Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blåtand’

Ett inlägg om just det rubriken säger: saknad. Eller avsaknad av densamma.

 

shoppingmonster

Min sovpartner.

Det är måndag, som jag deklarerade tidigt i morse med dagens första inlägg. Jag klev upp strax före alarmet gick igång. Hade sovit ganska bra trots att jag sov ihop med ett morrande monster. Min fästmö är i vanliga fall varken morrande eller nåt monster, men nu är hon väldigt förkyld och låter därefter – även när hon sover. Efter tvagning och inkletning av antiinflammatorisk gel la jag mig på köksgolvet och gjorde rörelserna före frukost. Det gick hyfsat bra att köra bil till jobbet, med tanke på ryggen. Men ryggen har gjort väldigt ont av och till. Jag har försökt hitta bra arbetssställningar, men inte funnit nån som är optimal. Inte ens att stå går riktigt bra.

När jag anlände till jobbet uppstod ingen klang- och jubelmusik och ingen röd matta rullades ut. Det hade jag inte förväntat mig heller. Jag blev glad att åtminstone en av kollegorna frågade hur jag mår. En annan blev visst mest irriterad på att jag stönar av smärta då och då och föreslog framåt lunch att jag kanske skulle åka hem. Men nu när jag ändå är här jobbar jag på.

På skrivbordet låg ett kuvert vars innehåll jag blev lite besviken på. Men, men, man kan inte få allt och ytterligare en månadslön tackar jag inte nej till. Ett litet jourtillägg hade förstås inte skadat med tanke på att jag har fått förfrågningar om att jobba utanför ordinarie arbetstid, på kvällstid, helg, semester och när jag har ryggskott.

En av damerna i huset vinkade glatt åt mig och vänlige KÅ ropade att h*n tyckte det var roligt att se mig igen. Tänk att nån har märkt att man har varit borta och dessutom saknat mig! DET gjorde mig i alla fall glad!

blåtand till iPhone

Denna har jag saknat!

Nåt som jag har saknat sen jag började här är, förutom en del saker jag inte kan skriva helt öppet om, är en blåtand till tjänstemobilen. Just idag lämnar vi våra fasta telefoner och går över till en-bart mobiler på jobbet. Jag har dock bara haft mobil sen jag började här, men fasta telefonnumret är vidarekopplat till mobilen. En iPhone blir ganska snabbt varm när man pratar i den, så örat har känts smått kokande när jag har jobbtelefonerat ibland. Men med övergången idag kom ockås ett par tillbehör som jag blev glad över: dels en blåtand med liten mick, dels en laddningsdocka. Mycket saknade och användbara prylar!

Så klart att det har hänt en del i och omkring kexfabriken/besticklådan under veckan jag har varit borta. Den som är intresserad av det kan förstås läsa på företagets webbplats eller i lokal media. Jag har fixat ut tre nyheter och ett pressmeddelande idag samt fotat lite, läst inkommen e-post etc. Jobbets Twitterkonto har fått ytterligare följare den gångna veckan trots att jag var borta och ingen annan twittrade ut ett skit. Idag uppmuntrade jag ytterligare elva pers att följa, så antalet blir 1 000 jämnt. IT-teknikern har jag bestämt träff med i morgon eftermiddag strax innan jag går på möte. Han får greja bäst han vill med min dator som inte riktigt uppför sig. På fredag ser jag fram emot en spännande träff av ett annat slag. Sist den personen och jag träffades var på en 40-årsfest (inte min egen, dock).

I kväll ska jag fixa kycklingchorizo till min sjukling och fortsätta kurera min rygg med rörelser och gel. Naturligtvis glömde jag gelen hemma. En kollega på en annan avdelning rekommenderade naprapat, jag har ingen aning om vad en sån kan göra. Tycker att naprapati låter lite… läskigt… Inget jag har saknat förrän nu, kanske..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över alla dessa märkliga sammanträffanden vi råkar ut för lite till kvinns/mans.


Igår när jag hade handlat klart på ICA Heidan
skuttade jag in i bilen för att slänga iväg ett sms till Fästmön innan jag åkte. (Nej, jag micklar INTE med mobilen på nåt sätt när jag kör bil, jag svarar endast när den ringer och jag har då blåtand inkopplad.) Jag satte på mig solbrillorna och säkerhetsbältet och skulle just hissa upp fönstren när jag hör nån som ropar mitt namn. Min förvåning – och GLÄDJE! – var enorm när jag såg vem det var: H från Eritrea, en tjej jag lärde känna i början av 1980-talet när jag kom till Uppsala för att plugga!!! Egentligen var det så att en gemensam kompis till oss bodde i samma korridor som mig och det var så vi lärde känna varandra.

H var ofta och hälsade på och H var också en av dem jag delade injera med en av alla miljoner gånger. För gästfriheten var stor, trots att plånboken inte var det. Jag älskade verkligen injera! I såserna, tsebhi, var en av de stående ingredienserna den heta kryddan berbere.

injera
Injera äter man med fingrarna. Den här bilden är lånad från bloggen Favoritrecept. Om du klickar på ordet Favoritrecept kommer du till ett inlägg där du får receptet på injera!


H och jag pratade förstås om gångna tider
och om vår gemensamma kompis som så småningom rymde med ”en kusin”. Många av de ord på tigrinja dessa två tjejer lärde mig kom tillbaka i ett nafs! Tänk att sånt man lär sig som ung, språk allra helst, finns kvar nånstans i ens hjärna! Så fantastiskt! Jag kunde till exempel fråga hur hon mådde, benämna vår gemensamma kompis åsna samt tillägga att hon fortfarande har stor rumpa. Kort sagt, jag kan de nödvändiga och användbara orden på tigrinja.

Jag berättade också att jag pratar lite tigrinja på jobbet ibland eftersom ett par av forskarna på institution 1 är eritreaner. (Deras rumpor kommenterar jag dock aldrig.) Jag brukar fråga hur de mår, om de tycker att det är kallt eller varmt, om de ska dricka te och såna saker. Joråsaaatte, en Toffla kan föra sig ibland.

Det var som sagt jätteroligt att träffa H igen, för vi har knappt setts sen våra vägar skildes åt kring mitten av 1980-talet. Då flyttade både jag och vår gemensamma vän och det blev tyvärr så att vi alla tappade kontakten.

Men det som är extra lustigt är att jag såg på Twitter att det är Eritreas nationaldag idag! Vilket märkligt sammanträffande! Idag firar Eritrea självständigheten från Etiopen, som inträffade den 24 maj 1991. Läget i Eritrea idag är nog inte såsom eritreanerna i gemen skulle önska. Bland annat har det inte hållits fria val och bara ett enda parti är tillåtet. Esayas Isaak, bror till fängslade Dawit Isaak, skriver på sajten Free Dawit:

När vi har fått ett folkvalt styre i Eritrea hoppas jag att Nationaldagen åter kan bli en folkfest.

Den dagen önskar jag kommer inom en snar framtid! Det har liksom varit dags ett tag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar hela tiden. Hela tiden. Så då passar det utmärkt att sitta inomhus och spana på omvärlden genom datorn, eller hur? Idag har jag grävt upp följande:

KuddeGoda arbetsförhållanden är bra för sömnen. Ja, det var väl inte nån som trodde nånting annat? Om man känner sig rättvist behandlad, har stöd och inflytande på jobbet har man också bättre sömn. Eller mindre sömnstörningar. Den som är dåligt uppskattad eller mobbad får sämre kvalitet på sin sömn. Ganska skrämmande då att en av tre svenskar uppger att de har sömnstörningar. En rapport om sambanden mellan sömnbrist och arbetsmiljö har tagits fram av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU. Rapporten bygger på en genomgång av europeisk forskning kring arbetsmiljö och sömnstörningar från 1990-talet fram till 2012.

Agentur raggade modeller vid ätstörningsklinik. Enligt verksamhetschefen vid kliniken har det stått agenter utanför och raggat på smala flickor som besökt kliniken. En del av flickorna var i yngre tonåren och mycket sjuka i anorexia. Men hurdana är folk? Man upphör aldrig att förvånas!

mobilförbudDagdrömma är farligare än mobilprat – bakom ratten. I USA har man gjort en undersökning av bilolyckor. Bland annat har man tagit fram en lista över de farligaste sakerna man kan göra i bilen. Att dagdrömma är farligast, sägs det. Men att prata i mobilen och skicka sms kommer på andra plats. Så varför har inte Sverige, i motsats till många andra länder i Europa, infört förbud mot mobilpratande i bilen utan handsfree/blåtand/headset? (Hur vet man förresten vad som är farligast om föraren har dött i en olycka? Jag menar, hur VET man att h*n dagdrömde?)

webtrollFritt ord utan näthat. Det är vad chefredaktören, VD:n och ansvarige utgivaren Hanna Stjärne tror att lokalblaskan på nätet ska få genom att alla läsarkommentarer granskas av tidningens journalister före publicering. Självklart är det inte OK att hota eller kränka andra med till exempel rasistiska kommentarer. Men hur blir det när media bevakar/förföljer vissa personer, nånting som ibland liknar häxjakt, skulle jag vilja säga? (Till exempel aktuelle Erik Weiman eller Margaret Thatcher på sin tid?) Nja, jag tycker att lokalblaskans beslut är inte ett nagg i kanten utan en stor tårtbit av yttrandefriheten. Varför svarar inte tidningens journalister på inkomna kommentarer i stället? För stalkern: det är skillnad mellan en tidning som säger sig ha i uppdrag att upplysa sina läsare om saker och ting därför att läsarna sägs ha rätt att veta vissa saker och en privat blogg. Du får aldrig rätten att kommentera här. Nätstalkers – människor (= tant) som förföljer andra människor (= mig, det vill säga annan tant) i.. vad är det nu.. fyra år? – DET är näthatare som jag önskar att man verkligen kunde göra nåt åt!

Marie Plosjö gravid. Så trevligt för henne, då, förhoppningsvis. Men vem fan är Marie Plosjö??? 😳


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten… Detta skrev jag i morse:


Det känns läskigt
att sitta och skriva så här utan att publicera. Men kanske publicerar jag en dag. Eller också inte. Vissa dar är jag så trött på bloggandet, andra dar mår jag rentav dåligt när jag inte får eller kan skriva. Glädjen med bloggandet är emellertid borta sen ett bra tag, faktiskt. Bloggen har mest blivit ett tvång, men också en källa till sorg. Jag får försöka hitta ett annat sätt. Tills vidare blir dessa inlägg sparade som utkast. Vad som händer med dem sen vet jag inte. Jag vet inte om jag kan leva utan att skriva. Det är mitt liv.

Jag åkte hem redan runt halv fyra igår eftersom persiennkillarna hade aviserat sin ankomst klockan 16. Han – för det var bara en – kom kvart i fem. Fästmön och jag hade bestämt oss för att laga rätt nummer två från Mathem, men eftersom det saknades en ingrediens var en av oss tvungen att gå och handla. Anna erbjöd sig, eftersom jag hade några frågor till persiennkillarna och behövde vänta in dem. Jag påbörjade emellertid middagen och stod och hackade lök när det plingade på dörren. Vi pratade en stund och märkligt nog fungerade nästan den trasiga persiennen när killen just hade kapat snöret… Men så hängde den sig och han påbörjade sitt arbete. Jag fick lära mig att man ska vinkla lamellerna så att de står horisontalt innan man hissar upp persiennerna. Och glipor mellan lamellerna går inte att göra nåt åt. Väldigt märkligt, det där, för så var inte mina gamla persienner.

Efter middagen gick jag med soporna och Anna diskade det som var kvar. Sen slängde vi upp stången med de nyinköpta, mörka gardinerna från IKEA. Det kändes genast mycket mörkare i sovrummet.

gardiner i sovrummet

Mörka gardiner i sovrummet.


När vi gick och la oss
kunde vi konstatera att det verkligen blev mörkt! Underbart, tycker jag! Men det klart att det glipar i överkant och kommer in ljus, så vi får se hur det blir när det blir ljusare ute.

Innan vi kröp till kojs kollade vi emellertid på Dicte. Det var riktigt spännande, men jag tycker att tio avsnitt känns mycket. Blir lite trött på alla långa serier man vill följa. Nu kan ju jag spela in på DVD:n. Men nån gång måste jag ju titta också… Vi glodde lite av och till på Leffe också. Jag hade dessvärre ingen ro att sitta stilla.

Jag somnade ganska tidigt. Trots det blev det ingen bra natt. Jag var uppe minst tre gånger och hade vansinniga kramper i vaderna och en gång i vänster lår. Otroligt tröttsamt och irriterande, för jag sov väldigt gott.

I morse läste jag i lokalblaskan om att en fjärdedel av alla anställda vid Sjukstugan i Backen hade skrivit på protestlistor mot neddragningarna vid sjukhuset. Dessa protestlistor överlämnades igår till Högsta Tuppen. Även två politiker, en från Folkpartiet och från Sossarna, medverkade. Två. Av alla partier som har representanter… Inne i tidningen fanns också en insändare. Tyvärr hade redigerarna slarvat med rubriken igen… De som jobbar vid Sjukstugan i Backen är knappast sjuhuspersonal även om antalet byggnader på området snart är flera än personalen som jobbar där…

sjuhuspersonal

Sjuhuspersonal..?


Morgonen idag är mörk och regnig.
Anna började redan klockan sju och jag var så trött i morse att jag gav henne instruktioner för hur hon skulle öppna garageporten. Det är liksom nånting hon gör varje gång vi åker hem tillsammans… Dessutom satte jag på min blåtand och kopplade ihop den med min iPhone. Men blåtanden ligger fint kvar på hyllan i hallen. Jag fick i vart fall med mig lådan med skålar som ska lämnas tillbaka till den hjärtegoda L på fakulteten. Tänkte mig dit i eftermiddag och samtidigt ta en kopp kaffe.

Idag blir det Thailunch med Johan och till Anna ska jag köpa med mig en låda kyckingspett med ris och jordnötssås till middag. Själv måste jag ägna kvällen åt att rensa inför morgondagens rengöring av ventilationen hemma. Och så måste jag ringa mamma igen. Jag ringde igår och hon lät riktigt dålig. Utan att ha sett henne misstänker jag att hon har influensan. Och då är det jobbigt när man är ensam. Ibland förbannar jag avståndet i mil oss emellan. På institution 1 var åtminstone två personer rejält förkylda igår, så det står väl inte på förrän man själv ligger däckad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag hade jag en lunchdejt med min nyaste jobbarkompis. Det var riktigt, riktigt roligt att träffas och att få höra att det går bra. Det verkar som om en första arbetsveckan har gått bra. Arbetsuppgifterna är varierande – en del uppgifter är förstås roligare än andra, men inte ett enda klagomål! Jag hoppas att det här blir tre riktigt bra månader, för det är den här grabben värd!

Johan äter lunch

Jag fick äran att bjuda min nya jobbarkompis Johan på lunch idag. Och ja, jag har tillstånd att lägga ut bilden, men nej, det är inte öl i glaset utan äppeldricka.


Vi blåste bort till Wallins.
Johan åt revbensspjäll och jag vegetarisk lasagne. Magen blev väldigt förvånad när den fick varm mat till lunch. Jag tog inte så stor portion och lämnade en del kvar på salladstallriken. Ändå ville tarmarna inte riktigt att maten skulle stanna kvar. Jag var lite ”morsig” och talade om för Johan hur viktigt det är att han äter ordentligt till lunch, inte bara mackor. Det lunchkort att köpa på alla restauranger här på området och det blir mycket billiga luncher då. Men för en som inte har nån vidare ersättning blir det förstås tufft, så jag lovade att försöka bjuda på lunch en gång i veckan.

Det blåser kallt och det snöar lite, men jag tog en extra promenad ner till Tele efter lunchen för att hämta några tillbehör till min iPhone. Det var dels en laddaradapter till bilen, dels en blåtand. Ska testa blåtanden ett tag och se om den är bra. I såna fall skrotar jag min bordstelefon. Det är ju liksom lättare att prata i en blåtand än med en platt glasruta mot örat, en ruta som blir rätt läskigt flottig av öronsvett. Ja, jag är äcklig.

blåtand till iPhone

Med den här i örat kanske jag kan skrota borstelefonen helt och bara använda iPhonen på jobbet.


Jag har fortsatt läsa mejl
och jag har inte bara hämtat nya prylar utan även min post. Det har blivit en del publicerat på intranätet. Så nånting vettigt har jag fått gjort idag. Efter lunch fick jag som sagt ganska ont i magen. Ärret gör också lite ont. Tröttheten började smyga sig på under eftermiddagen, men en hel dag ska jag väl klara av att jobba.

En sittning med M har det blivit. Det är roligt att få höra att jag har varit saknad. Nu hoppas jag bara på rejält med kraft och ork så jag kan leva upp till förväntningarna och göra bra ifrån mig. Jag har återsett så många goa människor, S, B, Å, P och I, för att nämna några förutom M. Min första arbetsdag går mot sitt slut. På måndag lär jag vara ännu mer utvilad, får jag hoppas…

Ett mejl från min nästan-bror har ramlat in och det slår mig hur lika vi är – kanske inte till utseendet (vi är sysslingar) – men däremot vad gäller vänskap, att bli utfryst för att man står för sina åsikter och att bli dissad på grund av sjukdom. Man tror inte att det är sant när man hör hur somliga beter sig. Det gör mig ont om min nästan-bror, som jag VET är en synnerligen kompetent forskare och författare! Vi måste ses snart och dilla lite! Inte röja, för det orkar jag inte!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har jag tomtat lite! Eftersom jag var ute en sväng strax före och under lunchen för att prova och hämta mina nya inlägg passade jag på att leka tomte: jag har köpt en (1) julklapp till Fästmön – och tre (3) till mig själv. Ja vaffan, jag måste ju ha nåt att lägga fram på julafton när jag ska egen-mysa! Vad jag har köpt till Anna kan jag naturligtvis inte berätta. Till mig själv har jag köpt en bok, för ovanlighetens skull. Den tänker jag faktiskt slå in och verkligen lägga i en liten julklappshög (inte så tokigt när man köper alla klappar själv till sig själv – då behöver man inte byta!)

Ett snyggt lik

Ett hårt paket till mig själv.


Via jobbet
har jag nu beställt en blåtand, alltså ett slags headset samt en adapter så att jag kan ladda min Ajfån i bilen. Eftersom min fasta telefon till jobbet är ihopkopplad med min Ajfån skulle bordsapparaten egentligen kunna skrotas. Jag föredrar fortfarande att snacka i blåtand eller annat headset när jag pratar i mobil, nämligen. För då blir jag ju riktigt mobil och har händerna fria (hands free, vet du…) att till exempel anteckna eller så!

blåtand headset

En sån här och en adapter blev de två andra klapparna till mig själv idag.


I och för sig skulle man kunna se inläggen
som den fjärde julklappen till mig själv, men jag måste ju prova och gå in dem redan nu. Det kommer förstås ett särskilt inlägg om detta senare i kväll. För det var ju inte bara inläggen i sig som jag fick för 1 599 pix utan också gipsavgjutningarna av mina fötter – med extreeemt smala hälar, enligt Ortoped-Jerry Berglund. (Själv tycker jag förstås att jag har kryssningsfartiyg till fötter… Minst Titanic, alltså. Och likt Titanic står/flyter jag inte stadigt trots allt…) Inser att det är mycket inlägg just nu och i mitt liv finns två: skoinlägg och blogginlägg. Det är naturligtvis skoinläggen jag ska gå in och inte blogginläggen.

En som nog kände det som julafton för ett tag sen var före detta kollegan som fick ett nytt jobb! Och nej, jag blev inte sur trots att jag hade sökt samma jobb. Jag tyckte att det var ex-kollegan väl unt. För det ÄR bra att röra på sig arbetsmässigt – i alla fall så länge man själv bestämmer när och hur och inte nån liten fjant gör det. Då kan det bli tragedi utan like. (Jag undrar hur högt skadeståndet skulle kunna bli? Förresten går det inte att värdera i pengar det somliga har gjort gentemot andra. Att få sitt liv förstört från en dag till en annan går inte att sätta nån prislapp på.) Nästa vecka har vi bokat in en lunch, ex-kollegan och jag (Den Lille Fjanten vill jag naturligtvis inte umgås med!) och då hoppas jag att få veta ”allt” om nya jobbet – som ändå verkar både roligt och stimulerande, vad jag förstår. Å, vad jag är glad för ex-kollegans skull! (Och arbetsplatsen har fått en riktig pärla, vilket jag hoppas att de inser! Fast jag har talat om det för dem via e-post.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså, vi är verkligen tramsiga, Fästmön och jag! Vi kan gå och häckla folk oss emellan, typ skratta åt par som klär sig likadant. Lite fantasilöst, tycker vi, men det ser ju rätt kul ut. I morse skrattade vi åt två riktiga pumor. Båda hade jeans och vita jumpadojor samt var sin pumaluvatröja. Det enda som skilde dem åt var att den ena hade en röd pumatröja, den andra en svart. Och den röda hade dragkedja, medan den svarta hade en stor ficka fram.

 + 

Puma röd och puma svart.


Men det mest märkliga
av allt var att det var… Anna och jag! Vi såg ut som två förvuxna skolflickor, för som grädde på moset hade vi var sin svart väska hängd på tvären över ena axeln…

På väg till våra jobb fick vi som vanligt se främst cyklister göra våghalsiga saker i trafiken. En cyklist vägrade cykla på den parallella cykelbanan och höll sig i stället mitt på vägen, framför Clark Kent*. Sen viftade h*n lite med vänsterarmen och svängde vänster. Såg sig inte om eller nåt. Undras om det var en självmordskandidat! Tänk om jag skulle köra bil på samma sätt, det vill säga blinka och bara svänga, utan att ge akt på trafiken runt omkring mig? Galning!

Men bilister kan, de också. Eller kan inte, ska jag väl skriva. Varje morgon, framför allt, sitter jag i bilen och undrar hur somliga har kunnat få körkort. På postorder, kanske. En del kan nämligen varken högerregeln eller vägmärket huvudled. För att inte tal om rondellkörning. Det är som att somliga tror att de är ensamma på vägarna… På eftermiddagen/kvällen är bilisterna emellertid ännu värre. Så gott som alla som sitter i samma bilköer som jag pratar i sina mobiler. Och nästan ingen gör det med hands free eller blåtand. Inte konstigt att jag ser flera olyckor på gamla E4:an varje vecka… Man får vara glad så länge man klarar sig helskinnad…

Ett vägmärke som uppenbarligen inte alla bilister förstår.


Idag är det en grå måndag
och jag var uppe tidigt som tusan. Magen har bråkat med mig och igår kväll hade jag en blödning. Idag har jag bara ont. Just när jag skuttade ur sängen fick jag kramp i vänstra vaden. Synnerligen oskönt eftersom det är vänster häl jag har problem med. Det känns väldigt långt till den 12:e när jag har fått sjukgymnasttid… Men samtidigt vet jag att Janne är värd att vänta på! Han är duktig och har dessutom stuckit nålar i min häl tidigare.

Idag har jag ett tidigt morgonmöte. Har redan gjort en akututryckning. Strax ska jag på institutionsmöte för institution 2 med efterföljande fika. Jag har med en flaska vin till M, men den lämnar jag nog efter mötet eftersom M sällan brukar visa sig före klockan tio på jobbet. I övrigt vet jag inte vad dagen för med sig, det brukar aldrig bli lite att göra, i alla fall.

Efter jobbet ska jag hämta min fina tavla. Sen springer jag nog omkring hemma i kväll och provhänger den lite här och var. Det kanske blir fiskbullar till middag idag, det är smällar man får ta och det är faktiskt rätt gott med ris till. Potatisen får Anna ta, eftersom hon föredrar det.

Den 3 september är det redan och jag noterade i lokalblaskans väderruta att temperaturfärgen orange övergår i gult fram emot torsdag, fredag. Så är det.

Och för övrigt ser jag fram emot UL:s svar på mina synpunkter på en av deras chaufförer


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »