Hurvet

Här är det HURVET, kan jag meddela! Pallade nästan hela dan på jobbet, men i eftermiddags var det segt. Och kallt. Jag trodde nästan att jag skulle hitta frost på fönstret…

Minns du?

Där ute skiner solen och jag har dammsugit här inne och nu kallsvettas jag. Tankat har jag gjort och handlat det sista till midsommarafton förutom jordgubbar. Höll på att bli galen inne på Tokerian! Inte på alla kufar utan på att affärens scannerkassa verkligen INTE är dimensionerad för mer än två (2) personer med tillhörande varuvagnar. I eftermiddags vet jag inte hur många vi var…

Jag delade kontor med M idag såsom jag gör på torsdagar. Och det är bra, för vi avhandlar en massa saker. Men jag är lite rädd att jag har smittat M nu… Idag gick det iväg en förlängning till personalfolket på min tjänst till och med september månad. Hur det blir efter september finns det planer och idéer om som jag tyvärr inte kan delge nån i ett öppet inlägg. Fast jag kan ju berätta att jag har sökt ett antal tjänster…

I kväll slog det mig hur motsägelsefulla vi människor är. Inte så att jag menar att man inte kan byta åsikt, att man ska vara rigid. Det handlar snarare om att man en dag vill ge bort det käraste man har och nästa dag yvs man över att man har det i sin ägo. Ungefär. Nej, jag skulle vilja göra paus med somliga för att jag tror att jag behöver det – jag irriterar mig bara. Lika mycket som jag irriterar mig på att före detta bekantingar envisas med att läsa min blogg. Varför då, liksom? Vi har ju ingenting

ihop

längre? Nä, när jag har

rensat ur min adressbok

med allt vad det innebär, håller jag mig undan. Står fast vid det. Jag gissar att en del andra helt enkelt är för nyfikna för att låta bli. Men ärligt talat, vad har jag för intressant att säga? Jag har varit snäll och dum och omtänksam många gånger/in i det sista och fick några skvättar allmosor när det passade och sen klorna i skinnet mitt. Att inte bli trodd är bland det värsta jag vet – och det borde vissa förstå med tanke på det jag har varit med om.

Till middag idag har jag ätit en skål popcorn nersköljd… – ja, inte själva skålen, dårå – med en starköl. Mamma har ringt och jag känner ett hugg av dåligt samvete, men hon har varit duktig och köpt sig sill och jordgubbar och Janssons frestelse till midsommar. Vart alla vännerna, som bjöd sig hem till mamma när pappa levde, tog vägen det vete fåglarna. Nej, människor är inte alltid snälla. Och den som aldrig kan säga förlåt är dessutom feg. Det är inte bara

tack!

som är ett underskattat ord,

förlåt!

är det också…

Största nyheten på Twitter för tillfället är att Twitter har legat nere.

Maj gadd, get a lajf!

säger jag bara. I stället för att twittra har jag läst min personaltidning, till exempel. Och nu ska jag gå och snyta mig för min gigantiska kran är som värsta Niagara just nu…

Men ja just det, before I forget! Jag fick min journallogg idag och det var inte illa pinkat av Sjukstugan i Backen, det var baske mig rekordsnabbt! Lite imponerad är jag, trots allt…

Read Full Post »

Underbara dagar framför oss

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!

En lärorik tegelsten.

Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg. Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

Tomas Tranströmer, Marcus Birro, Magnus Betnér och andra Banditer

I eftermiddags blev det så klart att årets Nobelpristagare är en svensk, Tomas Tranströmer. En mycket värdig pristagare, anser jag. Men det tycker förstås inte alla. Plötsligt har Dagens Nyheter, till exempel tyckt att det är lämpligt att diskutera huruvida Tomas Tranströmer är värd priset. Då är det inget snack om låsta kommentarsfunktioner på medias hemsidor… Dubbelmoral, eller?

På radion i bilen hem diskuterade en programledare pristagaren. Han hade aldrig hört talas om Tomas Tranströmer och han tänkte minsann aldrig läsa honom. I stället för ett litteraturpris borde det instiftas ett teknikpris. Eh… ett teknikpris? Teknik – bygger inte de flesta andra prisen på olika sorts teknik och naturvetenskap? Vad är det för fel med ett pris i ren humaniora? Jo, resonerade den unge radiomannen med salvelsefull stämma,

författare har ju liksom inte gjort nånting för världen!

Behöver jag säga att jag bytte kanal och starkt överväger att sluta lyssna på Bandit..? Musiken är helt OK, men puckona där emellan…

Häromdan var det rolighetsminister Betnér som ondgjorde sig över Marcus Birro. Du minns väl Marcus Birros utspel om att han tänkte aspirera som kandidat till partiledarposten hos Kristdemokraterna – och sen slutade han aspirera men blev ändå av med programledarposten på TV4. Då satt Magnus Betnér och raljerade över hur lättkränkt Marcus Birro är och undrade vad han Birro tänkte sluta göra nu:

För han slutar ju alltid med nånting – blogga eller twittra eller så – när han blir kränkt. Eller också flyr han utomlands.

Samme Betnér tog några timmar senare ställning för Marcus Birro. Kan nån fatta? Snacka om att vända kappan efter vinden! Men det var det ju för övrigt inte bara Magnus Betnér som gjorde…

Jag menar inte att man ska vara rigid och inte kunna ändra åsikt, men att ena stunden sitta och raljera en längre stund i radion om Marcus Birro – och sen tycka synd om honom för att TV4 är så taskiga… Det är lite konstigt för mig…

Vad tycker jag då?

• Tomas Tranströmer är en mycket värdig Nobelpristagare, det skrev jag redan inledningsvis.
• Dagens Nyheters diskussion om Tomas Tranströmers värdighet känns dubbelmoralisk med tanke på att media nyligen diskuterat kommentarsfunktionens vara eller inte vara. För att inte tala om hur ovärdig diskussionen känns…
• Magnus Betnér… ja, jag begriper mig inte på honom. Kappvändare? Vindfågare? Rolig? Eller?
• Marcus Birro. Duktig skribent, jag älskar hans krönikor. Men lättkränkt, som en liten pojke. Och lite får man nog tåla när man har åsikter. (Jag gissar att jag får en massa skit för det här inlägget, till exempel. Fast jag tänker inte sluta blogga för det. Inte just nu, i alla fall och inte av det skälet.)
• TV4. Jag tycker att man gjorde rätt. Låt oss åtminstone få tro att programledarna är partipolitiskt obundna. Tyvärr är ju Marcus Birrot bränd nu då, eftersom han hade planer på en politisk karriär och berättade öppet om dem.

För att det här inlägget inte ska sluta i en negativ ton kommer här min favoritdikt av Tomas Tranströmer, C dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Read Full Post »