Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘böja mig’

Ett segt inlägg.


 

Varuvagn

Anna hasar runt med en sån här just nu.

Det som passar bäst att göra idag är att ägna sig åt planering. Planering av kommande aktiviteter, helt enkelt. Och så ska jag ut på vift med Clark Kent* till både Förorten och Förortens förort. Fästmön hasar runt på Tokerian. Jag är nyss utsprungen (?!) ur duschen och sitter nedhasad vid datorn. Två tröjor och halsduk på. Tänker att jag är min fars dotter. Pappa hade nämligen sin lilla barnhalsduk virad runt sin gubbhals när han var förkyld. Jag skrattade lite åt det. Nu är jag nästan likadan själv. Pappor och döttrar, du vet… Jag har förstås fått en riktig mans-förkylning.

Orange vantar

Jag hade ingen bild på min halsduk, så du får titta på de fina vantarna jag fick av vännen Irene.

Det blir ingen helg i Himlen för min del. Jag ska, som sagt, ägna mig åt planering. Och tugga lite piller, försöka kurera mig över lördag och söndag. Nästa vecka innebär en del… fart och fläkt. Fart och fläkt ska det visst bli om man får tro väderprognoserna. Bäst att ställa undan lösa prylar som ballemöbler** så de inte blåser omkring när vi har Alexander över oss… (Hur jag nu ska orka det, jag som är så sjuk… <== ironi)

I övrigt har jag uppfunnit en träningspenna. Knappen man trycker av och på med är trasig och varje gång jag använder knappen sprätter jag iväg den. Det innebär att jag måste böja mig ner och kräla runt på köksgolvet för att leta efter eländet. Motion på låg nivå, alltså, men bra övningar mellan mina planeringsstunder.

Vem vet, jag kanske återkommer senare. Eller också inte. Oavsett vilket önskar jag DIG en go helg!


*Clark Kent = min lille bilman

**ballemöbler = balkongmöbler

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både klipskt och oklipskt inlägg.


 

Nyklippt april 2014

Nyklippt.

Jorå, jag tog mig till frissan igår kväll. Tack och lov kunde jag vila lite på eftermiddagen, även om det var med en mobillur vid örat. Måste ju uppdatera familjen samtidigt som jag vill kolla av läget med dem. Mamma och Fästmön, alltså.

Det var skönt att få håret klippt. Eller rakat, snarare. Det går snabbt för frissan, vilket min rygg var tacksam för. Jag fick ändå göra två avbrott och ställa mig upp och räta ut den ihoptryckta raden av kotor. Det bästa av allt är att håret blir väldigt lättskött för mig. Det är bara att tvätta och så ha i lite mousse i det blöta håret. Klart!

Eftermiddagarna och kvällarna är ofta bättre värkmässigt sett. Morgnar och förmiddagar kan vara helvetesstunder. Idag var inget undantag. Jag har legat på köksgolvet i omgångar. Tack för Wordfeud, som distraherar mig! Idag har jag till exempel fått skratta åt att hetero är ett ogiltigt ord och så har jag skrivit

KÅT

två gånger i en spelomgång. Du vet…

Little things amuse little minds.

Har jagat HR-människor på jobbet för att kolla vad jag ska göra med mitt sjukintyg. En kopia ska till chefen, originalet till Försäkringskassan när det kommer papper därifrån. Tyvärr upptäckte jag att doktorn har skrivit fel på sjukintyget. Min chef tyckte att det var bäst att jag kollade upp det så inte Försäkringskassan strulade. Det blev ytterligare några samtal, men nu ska jag få hem ett nytt och korrekt sjukintyg. För det är faktiskt så att jag visst kan få tillbaka min arbetsförmåga i nuvarande arbete efter sjukskrivningen! Doktorn hade kryssat nej i stället för ja…

Nej

Nej skulle ha varit ja.


Nu har jag kört en maskin tvätt. 
 Jag inväntar att ryggen ska bli medgörlig så att jag kan böja mig ner och plocka ur tvätten ur trumman och hänga upp de rena persedlarna. Sen ska jag ladda för en lätt promenad utomhus. Om ett par timmar eller så.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett behandlat inlägg.


 

Plasthjälte

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttepytteinlägg.

 

tussilago

Tussilago från april 2011.

Det verkar inte hända så mycket en sån här dag. Solen skiner och det är härligt vårväder ute. Jag stapplade till Tokerian för att handla soppa till middag och fika till eftermiddagen. Tussilagon färgade dikeskanterna gula. Tyvärr är jag inte så kurant ännu att jag kunde böja mig ner och fota, så håll till godo med en gammal bild uppe till vänster. (Ja, bilden ska vara till vänster när man läser den här bloggen från en dator. Från mobilen ser ju layouten inte klok ut, bara som ett tips.)

Jag har lämnat återbud till eftermiddagens/kvällens mingel. Trist, men vi stannar hemma. Man går inte till nån som fyller år i morgon och ger bort en förkylning. Fästmön ligger mest hela tiden och snorar. Jag har införskaffat nässpray till henne och magmedicin till mig själv. Sen slank det ner nybakade kanelbullar och kaloririka chokladkex i varuvagnen också. För det är ju lite synd om oss sjuklingar.

 

Freddie och Stuart

Freddie och Stuart i Vicious.

Vi har sett på näst sista avsnittet av Vicious, inspelat förra söndagen på DVD-hårddisken. Vi kan nu konstatera, efter att ha sett fem av sex avsnitt, att vi faktiskt är roligare än Freddie och Stuart när vi ikläder oss rollerna av Offret och Martyren. Dessutom skulle ingen av oss medvetet vara elak mot den andra – varken i sällskap med andra eller ensamma. Men skoja rått med varandra kan vi! Till kvällen ska jag försöka hålla mig vaken och se fyrans Annika Bengtzon-film. Anna kanske inte orkar. Vilken tur att jag bloggar om filmerna, då kan hon ju läsa om dem här!

Nä, det händer inte mycket här i New Village. Det är inte som i natt när nån i huset tyckte att det var ett bra tillfälle att spika kvart i ett på natten. Jag blev så jävla arg att jag skrek. Riktigt dåligt att spika, dåligt av mig att skrika också, men på nåt sätt ville jag protestera.

Surfar runt lite bland medierna på nätet. Aftonbladet slår på stort och skriver om en kunglig lyxbil som varit med i en våldsam krasch och smitit från polisen. Men nej. Du behöver inte läsa artikeln, den handlade om en bil som en gång, för 100 år sen, tillhörde vår kung. Den har bytt ägare ett antal gånger sen dess.

Nästa söndag, däremot, är det 40 år sen ABBA vann Eurovision Song Contest i Brighton. DN visar unika bilder ur ABBA – the photo book. Alltså, kolla in färgerna i Agnethas och Björns kök i lägenheten på Lilla Essingen…


Livet är kort. Vissa rubriker är små, men ändå… innehållsrika.

 

Read Full Post »