nere vid sjön.


En and med egen brygga.

                                                                                                                                                                    Ja, till och med vissa fåglar har egen brygga. Och en del människor. Håll med om att det ser mysigt ut…


En människas brygga.

                                                                                                                                                                      En del nedfarter till sjön är inte så stora. Här ligger bara ett par brädlappar nere vid vattenbrynet, men det funkar det med.


Några brädlappar funkar det med.

                                                                                                                                                                Vi kikade mot stan.


Stan låg en bit bort.

                                                                                                                                                                    Luften nere vid vattnet var frisk och andningsvänlig, inte som uppe vid husen, klibbig och tungandad.


Vattnet gjorde luften andningsvänlig.

                                                                                                                                                                 Här är så bedårande vackert att det annars tar andan ur en – på ett skönt sätt, dårå.


Så ända in i vassen bedårande, till och med…

                                                                                                                                                                    Vi såg en svanfamilj som gled på vattnet. Mamma, pappa och tre eller fyra ungar. Svårfångade i kvällsljuset.


En svanfamilj gled på vattnet.

                                                                                                                                                              Och så såg vi den. Den stora byggnationen som ska bli en bro över vattnet.


På väg att bli en bro som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan. Bra idé, tycker jag. Men det tycker inte alla…

                                                                                                                                                                Vi satte oss på en bänk och kikade på bropelarna och på den gigantiska kranen som lyfter dit delar. Nåt för kranfetischisten Monica att njuta av? (Kranen alltså.)


Brobygget och en kran i kvällsljus.

                                                                                                                                                                 Så vände vi hemåt igen. Uppför… Vi vilade många gånger på bänkar, men mamma traskade på bra. En liten stund satt vi på bänken utanför hennes hus och njöt av den ljumma julikvällsvinden. Sen blev det blåbär och mjölk.


Ett litet körsbärsträd nära sista bänken.

Read Full Post »

Older Posts »