Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekänna’

Ett sjukt inlägg. Igen.


 

Färskpressad apelsinjuice

Apelsinjuice pressad av Toffelhand.

Nä det är synd att säga att jag är frisk. Hela förmiddagen tillbringade jag i sängen. Sen gjorde jag en C-vitamingrogg och fick plötsligt lite krafter att fixa frukost. Men ägget luktade disktrasa och lemon curden smakade rengöringsmedel. Färskpressad apelsin var det bästa!

Jag har faktiskt en apelsinfobi och det är lika bra att jag bekänner den när jag ändå är igång: jag hatar att skala apelsiner. Blotta tanken på att få apelsinsaften under naglarna ger mig rysningar ända från lilltån upp till hårvirveln i mitt bakhuvud. Det sägs att min morfar var likadan. Det är OK att ärva såna egenskaper. (Synd bara att jag inte ärvde morfars slanka lekamen OCKSÅ…)

För en tio år sen var manuella citruspressar på modet. En av billighetsaffärerna sålde såna till ett bra pris och då slog jag till. Och tänk, pressen har hållit i ett decennium. Fast Fästmön påminner mig då och då om att hon ALDRIG har sett mig använda den (vi har varit tillsammans sen hösten 2007…). Kanske är därför den har hållit så bra.

PAUS FÖR ATT JAG NÖS SÅ HÅRT ATT JAG BET MIG I ENA KINDEN SÅ BLODVITE UPPSTOD.

Idag kom citruspressen väl till pass. Jag köpte ett och ett halvt kilo apelsiner till extrapris åt Anna när hon var ämlig här hos mig. Men igår åkte hon hem till sig att det låg sex apelsiner kvar i skålen. Jag är en snål jävel så att kasta frukten gick bara inte an. Det var då jag mindes min citruspress! För ett högt glas, som det på bilden, gick det åt tre apelsiner. Jag delar dem med kniv på mitten, lägger in en halva åt gången i pressen och drar spaken neråt för att pressa ur saften. Det blev en riktig hälsogrogg!

Groggen gjorde mig piggelin och jag bestämde mig för att i första hand försöka halka över till soprummet med fyra soppåsar och i andra hand, om jag orkade, halka över till Tokerian. Jag klarade tvåan! Men sen var jag bra slut. Lite yr i mössan var jag säkert inne i affären, för jag sprang (nåja…) runt och letade efter saker jag inte hittade. Jag lyckades i alla fall få med mig mat hem. Mat, som bara behöver värmas i ugn respektive micro. Sån matlagning gillar jag!

Inne på Tokerian kalvsvettades jag som en gris (jag vet att det heter kallsvettas, men det är roligare att skriva kalvsvettas). Det har jag fortsatt med sen dess, så lite feber kanske jag allt har. Det är perfekt att skylla på för att få sjunka ner i bästefåtöljen med en bra bok från att-läsa-högen. Och godisdesperat som jag var lyckades utgrävningarna av mitt köksskåp ge utdelning i form av en chokladask som jag fick i julklapp förra året. Bäst före-datumet var visserligen i somras, men det är inget fel på chokladen, jag lovar.

Fyrväktaren och Merci

Sjukdomsvinst.


Nej, nu känner jag mig lite klen igen. 
Bäst att hasa tillbaka till fåtöljen och snaska, läsa och vila en stund. Det kallas för sjukdomsvinst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Red ridingIgår kväll/i natt fastnade jag vid en film. Jag spelade in den på DVD-hårddisken för att se den vid annat tillfälle, men eftersom jag inte kunde sova tittade jag i realtid. SvT 1 visade Red riding: 1983 (2009). Eftersom det stod

brittisk thriller

i TV-tidningen tänkte jag att det kunde vara nåt intressant.

Vad jag förstår ingår den här filmen i en kvartett av filmer. Denna är den sista. Kanske var det därför namnet kändes lite bekant.

Filmen utspelar sig i Yorkshire. I centrum står Yorkshire-polisen. I de tidigare filmerna har polisen bland annat arbetat med att jaga mördare som The Yorkshire Ripper. Den här gången handlar det om en liten flicka som är bortförd. Igen. Polisen är korrupt och använder bland annat grymma förhörsmetoder. Kanske var det så man tvingade en man att bekänna ett antal seriemord några år tidigare. Men nånting stämmer inte och polisen börjar inse att den dömde inte är skyldig. Det blir en jakt på tid för att hinna hitta den bortförda flickan innan även hon hittas mördad.

Ja, det här låter väldigt bra. Men tyvärr är det allt annat än bra. Det är visserligen spännande. Vissa scener är riktigt otäcka. Dessvärre blir det aldrig bra, det blir bara konstigt.

Toffelbetyget blir lågt. Filmen är raderad från hårddisken och lär inte lämna några djupare spår.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.


Det intressanta med
just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »