Tiden är trasig

Tiden är trasig för mig. Dagen har gått och jag sitter här och vet inte hur jag känner mig – mer än lika trasig som tiden.

Tiden och jag är trasiga.

                                                                                                                                                      Fästmön väckte mig varsamt i morse klockan 6.30. Jag skjutsade henne till jobbet. Klockan 7.04 låg jag i sängen igen. Somnade och sov till klockan var 9.17.

Förmiddagen har passerat. Jag har fixat hämtat in och provat adventsskiten eh… stakarna, jag har läst lokalblaskan och jag har bloggat, jag har pratat jul med mamma. Tack kommunen i Metropolen Byhålan för att mamma får riksfärdtjänst!!!

Klockan 13.40 åt jag frukost utan aptit, klockan 13.50 borstade jag tänderna. Strax före frukost tvättade jag ansiktet och satte i linserna. Jag vågar inte tänka på hur jag luktar i armhålorna, nu ska jag in i duschen.

Före klockan 16 ska jag hämta fotoboken jag har gjort till mamma i julklapp och klockan 16 ska jag stå utanför Annas jobb. Klockan 18 ska vi äta julbord.

Allt jag gör i mitt trasiga liv känns trasigt, men jag är tacksam för att masken håller idag. Urtavlans glas är tillfälligt lagat.

Read Full Post »

Bland stakar och annan julskit

Nej, jag ser inte fram emot julen. Men jag har ansträngt mig och plockat in stakar och en stjärna och en ljusboll som ska sättas upp till första advent i morgon. Allting funkar. Två stakar för levande ljus har jag och den ena har fått terracottafärgade ljus, för vita orkar jag inte gå och köpa.

I morgon är det dags! Men den här staken har terracottafärgade ljus i år.

                                                                                                                                                                  Jag vill inte alls fira jul i år. Fira… Vad finns det att fira? Att jag hamnar i ovisshet och i en osäker och isolerad tillvaro efter nyår igen? Det här helevetet tar aldrig slut. Förra året köpte jag en flaska champagne till Fästmön och mig att dela på nyårsafton. Det fanns inget att fira då heller, så flaskan ligger kvar i kylen. Den kan jag kanske kränga dyrt sen när den blivit en riktigt exklusiv årgångsskumpa. För inte har jag lust att fira att jag från den1 januari inte har nån som helst inkomst – ingen lön, ingen a-kassa, inget aktivitetsstöd. Ja du ser ju själv vartåt det barkar.

Skål tamej fan, Jacob! Snart ses vi!

                                                                                                                                                               Men jag förväntas fira jul. Jag biter ihop medan jag trycker ner stearinljusen adventsstakarna. Jag låtsas att jag tycker det är spännande och roligt att skena i affärer efter julklappar. Jag har ingen lust. Ändå ringer jag mamma och frågade vad hon önskar sig och hon frågade mig. Och det blir det gamla vanliga, böcker, choklad och en kalender, typ. När det enda jag önskar mig är ett jobb och med det ett värdigt liv.

Nej du, utan ljusning på fronten – adventsstakar, bollar och stjärnor till trots – planerar jag slutet. Jag är ju en planerare av rang, glöm inte det! Nu tänker jag inte berätta vad exakt jag planerar, men en del personer torde darra på manschetterna och planera ett liv i exil.

Tro mig, jag hade annars tänkt att ha en stor fest för alla som har hållit tummarna ett otal gånger. En stor fest i samband med födelsedagen i vår, den som börjar med 5 och slutar med 0. Kära vänner, tyvärr blir det inget sånt. Det blir ridå. Med ett sjuhelvetes brak, jag lovar! Och jag vet att du kommer att skratta, för Tofflan är trots allt en elak, men rätt rolig f*n!..

I kväll ska jag emellertid inte totaldissa julen utan gå och käka julbord med Anna. Gratis. Tack för det, Bloggtävlingen.se!

Read Full Post »

Lördagslokalblaskefilosoferingar

När jag ändå har andan uppe… (även om jag blev tämligen utmattad av att skriva förra inlägget) Jag måste få kommentera ett antal prylar i dagens lokalblaska:

• ”Barnflickan” snart fri. En notis med den rubriken handlar förstås om Sara Svensson, hon som dömdes för mord och mordförsök i Knutby i januari 2004. Sara Svensson dömdes till rättspsykiatrisk vård och har behandlats i Stöllestan. Våren 2010 övergick hennes vård till en öppen form. Hon har gått på folkhögskola och hon bor i eget boende. Sara Svensson har mördat en kvinna och försökt mörda en man. Men nu vill chefsöverläkaren som har ansvaret för Sara Svenssons vård att vården ska upphöra. Det här tycker jag är svenskt rättväsen i ett nötskal. Bevisligen har Sara Svensson mördat och försökt mörda. I rätten sitter hon och berättar om alla hemskheter hon har gjort med bebisröst. För det döms hon till sex års vård. Sen anses hon vara frisk. Då undrar jag om hon, nu när hennes vård troligen upphör, ställs till svars och straffas för mordet respektive mordförsöket?
• Hon belönades för sitt civilkurage. Ett antal personer har belönats för att de hjälpt till att få fast brottslingar eller rädda liv. En av dem som belönades var en kvinna som filmade en misshandel. Filmade. Och kände sig duktig. Visserligen ledde detta till att polisen kunde gripa gärningsmannen, en person som också senare dömdes för brottet. Men frågan är om att filma är att visa civilkurage. Larmade hon polisen först dårå, eller? Försökte hon på nåt sätt ingripa och avstyra misshandeln, dårå? Med mobilkameran i hand, eller? Nej, civilkurage vet jag inte om jag vill kalla det att filma en misshandel. Ursäkta mig, men…
• Rösta på bästa höstbilden! Lokalblaskan kör varje säsong – höst, vinter, vår och sommar – fototävlingar. Totalt inkom 934 bilder och en jury har valt ut de tio bilder den tycker är bäst. Nu är det dags för läsarna att tala om vilken av dessa tio bilder som är bäst. Tre av de tio bilderna innehåller barn. Barn är ett vinnande koncept i lokalblaskans samtliga fototävlingar. Nu tycker jag att det är ganska orättvist, för det är ju inte alla som har en unge att placera framför kameralinsen. Eller ett djur (en av de tio bilderna). Nej, den här gången hoppas verkligen att nån annan bild än en barnbild vinner. Annars tycker jag att lokalblaskan ska byta namn på sina fototävlingar till Höstbarnbildstävling, Vinterbarnbildstävling, Vårbarnbildstävling och Sommarbarnbildstävling! (OBS! Jag deltar INTE i tävlingen!)
• Kvinna ersattes för rökande granne. En liten TT-notis berättar om en kvinna i Borlänge som inte kunde sova på grund av grannens rökning. Grannen rökte i köket under fläkten vilket bildade rökmoln i kvinnans sovrum. Nu får hon 35 000 pix av hyresvärden eftersom hon inte har kunnat använda sitt sovrum. Grannen har fått flytta och lägenheten har totalsanerats. Hmm… Hemma i New Village, där jag bor, får man uppenbarligen röka och grilla hur mycket som helst, skit samma om det bildas moln i grannars lägenheter. Men man får inte skratta eller ha sex så det hörs. Nån som ser logiken i detta???

Read Full Post »

Visioner och dimsyn

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.

Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.

En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »