Alla kan mer än de tror

Ett uppbyggligt inlägg om läxhjälp.

---

 

Att kunna skriva korrekt svenska är inte fel.

Idag snubblade jag över en spännande sajt som inte är nåt för mig, men som kan vara till hjälp för andra. Det här med läxhjälp… Jag har ändå åsikter om det och jag tycker att det en bra idé om den som behöver kan få hjälp. Även om mamma och pappa vill hjälpa kanske de inte räcker till, nämligen. Och ibland behöver mamma och pappa få vara mest mamma och pappa och låta nån som har det som jobb ta över.

På sajten läser jag om två ungar som har haft det tufft i skolan, men som fått utmärkelser som kometer – med tillhörande stipendier av Allakando. Oscar älskar att gå till skolan i början, men ganska snart kommer han efter. Han får så småningom diagnosen dyslexi. Desire har också dyslexi. Men faktum är att båda kan mer än de tror. Det är riktigt gripande berättelser av Oscars och Desires mammor om hur barnen blir kometer och får stipendier.

Allakando delar emellertid inte enbart ut stipendier. Företaget ger alltså läxhjälp och verkar göra det, som jag tycker, på ett bra sätt. Det handlar om att hjälpa elever i grundskola och gymnasiet att nå egna satta mål som att få högre betyg eller göra bra ifrån sig på högskoleprovet, men också att öka motivationen och förbättra studietekniken. Elever kan få hjälp i en rad olika ämnen – allt från ekonomi och naturvetenskap till språk och samhällsvetenskap. Även om huvudkontoret finns i Stockholm kan den som bor nära en ort med fler än 3 000 invånare få hjälp från Allakando. Hjälpen består av träffar och lektioner.

Jag kan förstås inte låta bli att tänka att detta kanske hade varit ett alternativ för somliga i min närhet. Och lite kan jag önska att det funnes en läxhjälp för den som är vuxen och arbetssökande. Att kunna skriva korrekt svenska i till exempel ansökningar är ju inte helt fel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Intressanta människor, kaos och firande

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.

Det intressanta med just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »

Tomas Tranströmer, Marcus Birro, Magnus Betnér och andra Banditer

I eftermiddags blev det så klart att årets Nobelpristagare är en svensk, Tomas Tranströmer. En mycket värdig pristagare, anser jag. Men det tycker förstås inte alla. Plötsligt har Dagens Nyheter, till exempel tyckt att det är lämpligt att diskutera huruvida Tomas Tranströmer är värd priset. Då är det inget snack om låsta kommentarsfunktioner på medias hemsidor… Dubbelmoral, eller?

På radion i bilen hem diskuterade en programledare pristagaren. Han hade aldrig hört talas om Tomas Tranströmer och han tänkte minsann aldrig läsa honom. I stället för ett litteraturpris borde det instiftas ett teknikpris. Eh… ett teknikpris? Teknik – bygger inte de flesta andra prisen på olika sorts teknik och naturvetenskap? Vad är det för fel med ett pris i ren humaniora? Jo, resonerade den unge radiomannen med salvelsefull stämma,

författare har ju liksom inte gjort nånting för världen!

Behöver jag säga att jag bytte kanal och starkt överväger att sluta lyssna på Bandit..? Musiken är helt OK, men puckona där emellan…

Häromdan var det rolighetsminister Betnér som ondgjorde sig över Marcus Birro. Du minns väl Marcus Birros utspel om att han tänkte aspirera som kandidat till partiledarposten hos Kristdemokraterna – och sen slutade han aspirera men blev ändå av med programledarposten på TV4. Då satt Magnus Betnér och raljerade över hur lättkränkt Marcus Birro är och undrade vad han Birro tänkte sluta göra nu:

För han slutar ju alltid med nånting – blogga eller twittra eller så – när han blir kränkt. Eller också flyr han utomlands.

Samme Betnér tog några timmar senare ställning för Marcus Birro. Kan nån fatta? Snacka om att vända kappan efter vinden! Men det var det ju för övrigt inte bara Magnus Betnér som gjorde…

Jag menar inte att man ska vara rigid och inte kunna ändra åsikt, men att ena stunden sitta och raljera en längre stund i radion om Marcus Birro – och sen tycka synd om honom för att TV4 är så taskiga… Det är lite konstigt för mig…

Vad tycker jag då?

• Tomas Tranströmer är en mycket värdig Nobelpristagare, det skrev jag redan inledningsvis.
• Dagens Nyheters diskussion om Tomas Tranströmers värdighet känns dubbelmoralisk med tanke på att media nyligen diskuterat kommentarsfunktionens vara eller inte vara. För att inte tala om hur ovärdig diskussionen känns…
• Magnus Betnér… ja, jag begriper mig inte på honom. Kappvändare? Vindfågare? Rolig? Eller?
• Marcus Birro. Duktig skribent, jag älskar hans krönikor. Men lättkränkt, som en liten pojke. Och lite får man nog tåla när man har åsikter. (Jag gissar att jag får en massa skit för det här inlägget, till exempel. Fast jag tänker inte sluta blogga för det. Inte just nu, i alla fall och inte av det skälet.)
• TV4. Jag tycker att man gjorde rätt. Låt oss åtminstone få tro att programledarna är partipolitiskt obundna. Tyvärr är ju Marcus Birrot bränd nu då, eftersom han hade planer på en politisk karriär och berättade öppet om dem.

För att det här inlägget inte ska sluta i en negativ ton kommer här min favoritdikt av Tomas Tranströmer, C dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Read Full Post »

Septembers sista Babel om kritik

I torsdags var det september månads sista Babel. I detta femte av tolv program på SvT2 ställdes bland annat frågan

Behövs kritiker?

Spännande i detta sammanhang att ha Marcus Birro i studion. Denne fantastiskt begåvade och självutlämnande poet, författare och krönikör som av många upplevs som extremt känslig för just kritik!

Men först inleddes det med lite Bob Hansson-trams, denna gång från Dramaten. Lyckligtvis hade jag möjligheten att spola fast forward… Tyvärr återkom eländet, men som sagt, det går att spola när man har spelat in på sin DVD…

Första studiogäst var författaren Ian McEwan som gav ut sina första böcker på 1970-talet, först novellsamlingar, sen en roman. I våras såg jag en film, Kärlekens raseri, baserad på Mc Ewans bok Enduring love. Den senaste romanen, Hetta, har en naturvetenskaplig vinkel precis som boken innan: den handlar om klimatförändringar. Och författaren själv klassar boken som en komedi… Daniel Sjölin var tyvärr tvungen att avsluta intervjun på ett urtramsigt sätt. Suck…

En komedi om klimatförändringar, enligt författaren.

                                                                                                                                                          Så blev det dags för ett av programmet huvudteman, kritik. Detta inleddes med ett reportage om James Wood, den sista stora och riktiga kritikern, enligt programledaren. James Wood är bland annat känd för att ha totalsågat den amerikanske författaren Paul Auster. James Wood är känd för att vara en mycket tuff kritiker. Nu har han själv skrivit en bok – och naturligtvis fått riktigt dålig kritik…

I studion för att diskutera kritik var i nästa inslag Marcus Birro, Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan samt Malin Ullgren, litteraturkritiker. På programledarens fråga om kritiker behövs, svarade de två kvinnorna ja, medan författaren svarade nej. Han menar att recensenter har ett existensberättigande – om de fungerar som dörröppnare i stället för att briljera inför andra. Chukri och Ullgren menade att kritiker behövs just därför att de är särskilt insatta och kunniga. Marcus Birro hävdade dessutom att majoriteten inte läser kultursidorna, nåt som vållade protester i studion. Chukri medgav emellertid att hon saknar mer BLOD i recensionerna, det vill säga mindre rutin. Men bokbloggare ger hon inte mycket för. Hon anser att de inte skriver kritik, utan närmar sig författaren som om han/hon vore en gudom. Samtidigt tycker hon att det är skönt att bokbloggarna skriver om böcker som kritikerna inte behöver eller vill skriva om!..

Så här ser Marcus Birros senaste bok ut och den finns förstås på min inköpslista!

                                                                                                                                                   Näste man att porträtteras är författaren Björn af Kleen, vars bok om svenska adeln, Jorden de ärvde, just kommit ut i pocket. Han berättar om sitt alternativ till att sitta som författare i en bokhandel. Han kommer i stället hem med böcker – som en sorts litterärt Tupperwareparty.

En bok om adeln.

                                                                                                                                                      Veckans boktips blev:
Ian McEwan: Tony and Susan av Austin Wright
Marcus Birro: Liseys berättelse av Stephen King
Malin Ullgren: En liten historia av Eva Adolfsson
James Wood tipsade om José Saramago, Alice Munro och Lydia Davis.

Nästa Babel handlar bland annat om Märta Tikkanen – eller Nobelpriset i litteratur…

Programmet finns på SvT Play till den 30 oktober.

Read Full Post »