Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Hurvet

Här är det HURVET, kan jag meddela! Pallade nästan hela dan på jobbet, men i eftermiddags var det segt. Och kallt. Jag trodde nästan att jag skulle hitta frost på fönstret…

Minns du?

Där ute skiner solen och jag har dammsugit här inne och nu kallsvettas jag. Tankat har jag gjort och handlat det sista till midsommarafton förutom jordgubbar. Höll på att bli galen inne på Tokerian! Inte på alla kufar utan på att affärens scannerkassa verkligen INTE är dimensionerad för mer än två (2) personer med tillhörande varuvagnar. I eftermiddags vet jag inte hur många vi var…

Jag delade kontor med M idag såsom jag gör på torsdagar. Och det är bra, för vi avhandlar en massa saker. Men jag är lite rädd att jag har smittat M nu… Idag gick det iväg en förlängning till personalfolket på min tjänst till och med september månad. Hur det blir efter september finns det planer och idéer om som jag tyvärr inte kan delge nån i ett öppet inlägg. Fast jag kan ju berätta att jag har sökt ett antal tjänster…

I kväll slog det mig hur motsägelsefulla vi människor är. Inte så att jag menar att man inte kan byta åsikt, att man ska vara rigid. Det handlar snarare om att man en dag vill ge bort det käraste man har och nästa dag yvs man över att man har det i sin ägo. Ungefär. Nej, jag skulle vilja göra paus med somliga för att jag tror att jag behöver det – jag irriterar mig bara. Lika mycket som jag irriterar mig på att före detta bekantingar envisas med att läsa min blogg. Varför då, liksom? Vi har ju ingenting

ihop

längre? Nä, när jag har

rensat ur min adressbok

med allt vad det innebär, håller jag mig undan. Står fast vid det. Jag gissar att en del andra helt enkelt är för nyfikna för att låta bli. Men ärligt talat, vad har jag för intressant att säga? Jag har varit snäll och dum och omtänksam många gånger/in i det sista och fick några skvättar allmosor när det passade och sen klorna i skinnet mitt. Att inte bli trodd är bland det värsta jag vet – och det borde vissa förstå med tanke på det jag har varit med om.

Till middag idag har jag ätit en skål popcorn nersköljd… – ja, inte själva skålen, dårå – med en starköl. Mamma har ringt och jag känner ett hugg av dåligt samvete, men hon har varit duktig och köpt sig sill och jordgubbar och Janssons frestelse till midsommar. Vart alla vännerna, som bjöd sig hem till mamma när pappa levde, tog vägen det vete fåglarna. Nej, människor är inte alltid snälla. Och den som aldrig kan säga förlåt är dessutom feg. Det är inte bara

tack!

som är ett underskattat ord,

förlåt!

är det också…

Största nyheten på Twitter för tillfället är att Twitter har legat nere.

Maj gadd, get a lajf!

säger jag bara. I stället för att twittra har jag läst min personaltidning, till exempel. Och nu ska jag gå och snyta mig för min gigantiska kran är som värsta Niagara just nu…

Men ja just det, before I forget! Jag fick min journallogg idag och det var inte illa pinkat av Sjukstugan i Backen, det var baske mig rekordsnabbt! Lite imponerad är jag, trots allt…

Read Full Post »