Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘katastrofer’

Ett ganska trist inlägg.


 

Grå himmel

Grått…

Fy vilken trist dag! Vädret är grått och det är varken varmt eller kallt. Bara tråkigt. På jobbet har det varit större och smärre katastrofer och mitt tålamod är väldigt kort, känner. Framför allt gäller det teknisk utrustning och system som borde ha fungerat för länge sen men som inte gör det. När jag själv hittade en tillfällig lösning runt det hela blev jag nöjd. Tills idag, när jag fick veta att jag ska göra på ett mycket krångligare sätt. Märkligt nog fungerade inte det… Så jag gick tillbaka och gör som jag har gjort den senaste tiden.

Det känns som om dagarna bara går och inget händer. Jag jobbar och väntar på… vadå? Jag har inte ens fått det utlovade mejlet med kontaktuppgifter som min handläggare på Arbetsförmedlingen skulle skicka. Ett klick, liksom. Hur svårt kan det vara? Det är liksom sånt jag kan göra under tiden jag telefonerar med folk. På mitt jobb. På Arbetsförmedlingen i Uppsala arbetar man uppenbarligen annorlunda.

Jag försöker hitta saker att se fram emot. Det är inte så jäkla lätt, med tanke på det jag vet ska hända. Och så är jag lite orolig för bilbesiktningen den 23 maj. Vad gör jag om bilen inte går igenom? Jag ska ju liksom pendla i juni också… Jag har lagt in om två semesterdagar nu i maj. Två fredagar. En dag går till bilbesiktningen. Dum tid, mitt på dan. Den andra hade jag ett tag tänkt använda för att åka ner till mamma. Men jag tror inte att ryggen klarar en sån lång körning. Dessutom är jag inte säker på att jag är välkommen med tanke på att mamma får hantverkare i lägenheten endera dan. De ska jobba av och till i typ två månader. Möbler och saker ska plastas in. Det funkar inte att ha en gäst då, även om det är ens dotter.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret – på lördag!!!

Men… på lördag ska Fästmön och jag göra det som jag nog lär klassa som vårens höjdpunkt: vi ska gå på Uppsala Stadsteater och se Cabaret med underbara Sarah Dawn Finer!!! Vad jag förstår är Cabaret i sluttampen, så det var i rödaste rappet Anna-Sötnosen fick tag i biljetter som jag fick i födelsedags-present. Vilken toppenpresent! 

Nästa sak därefter att se fram emot är ett besök hos frissan. Om två veckor, ungefär. Jag står knappt ut, jag har en kalufs uppe på huvet. Men det är nåt att längta till, för en klippning gör vardagen mindre trist. Vill jag tro.

Under maj månad ska jag också försöka hinna och orka med att träffa vännen Eva igen. Vi har en fika i åtanke än så länge och jag hoppas att jag har ork nån kväll efter jobbet. Snart. Jag vet inte varför jag är så himla trött jämt. Kanske dags att kolla mina värden igen, det var ett tag sen. Men då hittar väl doktor Jan nån ny liten tumör eller så. Och vem orkar med det..? Det räcker med en bråkande rygg.

Vad gör DU för att vardagen ska bli mindre trist???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på väg till lunchen kom jag plötsligt att tänka på döden. Du vet det där som vi garanterat vet att vi alla ska konfronteras med, drabbas av. Inte bara genom nära och kära här intill eller katastrofer tusentals mil härifrån. Vi ska också möta döden själva. Ibland tänker jag på döden, som sagt, och en stund idag var ett sånt

ibland.

Citatet i rubriken är från en dikt av Bo Setterlind. Han liknar döden vid en gammal odalman, en bonde, och sig själv, människan, som en liten hare. Den lilla haren lyfts upp i bondens korg där den somnar. Det är en väldigt vacker bild av döden, tycker jag.

Jag är inte så naiv att jag tror att döden alltid är så vacker och försiktig. Döden kan vara ganska grym och ful och drabba oss när vi minst anar. Den kan ta ifrån oss vår älskade och vi har ingen möjlighet att ta honom eller henne tillbaka.

Jag har inte tid att dö just nu!

tänker jag stundom. Men jag kan ju inget göra om den skulle komma. Eller värst av allt, om jag skulle drabbas av sjukdom eller olycka som gjorde mig till en grönsak eller som gav mig plågor under lång tid. För när jag tänker så känner jag att jag vill dö snabbt! Jag vill inte ha ont och jag vill inte bli utlämnad till andras omsorg för att jag inte kan klara mig själv.

Skönheten i en blomma, en symbol för livet.


Jag älskar vackra blommor!
Jag älskar att se skönheten i naturen runt omkring. Livet. Men jag kan inte fånga bilderna såsom jag vill. Varken mitt kameraöga eller mitt blåa öga kan återskapa bilderna från livet. Idag är jag glad att jag valde livet alla de gånger jag stod på en tröskel och funderade hur jag skulle göra, vilket steg jag skulle ta.

Men jag vet. En dag kommer döden och hur tänker jag mig den? Min önskan är att den kommer mitt i ett skratt. Mitt när jag njuter av livet vill jag att döden kommer och släcker min låga. Fort ska det gå! Och smärtfritt. Jag skrattar, kanske går omkring och… POFF! – så blir det svart och ridå.

Hur tänker DU dig döden???

Read Full Post »

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!


En lärorik tegelsten.


Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg.
Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

Undergång var temat för förra veckans Babel, ett program jag inte haft tid och lust att kika på förrän idag, nästan en vecka senare. Jag har emellertid inte gått under för det.

Daniel Sjölin inledde programmet med att svära! Därpå följde ett kort reportage om varför undergångstemat tycks vara så populärt – i denna värld av terrorism, nya sjukdomar, naturkatastrofer, ekonomiska problem med mera. Ja, konstigt är det… 😉

Inbjudna till studion för att diskutera undergången och skräcken i litteraturen var fotografen Jens Assur (för övrigt Daniel Sjölin-look-alike fast med slips!) samt författarna Aase Berg och Anders Bolling. Alla tre var överens om att jordens undergång KOMMER, men att den dröjer ett tag till. Till dess frodas den i film och litteratur. Anders Bolling tittade närmast lystet på pojkaktiga Jens Assur med de alldeles för många tänderna och den nasala stämman, medan Aase Berg var trions motvallskärring och skeptiker.

Programmets höjdpunkt blev reportaget om John Ajvide Lindqvist och hans nya roman Lilla Stjärna, en otäck historia där Allsång på Skansen och Idol, dessa lika otäcka evenemang/program, har en annorlunda roll. Titeln Lilla Stjärna anspelar på schlagern med samma namn. Men John Ajvides Lilla Stjärna är ett hittebarn med en otrolig sångröst – OCH en fäbless för borrmskiner… Lite besviken blev jag emellertid på författaren när han i inslaget visar att han inte kan skilja på konsonanter och vokaler…


Lilla Stjärna, ett hittebarn som kan sjunga och en svaghet för borrmaskiner.

                                                                                                                                                      Eric Schüldt, med titeln kulturdebattör, filosoferade i badkaret om vad som händer med litteraturen EFTER undergången. Varför, VARFÖR dessa tramsinslag???

Ebba Witt-Brattström var huvudperson i nästa inslag och i studion. Mycket handlade det förstås om Grupp 8, en feministgrupp till vilken Ebba Witt Brattström tidigt anslöt sig. Tyvärr var Daniel Sjölin tvungen att tramsa till det med vandringspriset Ebbas bulle, stickbeskrivningar till Ebbas pungvärmare, raggning på bibliotek med mera. Suck… Jag saknade fokus på det Ebba Witt Brattström åstadkommit AV VIKT, inte trams eller ironi.

Bob Hansson lekte med sin mobiltelefon och tillförde ingenting. Som vanligt.

Veckans resa gick till Frankrike där man träffade nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio och pratade bland annat film, naturligtvis på grund av att hans senaste bok bär titeln Färder i filmens värld. Jean-Marie Gustave Le Clézio menar att både böcker och filmer behövs och att de kompletterar varandra.

Veckans boktips blev:
Ebba Witt Brattström:  Utrensning av Sofi Oksanen
Jens Assur:  Strändernas svall av Eyvind Johnson
Aase Berg:  Jag bryter hänget av Eva Kristina Olsson

Nästa program handlar om ”tysk pingpong och journalistik”.

Read Full Post »