Ett inlägg om just det rubriken säger: saknad. Eller avsaknad av densamma.
Min sovpartner.
Det är måndag, som jag deklarerade tidigt i morse med dagens första inlägg. Jag klev upp strax före alarmet gick igång. Hade sovit ganska bra trots att jag sov ihop med ett morrande monster. Min fästmö är i vanliga fall varken morrande eller nåt monster, men nu är hon väldigt förkyld och låter därefter – även när hon sover. Efter tvagning och inkletning av antiinflammatorisk gel la jag mig på köksgolvet och gjorde rörelserna före frukost. Det gick hyfsat bra att köra bil till jobbet, med tanke på ryggen. Men ryggen har gjort väldigt ont av och till. Jag har försökt hitta bra arbetssställningar, men inte funnit nån som är optimal. Inte ens att stå går riktigt bra.
När jag anlände till jobbet uppstod ingen klang- och jubelmusik och ingen röd matta rullades ut. Det hade jag inte förväntat mig heller. Jag blev glad att åtminstone en av kollegorna frågade hur jag mår. En annan blev visst mest irriterad på att jag stönar av smärta då och då och föreslog framåt lunch att jag kanske skulle åka hem. Men nu när jag ändå är här jobbar jag på.
På skrivbordet låg ett kuvert vars innehåll jag blev lite besviken på. Men, men, man kan inte få allt och ytterligare en månadslön tackar jag inte nej till. Ett litet jourtillägg hade förstås inte skadat med tanke på att jag har fått förfrågningar om att jobba utanför ordinarie arbetstid, på kvällstid, helg, semester och när jag har ryggskott.
En av damerna i huset vinkade glatt åt mig och vänlige KÅ ropade att h*n tyckte det var roligt att se mig igen. Tänk att nån har märkt att man har varit borta och dessutom saknat mig! DET gjorde mig i alla fall glad!
Denna har jag saknat!
Nåt som jag har saknat sen jag började här är, förutom en del saker jag inte kan skriva helt öppet om, är en blåtand till tjänstemobilen. Just idag lämnar vi våra fasta telefoner och går över till en-bart mobiler på jobbet. Jag har dock bara haft mobil sen jag började här, men fasta telefonnumret är vidarekopplat till mobilen. En iPhone blir ganska snabbt varm när man pratar i den, så örat har känts smått kokande när jag har jobbtelefonerat ibland. Men med övergången idag kom ockås ett par tillbehör som jag blev glad över: dels en blåtand med liten mick, dels en laddningsdocka. Mycket saknade och användbara prylar!
Så klart att det har hänt en del i och omkring kexfabriken/besticklådan under veckan jag har varit borta. Den som är intresserad av det kan förstås läsa på företagets webbplats eller i lokal media. Jag har fixat ut tre nyheter och ett pressmeddelande idag samt fotat lite, läst inkommen e-post etc. Jobbets Twitterkonto har fått ytterligare följare den gångna veckan trots att jag var borta och ingen annan twittrade ut ett skit. Idag uppmuntrade jag ytterligare elva pers att följa, så antalet blir 1 000 jämnt. IT-teknikern har jag bestämt träff med i morgon eftermiddag strax innan jag går på möte. Han får greja bäst han vill med min dator som inte riktigt uppför sig. På fredag ser jag fram emot en spännande träff av ett annat slag. Sist den personen och jag träffades var på en 40-årsfest (inte min egen, dock).
I kväll ska jag fixa kycklingchorizo till min sjukling och fortsätta kurera min rygg med rörelser och gel. Naturligtvis glömde jag gelen hemma. En kollega på en annan avdelning rekommenderade naprapat, jag har ingen aning om vad en sån kan göra. Tycker att naprapati låter lite… läskigt… Inget jag har saknat förrän nu, kanske..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 