Stort GRATTIS, Magnus!

Ett glädjerikt inlägg.

Alldeles nyss läste jag ett mejl från min Nästanbror. Det var ett roligt mejl att få. Annars brukar vi mest vara rätt cyniska och ironiska i vår mejlväxling. Tja, inte mot varandra, men mot omvärlden.

Det var med stor glädje jag läste att Magnus Alkarp har fått 2013 års Stipendium till Jan Fridegårds minne.

Kulturnämndens motivering lyder:

Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne 2013 tilldelas Magnus Alkarp för en berättarkonst, där vetenskapsmannens respekt för fakta, och historikerns känsla för tidsanda, förenas med konstnärens förmåga att ge liv åt en berättelse, och med humanistens paradoxala kombination av övertygelse och vidsynthet.

Stipendiet till Jan Fridegårds minne instiftades 2009. Summan är på 100 000 kronor. Pengarna ges till författare som verkar i Jan Fridegårds anda.

Magnus själv skriver i sitt mejl till mig:

[…] Det är lite stort. Det är väldigt stort, faktiskt. Fridegård var den som fick mig att vilja börja skriva. […] 

Själv delar jag förstås ut ett stort GRATTIS och en gigantisk rosa toffla. Detta stipendium är dig så väl unt, Magnus!

Här kan du läsa min artikel som jag skrev för ett tag sen om Magnus Alkarp hos Uppsalanyheter.se

Här kan du läsa dagens nyhet om Magnus Alkarp hos Uppsalanyheter.se

Här kan du läsa mitt blogginlägg om Magnus senaste bok, Fyra dagar i april

Livet är kort.

Read Full Post »

Intressanta människor, kaos och firande

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.

Det intressanta med just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »

”Italia nos delictat. Natura pulchra est…”

För ett tag sen skrev jag här på bloggen ett inlägg där jag undrade varför Kreta var ett sånt populärt resmål. Jag fick många varierande svar, bland annat från en säljare från ett resebolag – vilket kanske var ganska naturligt…

När man sitter så här en regnig sommardag är det ju inte helt fel att drömma sig bort lite, till dit där solen är. Grekland har ALLTID varit ett resmål som lockat mig, men ett annat spännande land som jag hittills inte har besökt är Italien.

Som gammal humanist, med många språk på schemat, blev jag fascinerad av landet redan på gymnasiet. Rubriken i titeln är ett citat ur en av mina gamla latinläroböcker. Översättningen blir, ungefär (ursäkta mig, men jag är rostig…) ”Vi tycker om Italien. Naturen är vacker…” Jag har för övrigt lärt mig att tala latin med vacker och mjuk italiensk accent, men italienska kan jag inte!

Här på Colosseum kan jag, för mitt inre öga, se min lille latinlärare springa upp och ner, fram och tillbaka, i sina fotriktiga sandaler…

                                                                                                                                                         Min latinlärare var en liten och söt herre med utstående öron, en tunn krans av hår på huvudet, tjocka glasögon – och definitivt en stark fäbless för Italien! Han beskrev gärna på lektionstid det vackra landet han så ofta besökt – vandrat i fotriktiga sandaler bland ruiner, skuttat upp och ner i Colosseum, besökt de välbevarade resterna av Pompeji, druckit underbart enkelt men härligt lokalt vin… Inte konstigt man blev smittad av hans längtan till stövel-landet…

Avgjutningar av några offer från Pompeji. Människor som för alltid kommer att sova…

                                                                                                                                                               Det närmaste jag har kommit Italien hittills är besök på italienska restauranger, framför allt min lokala favorit Il Forno Italiano. Där serveras italiensk mat, men också härliga italienska viner som inte finns att inhandla på vårt systembolag. Fast det gastronomiska Italien är nog oändligt mycket mer än försvenskade versioner av pasta, pizza och tiramisu…

I Italien har jag nog ändå ett favoritstad. Jag är ju uppvuxen vid vatten och skulle tycka att drömresan – kanske bröllopsresan? – gick till Venedig. Tänk att glida fram på en kanal, i en gondol, tillsammans med sin älskade… Inte finns det mycket som är mer romantiskt?!.

Read Full Post »