Ett behandlat inlägg.
En kraftman – fast i plast.
Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.
När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.
Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.
Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.
Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.
Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.
Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.
Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.
Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.
Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.
Och nej. Jag har det inte värst. Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 