Tomas Tranströmer, Marcus Birro, Magnus Betnér och andra Banditer

I eftermiddags blev det så klart att årets Nobelpristagare är en svensk, Tomas Tranströmer. En mycket värdig pristagare, anser jag. Men det tycker förstås inte alla. Plötsligt har Dagens Nyheter, till exempel tyckt att det är lämpligt att diskutera huruvida Tomas Tranströmer är värd priset. Då är det inget snack om låsta kommentarsfunktioner på medias hemsidor… Dubbelmoral, eller?

På radion i bilen hem diskuterade en programledare pristagaren. Han hade aldrig hört talas om Tomas Tranströmer och han tänkte minsann aldrig läsa honom. I stället för ett litteraturpris borde det instiftas ett teknikpris. Eh… ett teknikpris? Teknik – bygger inte de flesta andra prisen på olika sorts teknik och naturvetenskap? Vad är det för fel med ett pris i ren humaniora? Jo, resonerade den unge radiomannen med salvelsefull stämma,

författare har ju liksom inte gjort nånting för världen!

Behöver jag säga att jag bytte kanal och starkt överväger att sluta lyssna på Bandit..? Musiken är helt OK, men puckona där emellan…

Häromdan var det rolighetsminister Betnér som ondgjorde sig över Marcus Birro. Du minns väl Marcus Birros utspel om att han tänkte aspirera som kandidat till partiledarposten hos Kristdemokraterna – och sen slutade han aspirera men blev ändå av med programledarposten på TV4. Då satt Magnus Betnér och raljerade över hur lättkränkt Marcus Birro är och undrade vad han Birro tänkte sluta göra nu:

För han slutar ju alltid med nånting – blogga eller twittra eller så – när han blir kränkt. Eller också flyr han utomlands.

Samme Betnér tog några timmar senare ställning för Marcus Birro. Kan nån fatta? Snacka om att vända kappan efter vinden! Men det var det ju för övrigt inte bara Magnus Betnér som gjorde…

Jag menar inte att man ska vara rigid och inte kunna ändra åsikt, men att ena stunden sitta och raljera en längre stund i radion om Marcus Birro – och sen tycka synd om honom för att TV4 är så taskiga… Det är lite konstigt för mig…

Vad tycker jag då?

• Tomas Tranströmer är en mycket värdig Nobelpristagare, det skrev jag redan inledningsvis.
• Dagens Nyheters diskussion om Tomas Tranströmers värdighet känns dubbelmoralisk med tanke på att media nyligen diskuterat kommentarsfunktionens vara eller inte vara. För att inte tala om hur ovärdig diskussionen känns…
• Magnus Betnér… ja, jag begriper mig inte på honom. Kappvändare? Vindfågare? Rolig? Eller?
• Marcus Birro. Duktig skribent, jag älskar hans krönikor. Men lättkränkt, som en liten pojke. Och lite får man nog tåla när man har åsikter. (Jag gissar att jag får en massa skit för det här inlägget, till exempel. Fast jag tänker inte sluta blogga för det. Inte just nu, i alla fall och inte av det skälet.)
• TV4. Jag tycker att man gjorde rätt. Låt oss åtminstone få tro att programledarna är partipolitiskt obundna. Tyvärr är ju Marcus Birrot bränd nu då, eftersom han hade planer på en politisk karriär och berättade öppet om dem.

För att det här inlägget inte ska sluta i en negativ ton kommer här min favoritdikt av Tomas Tranströmer, C dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.