Tofflan undrade: Vilket är ditt favoritgodis?

Godis är gott. Därför undrade Tofflan under den gångna veckan vilket ditt favoritgodis är.

Så här fördelade sig de 34 inkomna kommentarerna:

52,94 procent (18 personer) svarade: Choklad, förstås! 

14,71 procent (fem personer) svarade: Salta saker! 

11,76 procent (fyra personer) svarade: Jag äter inte godis.

8,82 procent (tre personer) svarade: Sura prylar! 

8,82 procent (tre personer) svarade: FRUKT är godis!

2,94 procent (en person) svarade: Tuggummi.

Ingen svarade: Sega råttor och sånt.

Inna kommenterade:

Åh så svårt att välja! Jag älskar choklad, helst mörk, men jag är oerhört förtjust i salt lakrits!
Numera undviken jag godis så mycket som möjligt. Låter bli raffinerat socker, men om jag äter godis så blir det en bit mörk choklad. Gärna med smak av havssalt. Det finns en supergod italiensk sort, som är svindyr, men smaken är to die for!

Tofflan kommenterade:

Jag är också en chokladmänniska, men fy f*n för mörk choklad! 😛

Jontas kommenterade:

Sanningen är den att jag inte äter godis. Åtminstone inte särskilt ofta. Det kan gå månader/år. Choklad äter jag, men min definition av godis inkluderar inte choklad. Köper jag godis föredrar jag surt godis (Ahlgrens bilar version surt), vilket jag tror är något man uppskattar med stigande ålder.
Det finns mycket onyttigheter man kan äta som inte inkluderar godis. Kakor, vetebröd, pajer, choklad, glass, chips och annat snacks. Bli därför inte förvånad över mina fettdepåer med tanke på att jag inte äter godis.

Tatiana kommenterade:

1. Tag en geischakaramell.
2. En liten lskritsrulle .
3. Klä av karamellen.
4. Dra ut rullen till en lång strånk.
5. Linda lakritsen runt karamellen.
6. ÄT . Korsikrösamoset så gott .

Cattis kommenterade:

Fazers blå choklad..! Marabous nuvarande vita är inte dum den heller fast kanske mer allmän godiskänsla än choklad?! Jag hör inte till mörk chokladfantasterna heller, dessutom nyser jag som ett annat stoll så fort jag äter choklad med mer än 50-60% kakao märkligt nog. Ska nån gång prova att göra varm (drick-) choklad på gräddmjölk och mörk choklad, lär vara något alldeles särdeles påstås det.

Tofflan kommenterade igen:

Jag måste bara kommentera era kommentarer Jontas, Tatiana och Cattis, eftersom jag kommenterade Innas!
Jontas: Du äter inte godis? HA! Jag läste nog att du var ute och jagade choklad häromkvällen!
Tatiana: Detta låter MÄRKLIGT, nästan så äckligt att jag måste testa!
Cattis: Fazers blå är Fästmöns favorit, Marabous vita choklad är min! Lustigt med nysningarna, men lite gulligt också!
Förresten, som god tvåa efter choklad kommer, för min del salt godis, typ turkisk peppar, salta grodor och sånt!

Stort TACK för såväl klick som kommentarer! Hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del nio

Jag vill återkomma till det ofödda barnet och dess roll i denna bisarra historia. Skälet är att jag tillskriver detta barn en mycket större roll än man kanske kunnat ana att det haft. För det första man frågar sig är ju huruvida makarna D och H verkligen sörjde barnet. Sopades inte dess död under mattan likt allt annat obehagligt? Och hur var de två levande barnen?

E fick berättat för sig att det ofödda barnet kommit till i en tid av ungdom och glädje, men också ekonomiska bekymmer. Makarna levde ihopträngda i en mindre etta i Vasastan när H en dag vid morgonteet deklarerade att hon var i grossess, ingen tvekan. Och eftersom de båda makarna var såväl kyrkliga som troende var det heller ingen tvekan om att barnet skulle födas, det skulle bli välkomnat av två älskande föräldrar.

Men barnet föddes aldrig, som sagt. Det hann inte växa många veckor inne i H förrän det ville ut. Det var som att det inte ville leva, inte ville leva med dessa två som föräldrar. Så hade D tänkt för sig själv mången gång och i ett ögonblick av beräknande svaghet, ett sätt att knyta ett falskt vänskapsband med förtroenden, avslöjade han detta för E. Denne anade genast att D gick omkring med något slags känsla av misslyckande inför detta barn som aldrig föddes. För sorg var en känsla D definitivt inte kunde känna, det var E övertygad om.

Kanske var det då därför D och H öste över den levande avkomman, en flicka och en pojke, allt vad de önskade och ville ha – som gick att köpa. Ty vänner och kamrater hade de båda barnen inte en enda. Blev detta kompensationen?

Vid ett tillfälle berättade D om hur han hade tagit sin son med sig till ett av stadens konditorier. Det var första gången far och son besökte ett konditori tillsammans. Sonen, vid tillfället tio, elva år, hade tagit bussen in till stan på egen hand för att besöka sin far på arbetsplatsen. Och detta skulle firas med ett konditoribesök. Framför den milt belysta montern med alla läckra bakverk, småkakor, vetebröd, räksmörgåsar och annat, hade sonen brustit i gråt. Fadern hade då tagit honom åt sidan och frågade vad som var fatt. Sonen svarade:

‘ Jo pappa, jag kan inte välja om jag ska ta en bakelse eller en semla.’

Fadern, som skämdes för den ganska storvuxna sonens gråt inför publik (de var ju inte de enda gästerna på konditoriet), köpte då både en bakelse OCH en semla till pojken. Lika snabbt som pojken brustit i gråt upphörde tårafloden och sonen lät sig väl smaka under livliga smaskanden, annars tystnad.

Nu frågar man sig huruvida detta var god föräldrapedagogik. Var det lämpligt att gå med den överviktige pojken till ett konditori och där förse honom med TVÅ kaloribomber? Ja, var det inte lite så att fadern köpte sin son och hans kärlek – genom gossens kärlek till sötsaker?

Read Full Post »