Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dimensionerad’

I morse kunde jag konstatera ännu ett vägarbete. Uppsala är en kommun som tycks vara rondell-fetischist. Och det är väl bra – på sätt och vis –  eftersom rondeller i många fall gör framkomligheten smidigare än trafikljus. Men ibland önskar man att rondellkörning ingick i förarutbildningen eller att rondellerna vore bemannade med nån som viftar för att tala om vem som kör först, hur det bör blinkas etc. (Föregående mening var rätt ironisk, bäst att säga det eftersom en del har svårt för ironi.) Jag förstår inte varför det är så svårt med rondellkörning. Den som kör inne i rondellen har företräde och när h*n svänger ut är det väl ganska smart att blinka? Men det är svårt, så svårt…

Det här är svårt för en del, men smidigt när det funkar!


En del rondellbyggen
känns dessutom ganska onödiga. Där jag bor finns två rondeller som dessutom känns felkonstruerade. Dagligen passerar där ett antal stadsbussar, men eftersom rundeln i mitten är för stor för själva korsningen kör bussarna helt enkelt över den. Man bara undrar när det börjar lossna stora stenar som lägger sig på gatan…

Till mitt jobb finns det två infarter, en sydlig och en nordlig. Vid söderinfarten finns en rondell och där är det aldrig några köer när man vill in på området. Sorgebarnet är den norra infarten, som bara har en svängfil vänster. Där kan man bli stående på grund av mötande trafik som ska rakt fram. Dessutom är det ju samtidigt en utfart, så en del bilar ska ut. Som pricken över i är det också ett övergångsställe med cykelbana direkt efter korsningen när man har svängt in. Jag blev jätteglad när jag hörde att det skulle byggas en rondell. Sen blev jag förbannad. För du ska inte tro att rondellen byggs på stora vägen utanför norra infarten, liknande den vid den södra infarten. Nej, rondellen byggs inne på området. Men hallå! För det första finns här bra cykelbanor som inte korsar vägen. För det andra är hastigheten begränsad till 30 kilometer i timman. För det tredje kör en hel del bussar här.

För mig är den här rondellen inne på området totalt onödig. Bygget av den visar att nån inte har tänkt. Det rimliga vore väl att bygga en rondell på stora vägen utanför, den väg som är betydligt mer trafikerad?!

Nu har man grävt upp en ganska stor bit av vägarna runt rondellbygget. Inte så kul att köra på rena grusvägen med risk för flygande stenar  trots låg hastighet (30 km). När buss och bil möts får en stanna och släppa fram den andra. Och frågan är nu om rondellen blir dimensionerad för bussar. I såna fall blir det en gigantisk rondell i en ganska litne korsning. Totalt onödigt, anser jag, och ger bygget en svart bak!

En svart bak för ett rondellbygge på fel ställe!


Livet är kort.

Read Full Post »

Här är det HURVET, kan jag meddela! Pallade nästan hela dan på jobbet, men i eftermiddags var det segt. Och kallt. Jag trodde nästan att jag skulle hitta frost på fönstret…

Minns du?


Där ute skiner solen
och jag har dammsugit här inne och nu kallsvettas jag. Tankat har jag gjort och handlat det sista till midsommarafton förutom jordgubbar. Höll på att bli galen inne på Tokerian! Inte på alla kufar utan på att affärens scannerkassa verkligen INTE är dimensionerad för mer än två (2) personer med tillhörande varuvagnar. I eftermiddags vet jag inte hur många vi var…

Jag delade kontor med M idag såsom jag gör på torsdagar. Och det är bra, för vi avhandlar en massa saker. Men jag är lite rädd att jag har smittat M nu… Idag gick det iväg en förlängning till personalfolket på min tjänst till och med september månad. Hur det blir efter september finns det planer och idéer om som jag tyvärr inte kan delge nån i ett öppet inlägg. Fast jag kan ju berätta att jag har sökt ett antal tjänster…

I kväll slog det mig hur motsägelsefulla vi människor är. Inte så att jag menar att man inte kan byta åsikt, att man ska vara rigid. Det handlar snarare om att man en dag vill ge bort det käraste man har och nästa dag yvs man över att man har det i sin ägo. Ungefär. Nej, jag skulle vilja göra paus med somliga för att jag tror att jag behöver det – jag irriterar mig bara. Lika mycket som jag irriterar mig på att före detta bekantingar envisas med att läsa min blogg. Varför då, liksom? Vi har ju ingenting

ihop

längre? Nä, när jag har

rensat ur min adressbok

med allt vad det innebär, håller jag mig undan. Står fast vid det. Jag gissar att en del andra helt enkelt är för nyfikna för att låta bli. Men ärligt talat, vad har jag för intressant att säga? Jag har varit snäll och dum och omtänksam många gånger/in i det sista och fick några skvättar allmosor när det passade och sen klorna i skinnet mitt. Att inte bli trodd är bland det värsta jag vet – och det borde vissa förstå med tanke på det jag har varit med om.

Till middag idag har jag ätit en skål popcorn nersköljd… – ja, inte själva skålen, dårå – med en starköl. Mamma har ringt och jag känner ett hugg av dåligt samvete, men hon har varit duktig och köpt sig sill och jordgubbar och Janssons frestelse till midsommar. Vart alla vännerna, som bjöd sig hem till mamma när pappa levde, tog vägen det vete fåglarna. Nej, människor är inte alltid snälla. Och den som aldrig kan säga förlåt är dessutom feg. Det är inte bara

tack!

som är ett underskattat ord,

förlåt!

är det också…

Största nyheten på Twitter för tillfället är att Twitter har legat nere.

Maj gadd, get a lajf!

säger jag bara. I stället för att twittra har jag läst min personaltidning, till exempel. Och nu ska jag gå och snyta mig för min gigantiska kran är som värsta Niagara just nu…

Men ja just det, before I forget! Jag fick min journallogg idag och det var inte illa pinkat av Sjukstugan i Backen, det var baske mig rekordsnabbt! Lite imponerad är jag, trots allt…

Read Full Post »

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!


Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten.
För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…


*ballen = balkongen

Read Full Post »