Roligt rapporterande – och jag blev röd i ansiktet!

Ett inlägg om fortsatt lärande, teknikens under och lite annat kul, som att vara gillad, till exempel.

---

 

Här fick jag vänta på grön gubbe ett tag i morse.

Det var lite svårt att sova fram på morgontimmarna. Mina ben har krampat tre nätter i rad och den gångna natten var det inget undantag från detta. Jag skuttade upp – och sen var det förstås omöjligt att somna om. Till sist gav jag upp. Detta fick till följd att jag kom iväg till jobbet i rätt god tid, så jag bestämde mig för att kolla om det fanns möjlighet att parkera gratis längs allmän väg. Det fanns det! Och därmed har jag sparat en parkeringsbiljett. Den kan komma till användning på måndag morgon, för då måste jag definitivt upp tidigt. Skälet är att jag ska skicka in mitt sista kort till a-kassan – på ett tag i alla fall – och försöka besvara deras märkliga meddelande. Det gäller emellertid att inte komma för tidigt till jobbet. Nu är det andra morgonen i rad jag får stå utanför och vänta – mitt passerkort funkar nämligen inte förrän efter klockan åtta. Kortläsaren visar röd gubbe innan när jag provar.

Men där fortfarande roligt på jobbet! Det kanske inte du skulle tycka, men jag har kul. Jag trivs när jag får ägna mig åt språk och skrivande. Dessutom lär jag mig nya saker varje dag. En del är användbart, annat mest kul och kuriosa för mig. Inte visste jag att det finns Ulrikamalm. Och Tetris har jag hört talast om, men inte Tätriset…

I morse gjorde jag färdigt ett korr i Word. Det var väldigt välskrivet och få ändringar. Men ändå, några ändringar. Tyvärr visade sig inte dessa korrigeringar för huvudredaktören, trots att jag följt instruktioner. Jag ska erkänna att jag mest har använt Word som skrivmaskin tidigare, men jag följde verkligen instruktionerna till punkt och pricka. Hos mig ser dokumentet helt OK ut och det syns exakt var jag har gjort ändringarna. Huvudredaktören ser dem emellertid inte. Jag gissar att det här är sånt här som kalls för Teknikens under. Nästa vecka ska vi träffas och ha en genomgång. Förhoppningsvis blir allting klarare då.

Människorna på jobbet är fortfarande väldigt trevliga. Alla hälsar och presenterar sig och jag känner mig både välkomnad och behövd. Och fyra stycken sju stycken idag (skärmdumpen är från igår) gillar uppenbarligen att jag jobbar här, enligt vårt intranät.

Fyra gillar att jag är här. Fast sen jag tog skärmdumpen har de blivit sju.

 

Berömmet gjorde mig lika röd i ansiktet som sylten på min tallrik.

Roligast av allt var det nog på lunchen. Ja, inte för att det var rast utan för att närmaste kollegan och jag gick ner till restaurangen så Tofflan fick äta ärtsoppa utan gris och pannkakor med sylt och grädde. Som grädde på grädden kom en person fram till vårt bord och tackade mig (!) för ett gott utfört arbete med en rapport till regeringen, mitt allra första uppdrag på nya jobbet. Maj gadd, jag blev lika röd i ansiktet som sylten på min pannkaka… Men samtidigt, så roligt att nån inte bara tycker att det var bra jobbat utan också säger det! Jag blev sååå glad! Lunchen med kollegan var väldigt bra på flera sätt. Jag insåg att vi tänker lika när det gäller att lära känna varandra lite mer eftersom vi ska jobba ihop. Lunchpratet blev därför blandat och samtalet innehöll såväl jobbprat som socialprat. Jag har fått väldigt god hjälp hittills av kollegan att hitta in i jobbet. Tänk om det hade varit lika bra ställt på andra arbetsplatser… Jag läste förresten igår i media nånstans på nätet att det händer saker på en före detta arbetsplats. Förhoppningsvis kan det vara bra – för alla inblandade. Det här med att var sak har sin tid är faktiskt inte bara tomt prat…

Eftermiddagen fortsatte jag med korrekturläsningen av en megarapport. Jag har nu passerat över hälften av sidorna, det vill säga 500nånting. Ögonen och jag blev snabbt trötta. Vi kämpar hårt med att komma överens med både linser och läsglasögon. Jag har en styrka på läsglasögonen när jag läser på datorskärmen, en annan när jag läser papper, böcker etc. Det är inte så lätt, men tack och lov har jag sluppit huvudvärk.

Vi försöker komma överens…

Tankning blev det på vägen hem. Och vägen hem blev en annan än igår. Mycket snabbare, men längre. En måste förnya sig, prova nya vägar, lära nytt. Efter att ha sprättat ett kuvert med grattis till nya jobbet från Arbetsförmedlingen ska jag nu ta en lång och behövlig dusch. Kvällens TV-höjdpunkt står Kanal 5 för, 100 code.

I morgon är det fredag och efter jobbet ska jag försöka orka dra runt snabeldraken*. Det behövs. Vad ska DU göra i morgon??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Men kära väninna, har du bytt karriär?

Ett fnissigt inlägg.

---

 

Jag dammsuger nätet i min jakt efter intressanta och lämpliga lediga jobb för mig att söka. Idag hamnade jag hos jerrie.se.

Jerrie??? Har min väninna på Morgonen månne sadlat om och bytt karriär??? Stavningen är ju bara ett sätt att förnya sig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 13 november 2013

Ett förvånat inlägg.

Min fackliga tidning, med det fyndiga namnet Tidningen Vision, förvånar mig då och då. Det händer nämligen att den innehåller intressanta och läsvärda saker också, bland allt annat. Som detta citat, funnet på Läsarnas sida, signerat Per-Henrik Eriksson, Luleå:

Jag tycker att när Vision förnyar sig borde de ha minst 2 arbetslösa i ledningen för Vision eftersom det är så många arbetslösa som måste få sin röst hörd det kan inte bara vara dom som har arbete. Man får inte glömma att arbetslösa också betalar in fackavgift.

Äntligen! Nån som tänker på mig! Tack! I övrigt skiter ju facket i mig, förutom när jag ska betala nånting.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för Kulturnatt i Uppsala

Ett inlägg om evenemanget Kulturnatten i Uppsala.

Varje år ordnar Uppsala kommun Kulturnatten. Så även i år. Det firas till och med 25 år nu i morgon, lördagen den 14 september. Fästmön och jag ska förstås ner på stan och kika, men först ska Anna jobba. Vi har suttit och tittat lite var för sig i UppsalaTidningens kulturnattsbilaga för att bestämma vad vi vill se.

Slottet är kvar, men ner i Sturevalven kommer vi visst aldrig. Här en bild av norra tornet, taget en kulturnatt för två år sen.

Man kan säga att vi är lite… besvikna. Det känns som en repris på föregående år. På Forumtorget har kurderna sin plats, utanför bibblan är det bokbord, Missionskyrkan har författarstafett med nästan samma författare som alltid (roligt att se att Ola Larsmo är välkommen i år, en klar kvalitetshöjning jämfört med tidigare), Globalen bjuder på etiopisk mat (som jämt är slut när man kommer fram), på gågatan säljs det godisremmar och vid Fyris torg choklad, spökbiljetterna till Sturevalven är det huggsexa om och man har inte en chans att få nån… och så vidare och så vidare.

Vad vill vi se och uppleva då? Tja, allra helst som det är 25-årsjubileum kunde man ju tänka sig att nån större artist var inbjuden. Ärligt talat tycker jag inte att Ulrik Munther faller inom den kategorin.

Överhuvudtaget känns det som om hela Kulturnatten behöver förnya sig. Vi går i princip samma runda varje år och det börjar kännas väldigt… tjatigt och trist. Vi brukar se nån konstutställning, kika på bokborden på gågatan, kanske titta på nån fotoutställning, äta nån mat som vi köper på gatan… Och så köper vi godisremmar och åker hem och ser på TV, ungefär…

En natt vid Fyrisån.

En annan sak som jag hänger upp mig på är att jag tycker att det ska vara fri entré överallt på Kulturnatten. Det är det INTE. Ett exempel är museet i Vasaborgen (Sturevalven) som tar entré både för barn och vuxna på kulturnatten och hutlösa 100 respektive 50 spänn för en spökvandring. Min åsikt är att alla som vill ska få visa upp kultur av olika slag, men just på Kulturnatten ska kulturen visas upp utan kostnader. Det är väl ett sätt om nåt att locka besökare?!

Vidare funderar jag över namnet. KulturNATTEN… De flesta aktiviteter sker på dagtid eller på kvällen. De flesta evenemang har sista föreställning/motsvarande klockan 22. Det är väl liksom efter 22 som natten avlöser kvällen..?

Nej, jag ska visst åka in till stan även i år och titta på Kulturnatten, men jag efterlyser en förnyelse till nästa år! Som det är nu skulle man kunna återanvända programtidningen från år till år, bara ändra datum…

Vad tycker du??? Skriv gärna några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagstur bland korvar, toapapper och grönt

Ett inlägg om dagens lilla utflykt.

Joråsaatte… det slutade regna efter en stund och av åskan blev det bara en enda knall. Men det var ju inte riktigt läge för en picknick – om man inte vill bli blöt i rumpan, förstås. Så vi tog bilen över till Tokerian när vi hade slängt stinky soppåsar. Elias fick lite lunch där i form av en korv och apelsinjuice.

Korven slank raskt ner i magen.

Själv fick jag bekräftat att mamma och jag inte hade vunnit en enda spänn på Lottot – precis som väntat. Och så köpte jag nånting som verkligen behövdes…

Toalettpapper WC-paperi Toalettpapir Toiletpapir – kärt barn har många namn…

Nästa mål på färden var Blomsterhallen på Stormarknaden. Jag frågade om de tog Euroflorists presentkort och jag hade tur! Det är lite dumt, för det står nämligen inte nånstans på blomsteraffärernas webbplatser om de tar nån sorts presentkort. Nu hade jag 300 kronor på just Euroflorist och 200 kronor på Interflora.

Blomsterhallen nästa!

 

Tyvärr minns jag inte vem/vilka det var som gav mig dessa presentkort på Euroflorist… 😳 (Det enda jag vet är att presentkorten från Interflora kommer från mammakusinen B och hennes familj.) 

Presentkorten på Blomsterhallen gav mig en hel låda grönt! Stort TACK till den/de som gav mig Eurofloristpresentkorten till födelsedagen förra året! 

En hel låda blommor och grönt blev det!

Nu har jag 200 kronor kvar på Interflora. Det kan bli blommor till nåt kontor nånstans eller möjligen nånting till min pappa också vid nästa besök. 

Elias fick låsa upp bilen åt mig medan jag bar blomlådan och satte den i baksätet. Hemma gjorde jag sen fint på ballen*. Först åkte ampeln upp, det var lätt, för den behövde inte nån ytterkruka.

Rosa lobelia – där jag alltid brukar ha lila! Jaa, även en gammal Toffla kan förnya sig!

Vidare blev det en paprikablomma, som har gröna frukter som blir röda om jag inte plockar dem i förtid, förstås, samt en pelargon till balkongbordet.

En pelargon och en paprikaväxt.

Efter allt detta sjå var det förstås dags för eftermiddagsfika. Det blev en 88:an och ett glas saft till Elias och en Nogger till mig. Så att vi står oss till middagen.

Saft och 88:an till Prinskorven, Nogger till mig.

Nu blir det en stunds softande vid datorerna innan vi åker och klämmer en pizza. Därpå blir det direkt färd ut till Morgonen. I morgon är det skoldag, men det är en av de två sista, för på tisdag kväll är det skolavslutning för Elias. Sen börjar hans långa, härliga sommarlov… Tänk den som var barn igen…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Underbara dagar framför oss

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!

En lärorik tegelsten.

Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg. Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

Åter igen snorkigt bemött

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?

För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn. Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen på ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »