Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare

Ett inlägg om en bok.

---

 

För lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

1. Vilka är de riktiga mördarna?
2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag på rikt

Ett försökt till ett vardagligt inlägg.

---

 

Sopra Sasso 2009.

Idag tror jag ryggen har fått spel. Den är värre än värst. Jag trodde först, i min enfald, att den skulle bli bättre med tiden, men min rygg verkar inte ha fattat att det är så det ska vara. Till värk nedtill på vänster sida har nu adderats värk nedtill till höger. Spänningarna i övre delen i ryggen är kvar, men inte lika onda. Min snälla Fästmö masserade mina knutor lite igår kväll, för upptill får man ta på mig. Det är nedtill på ryggen som ingen, knappt naprapaten, får vidröra mig. I morse gjorde det så ont att jag till och med bankade i sovrumsväggen när somliga skrek åt sina barn. Att skrika åt barn verkar inte hjälpa. Att banka i sovrumsväggar hjälper något. För stunden. Och att dricka vin. Igår när Anna hade slutat jobba åt vi goda ostar, kex och druvor som var kvar sen påsk. Till det öppnade jag ett femårigt Amaronevin. Var sitt glas, inte mer.

Påsk.

Inte påsk.

Påsk är det inte mer i år. Jag har tagit bort mitt påskpynt nu på morgonen, det vill säga de gula skärmarna på lamporna i köket. Annars tyckte jag att de var ganska fina, nästan som två små solar där i fönstret. Men nu har vi ju sol utanför, så jag får väl masa mig ut idag på en lätt promenad för att få lite D-vitamin etc.

Nån som tog en… ehum lätt promenad i morse var visst Anna. Jag hade erbjudit mig att försöka skjutsa, men hon föredrog att gå, hade hon skrivit på en lapp i köket. Det var nog tur det, för ryggen vill inte alls vara med idag. Tanken på att vika in sig i bilen är inte särskilt lockande just nu.

Årets första myggbett.

På min agenda idag står att duscha och att trippa över till Tokerian och apoteket. Jag ska handla nånting till middag, annars bara lätta saker. Det här med att bära är inte min grej just nu. Det finns en strykhög i gästrummet, men den får vänta. Just nu har jag inte bara svårt att sitta och gå, jag kan knappt stå heller. Framåt eftermiddagen/kvällen brukar det ryggonda lätta lite. Då ska jag försöka sätta upp myggnätet vid balledörren*. En av oss fick nämligen ett myggbett igår…

Min balle** är för övrigt inte iordninggjord. Jag orkar inte lyfta möbler, rulla ut matta, skura (fel ordning, jag vet). Men den som vill kan slita fram en stol och sitta i dörrhålet när solen tittar runt hörnet nån gång vid 17-tiden.

Tisdag är det idag och vardag på rikt(igt). Jag oroar mig över att jag ska kunna jobba om mindre än en vecka. Det här ryggeländet gick in på sin femte vecka i lördags och det verkar inte bli bättre, medicinering och behandling till trots. Lite halvdeppigt, faktiskt…

Hoppas i alla fall att DU får en bra vardag idag!

*balledörren = balkongdörren
**balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kraft- och plastmän

Ett behandlat inlägg.

---

 

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tvätt, sopor, kaka… och ett par fanatiska (?) brynäsare..?

Igår när jag kom hem bara bubblade jag av glädje! Åter hade jag goda nyheter som jag fick dela med Fästmön och senare också per telefon med mamma. Men tusen tack även till alla er som har lämnat grattis- och lycka till-kommentarer vid mitt inlägg Önskan! Och till mammakusinen B som mejlade. Ni betyder så mycket för mig, det är ni påhejare som gör att jag orkar fortsätta blogga och fortsätta kämpa ett tag till. För även om det inte är helt optimalt att det blir en delad tjänst maj-juni-juli och även om det inte heller denna gång är nånting mer permanent, ser jag det hela som ett stort kliv framåt. Och tre månadslöner till gör ju att jag kan försöka spara lite pengar. Man har ju under en ganska lång tid lärt sig att leva på Typ Ingenting*.

Det klart att vi skulle fira igår, men Anna mår ju inte alls bra. Värst är lilla nosen. Så jag informerade en vän på Twitter att jag skulle

[…] hänga tvätt, sen sopor […]

Eh ja, det blev väldigt illa formulerat.  😳 Här kommer en korrekt version: (korrigerad efter att vissa språkpoliser uttalat sig!..)

Jag tvättade en maskin som jag hängde. Jag körde en maskin tvätt och hängde sen tvätten. Därefter gick jag ut med soporna till soprummet. 

Sen slet jag fram en Tobleronekaka som jag råkade (!) ha i frysen och den festade vi på tillsammans med kaffe och Irene Huss. Tobleronekakan hann smälta och bli ljuvligt kletig och chokladig… Mums! Dessutom lyckades jag köpa den till rabatterat pris häromdan – jag kom ihåg att lämna fram rabattkupongen innan den gick ut den 31 mars. (Jag har fortfarande de där 50 spännen från ICA som frös inne i färskt och surt minne…)

Den var ljuvligt kletig och chokladig…

Igår kväll råkade jag också på en och annan galen Brynäsare på Twitter. Det är väldigt sällan jag chattar på Twitter, men igår blev jag tvungen att fråga dessa båda SPORTFÅNAR vad Brynäs är för nåt. Jag hörde genom datorn hur de smackade med sina tungor, himlade med sina ögon och skakade sina huvuden. Sen fick jag veta att en av dem blivit så uppspelt att h*n råkat väckt sin sovande son med ett illvrål. Ja, jag säger då det! Sport och idrott kan aldrig vara nyttigt! 😉

Lite mer seriöst nu. Dagen idag har jag inte lika fullt inbokad som igår, endast en intervju. Men jag ska jaga några personer som tror att de kommer undan Tofflans förhör intervju. Vidare måste jag börja korrläsa det jag skrivit i min plan hittills. Jag har bett min förra avdelning om hjälp med genomläsning, men ingen av de cirka åtta personer jag har frågat har tid. Då får jag  försöka få till det på egen hand. Men det är jäkligt svårt att korra sina egna texter!

För övrigt har doktorn inte ringt, men han borde ha få svaret från undersökningen senast idag. Jag hoppas han hör av sig så vi kan prata om medicinering och eventuell fortsatt utredning av blodet.

På väg till jobbet i morse hamnade jag bakom den här bilen och jag kunde inte låta bli att fota. Jag ser det som ett tecken…

Ett tecken?

*Typ Ingenting = a-kasseersättning

Read Full Post »

Tyvärr, jag överlevde!

Det snöar idag. Massor just nu. Fästmön är hemma däckad med en förkylning. Sånt är inte bra att ge till varken gamlingar eller kollegor.

Själv har jag nyss kommit hem från morgonens trevliga undersökning. Jag fick ju varken äta eller dricka eller ta medicin efter midnatt, så för att påminna mig om detta, eftersom jag är som en zombie på morgnarna, fick jag lägga en lapp på medicinerna.

En påminnelselapp till Zombie-Tofflan.

Kom i god tid till Läkarhusets kirurgmottagning. Hade Anckarström med mig, som tur var. Bussresan ner till stan klarade jag med tuggummi och boken! Kände mig modig när jag landade i väntrummet. Två tanter satt där redan och läsa i fina magasin. Sen kom en syster och hämtade dem till operation. Så blev det min tur. Då var jag inte ett dugg modig.  Syster Sonja var irriterad för att min doktor inte hade skrivit ett ord om lugnande. Han trodde väl att jag inte behövde nåt eftersom jag har gjort den här undersökningen så ofta. HA! Eftersom det tar längre tid med lugnande var syster Sonja först ovillig, men sen visade det sig att de fått ett återbud, så då räckte tiden. Jag fick en hutt som smakade vidrigt. Men lummig blev jag…

Det här var min utsikt medan jag väntade på att den lugnande hutten skulle verka. Vid pilen ser du den svarta slangen som är en kamera. Den skulle jag svälja ner i magen.

Docent Sven gjorde själva undersökningen. Eftersom han har samma namn som frisör i Metropolen Byhålan blev jag lite fundersam. Men docent Sven var snäll och duktig. Fast han tyckte jag skulle hålla mina fingrar i styr när jag försökte dra upp den där jävla kameran ur hals och mage. 👿

Resultatet fick jag veta genast. Det är inget sår i magen som blöder och som orsakar mitt dåliga blod. Men jag har ett bråck på matstrupen eller magmunnen, jag minns inte vilket och så är det inflammerat runt omkring. Så docent Sven tyckte att jag skulle ta upp min medicinering igen. Det har jag gjort. Genast. Jag orkar inte må illa en sekund till.

Nu återstår att se om det blir andra roliga undersökningar för att härleda blodproblemen eller om det bara är så att jag får medicinera periodvis.

Jag är fortfarande påverkad av den lugnande hutten, så nu när jag har ätit lite yoghurt, ett kokt ägg och två knäckemackor som rev skönt i min slangade hals, ska jag lägga mig en stund och vila.  Sen ska jag hasa över till Tokerian för att införkaffa föda (soppa). Vi tänker annars stanna inne och glo på film idag. Den största ansträngningen för min del blir att värma soppa och att tvätta håret.

Nu ska jag ringa mamma som vill veta hur det har gått. Anna ligger på gästsängen och vilar.

Read Full Post »