Din tillgång till nätet blockeras, visste du det?

Visste du att din tillgång till internet blockeras av teleoperatörerna? Du får alltså mindre än vad du betalar för, men du får inte veta det.

.SE, Stiftelsen för internetinfrastruktur, har undersökt vad operatörerna begränsar och hur mycket när det gäller kundernas tillgång till internet. Undersökningen visar att det är många begränsningar. Dessutom följer operatörerna inte lagen som kom i somras, den om att deras skyldighet att informera kunderna om begränsningarna. Enligt .SE är det nämligen så gott som omöjligt att hitta den informationen.

Här är i alla fall vägen till internet.

                                                                                                                                                                                 Stiftelsen .SE har bland annat undersökt bittorrentprotokollet (peer-to-peer/fildelning) i mobila nät. Resultaten visar att operatörerna inte bara nedprioriterar utan går så långt att de till och med blockerar trafik. Bittorrenttrafik i fasta nätet hos samma operatörer har varit opåverkad och därför drar man slutsatsen att det är en medveten begränsning.

Det finns ingen lag som hindrar begränsningar. Det enda lagen från i somras säger är att operatörerna måste informera sina kunder om begränsningar – vilket de ju i och för sig inte gör. Samtidigt kanske kunderna  ska börja ställa krav på vad de vill ha. Men hur lätt är det för en vanlig Svenne Banan, liksom? Det finns ju inte ens en tydlig terminologi vad gäller vissa tjänster och vad tjänsterna innebär. Kunderna idag väljer hellre lägre pris än funktion och kvalitet. Och det är väl inte så konstigt när kronor och ören är det man begriper.

Förutom bittorrent undersökte .SE flashfilm (typ YouTube) och vanlig surfning.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Tack!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Det gör så ont…

Jag läser en så hemsk bok just nu. Inte hemsk för att den är hemsk-hemsk, utan hemsk för det ämne den handlar om. Kärleken. En kärlek som tar slut. En pappa som lämnar en familj. En fru som drabbas utan förvarning. Barn som inte förstår.

Det skulle kunna vara rena Hollywood, men det är en svensk bok som skildrar en svensk familjs sönderfall. Jag kan inte läsa mer än ett par, högst tre, kapitel åt gången. Det gör så ont… För hur det än är påminns jag om de separationer jag själv har gått igenom, även om det är länge sen nu. De ramlar över mig, alla gamla minnen av sånt som jag trodde var bortglömt eller färdiggenomgånget och utan smärta. Smärtan finns där. Intensiv. Men också glädjen att känna den kärlek som finns omkring mig idag. Nu, när jag är en annan än den jag var då.

Jag slås av bokens skildringar av bristande kommunikation mellan två vuxna före detta älskande. Två som inte orkar mötas av olika skäl utan i stället framför allt använder sms. Men också kommunikationen kring det som hänt mellan de vuxna och barnen. Barnen, som är för små för vissa förklaringar och för stora för att kräva just förklaringar.

Jag är på sätt och vis glad för att jag inte har haft egna barn som har behövt uppleva mina separationer. Samtidigt är det förstås en smärta djupt inuti mig, detta att jag inte fick några egna barn. Vanligtvis döljer jag detta och det är inte så att jag tänker på det varje dag. Jag har i många år försökt lyfta fram fördelarna med att inte ha barn i stället. Och så har jag ju fått bonusbarn på äldre dar! Det är en gåva! Men jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Nu vet du, som inte redan har gissat det, att orden är ett skydd mot det som gör ont.

Att det gör ont att se barn fara illa kan jag inte undkomma bakom ord. Jag ser och jag hör. Visserligen är jag övertygad om att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Men jag vet också att alla inte passar till att vara föräldrar och kanske skulle ha tänkt sig för en eller två gånger. Detta håller jag kvar inuti i stället för att konfrontera. Ja, jag är feg! Jag står utanför att noterar att historien upprepar sig inte bara en gång utan gång på gång. Och så hör jag det nya barnet som skriker och skriker och skriker…

Det gör så ont…

PS Boken jag läser är Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Läs den, för f*n!

Read Full Post »

Det är lite svårt…

Det är lite svårt just nu att hitta en vardag som fungerar bra. Jag, som är en planerare av rang, har svårt att få tiden att räcka till. På jobbet är det minst sagt rörigt och det känns som om jag mest springer mellan två ställen. Försöker ta tag i viktiga frågor, men de blåses bort ur mina händer. Och så slutar det med att jag sitter och pillar med nån liten trycksak i stället. För det är enklare och mer konkret. Jag har lämnat ifrån mig så mycket, men responsen dröjer. Och att jaga på folk tar kanske inte så mycket kraft som tid… Men jag fogar mig. Jag finner mig i systemet och jag fogar mig och några upprorstankar gror inte. Jag är bara väldigt trött och energidränerad.

Årstiden gör sitt till, förstås. Jag älskar hösten, men nu i november är dagarna mest grå och fuktiga. Man ser knappt nåt dagsljus och solen lyser med sin frånvaro. Mina axlar är onda. Jag vet inte om det är överansträngning eller om  det mest är psykiskt. Vänster axel är ju opererad och bra i vanliga fall.

Privat bävar jag också för julen. Jag skulle försöka köpa fönsterputs den här veckan, men jag känner att blotta tanken på allt det för med sig blir för tung… Krukväxter ska flyttas (jag har massor och många är fastbundna i gardinstänger och annat), gardiner tas ner, rena gardiner ska strykas, möbler ska flyttas runt. Nej, jag orkar inte. Dessutom är det hög tid att sätta igång med julklappsfunderingar och inköp. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december. Mamma har tänkt komma den 17 december med riksfärdtjänst och stanna i tre veckor. Hur vi gör om hon inte får riksfärdtjänst vet jag inte, men gissningsvis blir det jag och Clark Kent* som åker 4 x 30 mil. Jag kan nästan se att det blir så. Tack för det, samhället! Taxi Tofflan goes Färdtjänst…

Han kör nog riksfärdtjänst också. 

                                                                                                                                                           Glad blev jag i alla fall åt ett provsvar som Fästmön fick igår. Och glad är jag för Linns skull, för hon har fått jobb! Tänk att tjej som gick ut gymnasiet i juni får jobb efter ett halvår, när det för min egen del inte är löst än! Men jag är så glad för Linn, för de unga behöver komma in i systemet och få lära sig hur det är att gå till ett arbete varje dag, att träffa arbetskamrater, att tjäna egna pengar, att lära sig hushålla med sin lön, att betala för sig hemma, att få en normal dygnsrytm.

För egen del är rytmen bättre den här veckan. Jag har bestämt mig för att det räcker att vara på jobbet klockan åtta och går upp ungefär kvart över sex. Igår kväll hoppade jag i säng vid 22.30-tiden efter att ha sett kvällens TV-program, Anno 1790. Klockan 23 hade jag släckt. Klockan 23.03 sov jag.

En rolig grej att se fram emot i veckan är julbordet vi ska äta på lördag på Scandic Nord. Där jobbar/jobbade en före detta kollegas man som kock och julborden där är toppenfina! Betalar gör jag med vouchern jag vann i våras genom att delta i en bloggtävling där man skulle skriva om en hotellupplevelse. Jag fick ju tyvärr inte använda vouchern när jag skulle betala hotellvistelsen i somras i Stockholm, men nu blir det av – jag har kollat i förväg, för säkerhets skull. God mat har de på Scandic, men jag tänker nog inte bo på nåt Scandichotell igen.

Äntligen ska denna utnyttjas! 

                                                                                                                                                     *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »