Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barnmänniska’

Ett inlägg om lite sånt som är på tapeten just nu. 


Det var ett tag sen
jag tog en tur i omvärlden för att kolla vad som händer. Det blir lätt så när fokus ligger på att skaffa sig ett arbete. Men nu så! Efter att ha författat tre ansökningar på svenska och en på engelska samt översatt mitt uppdaterade CV till engelska är jag redo. Häng med – om du vill, förstås!

 

skrikande barn

Ett skäl till att jag inte har skaffat barn: skrik!

Frivillig barnlöshet. Detta handlar ny forskning av Kristina Engwall och Helena Peterson om. De har gjort en kvalitativ studie och djupintervjuat ett fyrtiotal personer. Syftet var väl främst att hitta det vanligaste skälet till frivillig barnlöshet. Pinglan skriver så bra om detta att jag nästan inte behöver tillägga nånting. Mer än att jag inte är nån barnmänniska, men för den skull hatar jag inte barn. Jag har bara inte velat ha några själv. Men sen är det alltid intressant – och ofta kontroversiellt – att diskutera vad begreppet familj betyder. För mig personligen räknas jag ibland som ensamstående, ibland som skild, ibland som särbo, ibland som fästmö och ibland som bonusmorsa. Sen har jag alltid varit dotter, också…


76-årig kvinna rånad i Byhålan.
Men hur faaan kan man bara? Och just vid den aktuella affären brukar Toffelmamman stryka omkring. Rånet skedde igår och kvinnan blev inte skadad, men självklart mycket uppriven, enligt polisrapporten. Vem skulle inte bli det när man kommit ut med sin rollator och nån ryckt handväskan med ID-handlingar och 4 600 kronor?! SKÄMMES!!!

 

blå himmel och flygplan igen

En del flyger högt. På skattebetalarnas pengar.

Chef gjorde 13 utlandsresor i tjänsten – utan tillåtelse. Chefen arbetar vid Region Skåne och har trots de olovliga resorna fått behålla jobbet. Mannen har dock fått en varning. Detta påminner mig starkt om en annan chef, närmare mig rent geografiskt, som reste utomlands för att gå kurser som inte hade med jobbet att göra. Fast i just detta fall var resorna både OK:ade och betalda – av organisationens högste tjänsteman. Denna chef jobbar fortfarande kvar inom organisationen. Nån varning har h*n inte heller fått. Så därför ropar jag: Varning!!!


Så gick det efter ”The Shining”.
 
Stephen King har skrivit en uppföljare, ”Doktor Sömn”. Såväl spöken som alkoholen finns kvar. Jag är nyfiken. Och lite besatt…

 

ostbågar

Vadå ostkaka? Ostbågar heter det ju.

Strid om ostkakan! Idag är det faktiskt Ostkakans dag. Jorå, jag läste det nånstans redan i morse, men brydde mig inte så särskilt – av det skälet att jag inte är speciellt förtjust i ostkaka. Men… det rasar uppenbarligen en strid om denna småländska efterrätt! Livsmedelsverket vill nämligen förbjuda opastöriserad mjölk. Och ostkaka görs på just opastöriserad mjölk. Detta gillas inte av ostkakans vänner. Själv tycker jag att det är viktigare att försöka hjälpa tyfonens offer i FilippinernaVad är en ostkaka i detta sammanhang??? Med 2 357 döda hittills behövs en hel del hjälp…


Apotea ny näthandelssuccé.
Och jaa! Det håller jag helt med om! Suverän service, snabba puckar, pålitligt och smidigt sätt att nätshoppa apoteksvaror! Fast det har jag ju redan bloggat om. För länge sen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Snacka om babyboom i New Village! Som bekant är S:t Paulian i sovrummet på gång med småttingar och nu även Mårbackapelargonen i köket. Hur ska detta sluta? Jag som inte är nån barnmänniska…

Babyboom!


Men vackert är det
och jag gläds åt livskraften hos mina växter. Inte vill jag klippa ner pelargonen heller när den bär så många knoppar, fast den skulle behöva kapas lite här och lite där för att snyggas till. Det gör jag sen. En annan dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Oroa dig inte, det är inte jag som ska ha några bebisar. Jag är ju en gammal tant, för fan. För övrigt har jag ju aldrig varit nån barnmänniska, det sägs att jag är för elak för det. Och jag håller med! Jag är elak som tusan. 

Men det är min från början tvåfärgade S:t Paulia som väntar smått. Titta vilka söta knoppar:

Bebisar på gång!


Livet är kort.

Read Full Post »

En ganska skön stund på ballen*, under markisen, trots grillare, rökare och gapiga ungar. Ibland kan jag stänga av det mesta – utom röken, förstås. Mina luftrör säger ifrån.

Hällde upp en skål torrostade jordnötter och sprättade en ljus fredagsöl. Läste ut Tacksägelsen och bara njöt av livet. Ensam, men inte helt…

Sällskap 1.


Det kviddivittar från mina hyresgästers lilla bo.
Jag är fortfarande fascinerad av hur mamman och pappan lyckas klämma sig emellan och komma in med maten. Den lilla familjen huserar nämligen mellan tegelstenarna och väggen.

Sällskap 2. En av föräldrarna avvaktar ifall den otäcka Tofflan ska göra nåt drastiskt. Men h*n borde veta att Tofflan inte är nån barnmänniska. Boet är mellan tegelstenarna och väggen, strax under golvet till ballen.


Jag har kört och hängt en maskin tvätt,
gått ett halvdant varv med lilla dammsugaren. Det är vad jag orkar denna fredag. Funderar på att glo på en film på TV klockan 21. Eller också spelar jag in och tittar i stället på nån timslång deckare.

Fästmön är hemma med sina barn i kväll, men i morgon återförenas vi. I kväll har vi sällskap – fast vi är ensamma – på var sitt håll; Anna av barnen, jag av talgoxarna.


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Jag har sagt det förut och jag står fast vid det: jag tycker att en del människor aldrig borde skaffa barn! Grejen är att det idag finns större valmöjligheter än det fanns för bara några decennier sen – när det gäller barn eller inte.

Det som triggar igång dessa mina tankar igen är förstås händelsen med den lille pojken som blev lämnad utanför Fyrishov igår. Av sin pappa. Utan ytterkläder. Hur är en sån pappa funtad? Han borde bli av med titeln pappa och tilldelad titeln pucko i stället – samt få en permanent dumstrut superlimmad på huvet!

Jag har aldrig varit nån sportmänniska, men eftersom jag då och då har umgåtts med folk som intresserar sig för sånt har jag ibland hängt på. Nån barnmänniska har jag heller aldrig varit – till dess jag fick bonusbarn i mogen ålder. Men jag har hängt på en del pojklagsfotbollsmatcher på 1980-talet och jag kan meddela att även i den sporten och redan då fanns det föräldrar som betedde sig allt annat än sportsligt. De var rentav pinsamma. Rejält pinsamma. Fotboll spelas emellertid under en säsong när det inte är snö och kallt, så dessa småpojkar hade tur.

Pojken igår hade kunnat ha riktig otur och frusit ihjäl. Igår på seneftermiddagen, kvällen var det nämligen mellan sju och åtta minusgrader här i Uppsala. Jag vet, för jag var nämligen i närheten av Fyrishov vid den tiden och kollade termometern innan jag gav mig av hemifrån för att skjutsa hem Fästmön från jobbet. Det var så kallt att jag inte ens kunde sitta kvar i bilen och vänta på henne i tio minuter…

Pojken hade spelat innebandy och blev lämnad endast iförd sina matchkläder. Som tur var hittades han av en vuxen som dessutom hade modet att via pojkens mobil ringa upp pappan. Pappan sa då att pojken

[…] hade spelat för jävla dåligt och kunde gå hem […]

Bara det att pojken bor utanför Stockholm, det vill säga cirka sju mil från Uppsala…

Idag har det kommit fram att nån har anmält pojkens pappa för misshandel. Det tycker jag är skitbra och jag önskar att puckot pappan får ett kännbart straff. Men jag önskar också att pojken får komma till ett hem där man visar honom kärlek och värme och omtanke och bemöter honom med respekt. Tyvärr är det långt ifrån säkert att pappan får nåt straff och att pojken får nån hjälp, för detta är verkligen barnmisshandel av grövsta kaliber. Jag kan bara hoppas. Och åter konstatera att en del människor aldrig borde skaffa barn…

De allra flesta som väljer att skaffa barn är bra föräldrar och gör sitt bästa.  Och man måste komma ihåg att även en förälder är mänsklig och kan göra fel. Men pappans agerande igår visar tydligt att han är en sån som aldrig borde ha skaffat barn. Sina barn älskar och skyddar man – även om de har spelat för jävla dålig innebandy…

En av de första som reagerade på händelsen och så småningom bloggade om den var Jerry. Läs hans inlägg här!

Read Full Post »

Kivi och Monsterhund heter en ny barnbok som kommit ut på förlaget Olika.

Vad är det med det då?

kanske du undrar. Och

Varför bloggar du om en barnbok, du som alltid säger att du inte är nån barnmänniska? Vavavavavaaa?

Jo jag vill skriva om den här boken därför att den inte är som vanliga barnböcker. Kivi, som huvudpersonen heter, är nämligen varken kille eller tjej. Kivi fyller år och hen önskar sig en hund.


Kivi fyller år och hen önskar sig en hund. 

                                                                                                                                                    Författaren till boken, Jesper Lundqvist, tycker att det är

[…] jätteskönt […]

att slippa förhålla sig till ett kulturhistoriskt bagage där man måste möta

[…] andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt […]

Jag har egentligen inte så mycket att säga om detta, mer än att jag så klart blir nyfiken på boken. Men det klart att det är spännande med en barnbok som inte generaliserar i vad som är flickigt eller pojkigt. Annorlunda, ja, men också spännande, som sagt.

Read Full Post »

Jag läser en så hemsk bok just nu. Inte hemsk för att den är hemsk-hemsk, utan hemsk för det ämne den handlar om. Kärleken. En kärlek som tar slut. En pappa som lämnar en familj. En fru som drabbas utan förvarning. Barn som inte förstår.

Det skulle kunna vara rena Hollywood, men det är en svensk bok som skildrar en svensk familjs sönderfall. Jag kan inte läsa mer än ett par, högst tre, kapitel åt gången. Det gör så ont… För hur det än är påminns jag om de separationer jag själv har gått igenom, även om det är länge sen nu. De ramlar över mig, alla gamla minnen av sånt som jag trodde var bortglömt eller färdiggenomgånget och utan smärta. Smärtan finns där. Intensiv. Men också glädjen att känna den kärlek som finns omkring mig idag. Nu, när jag är en annan än den jag var då.

Jag slås av bokens skildringar av bristande kommunikation mellan två vuxna före detta älskande. Två som inte orkar mötas av olika skäl utan i stället framför allt använder sms. Men också kommunikationen kring det som hänt mellan de vuxna och barnen. Barnen, som är för små för vissa förklaringar och för stora för att kräva just förklaringar.

Jag är på sätt och vis glad för att jag inte har haft egna barn som har behövt uppleva mina separationer. Samtidigt är det förstås en smärta djupt inuti mig, detta att jag inte fick några egna barn. Vanligtvis döljer jag detta och det är inte så att jag tänker på det varje dag. Jag har i många år försökt lyfta fram fördelarna med att inte ha barn i stället. Och så har jag ju fått bonusbarn på äldre dar! Det är en gåva! Men jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Nu vet du, som inte redan har gissat det, att orden är ett skydd mot det som gör ont.

Att det gör ont att se barn fara illa kan jag inte undkomma bakom ord. Jag ser och jag hör. Visserligen är jag övertygad om att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Men jag vet också att alla inte passar till att vara föräldrar och kanske skulle ha tänkt sig för en eller två gånger. Detta håller jag kvar inuti i stället för att konfrontera. Ja, jag är feg! Jag står utanför att noterar att historien upprepar sig inte bara en gång utan gång på gång. Och så hör jag det nya barnet som skriker och skriker och skriker…

Det gör så ont…

PS Boken jag läser är Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Läs den, för f*n!

Read Full Post »