Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svensk familj’

Söndag och dags för SvT1 att fortsätta sin Arne Dahl-serie. I kväll visades det första av två avsnitt med titeln Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Frågan är om dessa två nya avsnitt, vart och ett långfilmslångt som sist, är bättre än Arne Dahl: Ont blod.

Några ur A-gruppen beskådar en utbränd bil Holland.


Det här avsnittet börjar med
buller och bång, kan man säga. Vi får se en holländsk man som lär sin son att cykla. Mannens filmer det hela. Samtidigt ser vi en svensk familj på bilsemester – i Holland. Bilen närmar sig pappan och pojken och min första tanke är att barnet blir påkört. Så blir det emellertid inte – i stället smäller en bomb av – i bilen. Fallet hamnar hos A-gruppen, bland annat därför att mannen visar sig vara polis. Han hade dessutom infiltrerat en mästerkocks restaurang för att kolla om där förekom knarkhandel.

I bakgrunden sker som vanligt en del med poliserna privat – en har förlorat sin käraste, en har fått en dotter, en jobbar med barnpornografi, en träffar en ny tjej – och så vidare. Som vanligt en del pökande, vilket enbart gör pryda mig generad.

Jag tycker att Upp till toppen känns mer lovande än Ont blod! Den har lite mer fart, den känns mer realistisk och så är Magnus Samuelsson tack och lov lite nedtonad eftersom han ju jobbar med annat. Detta första avsnitt får därför ett högre Toffelbetyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag läser en så hemsk bok just nu. Inte hemsk för att den är hemsk-hemsk, utan hemsk för det ämne den handlar om. Kärleken. En kärlek som tar slut. En pappa som lämnar en familj. En fru som drabbas utan förvarning. Barn som inte förstår.

Det skulle kunna vara rena Hollywood, men det är en svensk bok som skildrar en svensk familjs sönderfall. Jag kan inte läsa mer än ett par, högst tre, kapitel åt gången. Det gör så ont… För hur det än är påminns jag om de separationer jag själv har gått igenom, även om det är länge sen nu. De ramlar över mig, alla gamla minnen av sånt som jag trodde var bortglömt eller färdiggenomgånget och utan smärta. Smärtan finns där. Intensiv. Men också glädjen att känna den kärlek som finns omkring mig idag. Nu, när jag är en annan än den jag var då.

Jag slås av bokens skildringar av bristande kommunikation mellan två vuxna före detta älskande. Två som inte orkar mötas av olika skäl utan i stället framför allt använder sms. Men också kommunikationen kring det som hänt mellan de vuxna och barnen. Barnen, som är för små för vissa förklaringar och för stora för att kräva just förklaringar.

Jag är på sätt och vis glad för att jag inte har haft egna barn som har behövt uppleva mina separationer. Samtidigt är det förstås en smärta djupt inuti mig, detta att jag inte fick några egna barn. Vanligtvis döljer jag detta och det är inte så att jag tänker på det varje dag. Jag har i många år försökt lyfta fram fördelarna med att inte ha barn i stället. Och så har jag ju fått bonusbarn på äldre dar! Det är en gåva! Men jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Nu vet du, som inte redan har gissat det, att orden är ett skydd mot det som gör ont.

Att det gör ont att se barn fara illa kan jag inte undkomma bakom ord. Jag ser och jag hör. Visserligen är jag övertygad om att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Men jag vet också att alla inte passar till att vara föräldrar och kanske skulle ha tänkt sig för en eller två gånger. Detta håller jag kvar inuti i stället för att konfrontera. Ja, jag är feg! Jag står utanför att noterar att historien upprepar sig inte bara en gång utan gång på gång. Och så hör jag det nya barnet som skriker och skriker och skriker…

Det gör så ont…

PS Boken jag läser är Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Läs den, för f*n!

Read Full Post »