Jag läser en så hemsk bok just nu. Inte hemsk för att den är hemsk-hemsk, utan hemsk för det ämne den handlar om. Kärleken. En kärlek som tar slut. En pappa som lämnar en familj. En fru som drabbas utan förvarning. Barn som inte förstår.
Det skulle kunna vara rena Hollywood, men det är en svensk bok som skildrar en svensk familjs sönderfall. Jag kan inte läsa mer än ett par, högst tre, kapitel åt gången. Det gör så ont… För hur det än är påminns jag om de separationer jag själv har gått igenom, även om det är länge sen nu. De ramlar över mig, alla gamla minnen av sånt som jag trodde var bortglömt eller färdiggenomgånget och utan smärta. Smärtan finns där. Intensiv. Men också glädjen att känna den kärlek som finns omkring mig idag. Nu, när jag är en annan än den jag var då.
Jag slås av bokens skildringar av bristande kommunikation mellan två vuxna före detta älskande. Två som inte orkar mötas av olika skäl utan i stället framför allt använder sms. Men också kommunikationen kring det som hänt mellan de vuxna och barnen. Barnen, som är för små för vissa förklaringar och för stora för att kräva just förklaringar.
Jag är på sätt och vis glad för att jag inte har haft egna barn som har behövt uppleva mina separationer. Samtidigt är det förstås en smärta djupt inuti mig, detta att jag inte fick några egna barn. Vanligtvis döljer jag detta och det är inte så att jag tänker på det varje dag. Jag har i många år försökt lyfta fram fördelarna med att inte ha barn i stället. Och så har jag ju fått bonusbarn på äldre dar! Det är en gåva! Men jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Nu vet du, som inte redan har gissat det, att orden är ett skydd mot det som gör ont.
Att det gör ont att se barn fara illa kan jag inte undkomma bakom ord. Jag ser och jag hör. Visserligen är jag övertygad om att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Men jag vet också att alla inte passar till att vara föräldrar och kanske skulle ha tänkt sig för en eller två gånger. Detta håller jag kvar inuti i stället för att konfrontera. Ja, jag är feg! Jag står utanför att noterar att historien upprepar sig inte bara en gång utan gång på gång. Och så hör jag det nya barnet som skriker och skriker och skriker…
Det gör så ont…
PS Boken jag läser är Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Läs den, för f*n!
Gå till Toffelprofilen
Låter som en jobbig men ändå bra bok, och det allra värsta med separationer är ju att oskyldiga barn får lida. Jag har inte separerat totalt fritt från hårda ord och tjafs, men ändå väldigt bra med facit i hand. Kunde ganska snart prata och umgås med barnens pappa utan problem och idag är vi som syskon, vi bryr oss om varandra och hjälper varandra. Jag är oerhört tacksam för det.
Den är jobbig men läsvärd.
Den är skitbra! Ungefär halvvägs in i ditt inlägg förstod jag att det var den du skrev om. Jag läste den i somras och den finns fortfarande väldigt levande inom mig.
Kram!
Lite jobbigt att läsa den just nu, bara, även om jag inte går igenom en separation från en kärleksrelation, tack och lov!
Kram!
Ja, jag skaaaaa!!!
Bra! Du är lydig!
Det låter som en stark bok som jag gärna vill läsa. Har tänkt förut att jag vill läsa den, men inte kommit mig för… Nu blev jag om möjligt ännu mer sugen! Är det din? Som du kan låna ut? Eller har du själv lånat den? Om det är din vill jag gärna låna! 🙂
Läser också dina ord om din egen smärta och även om det är svårt att sätta sig in i när man har egna barn, så kan jag ändå föreställa mig att det är en svår väldigt tungt för dig mellan varven. Tur att du har bonusbarn, för det blir ju också ”dina” även om de inte är biologiska. Jag tycker det är en styrka att dela med sig av sina svagheter och det som gör ont och på något sätt helar det också. Jag får frågan ibland om det inte känns för privat och utlämnande att dela med sig av vissa saker i bloggen, men jag kan nog tvärt om känna att det är helande för mig, även om det kan vara tungt att dela med sig i stunden. Värme och en stor kram till dig!
Boken är min och du får låna den när jag är klar.
Tack för kramen och en lika stor till dig, du har gått igenom en hel del smärta du också den sista tiden. Bloggen har varit och är en viktig ventil för mig. Det allra mest privata skriver jag under lösen.
TACK för dina ord. Jag är glad att min berättelse berör. Det är alltför många som jag har fått mail av som lever i liknande relationer. Psykisk misshandel är nog så outhärdlig som fysisk.
Christina
Det blir en full ”recension” sen när jag läst klart boken. Jag kan inte läsa den så fort, endast ett par kapitel åt gången, för den berör verkligen! Jag känner igen så många scenarier och det är mycket som kommer tillbaka.
Du har skrivit en otroligt bra, läsvärd och viktig bok!!
Tack själv för din kommentar!
Vad härligt att författarna hör av sig till dig. Det måste ju ge en extra kick av något slag, när man läser deras böcker.
Christina Stielli tillhör en grupp författare som förstår att det är viktigt med feedback till läsare och bloggare som skriver om hennes bok. Det är det inte alla författare som fattar. En stjärna till henne för det också, förutom en bra bok!