Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 november, 2011

Mina ögon har blivit blåare sen igår. Man tror att tårar ska späda ut färgen, men faktum är att den djupnar.

Jag vet inte vad jag ska säga till min gamla mamma när hon ringer och pockar på uppmärksamhet och gråter. Jag vill bara att nån ska säga att de här tre åren av helvete var ett enda stort misstag. Att jag frikänns från skulden av att ha åsamkat lidanden inom familjen. Att allt bara var en ond dröm, att jag får upprättelse. Eller nej… Jag vill inte ha tillbaka nåt, jag vill inte ens ha ett förlåt. Jag vill att min mamma ska vara stolt över mig igen och att hon inte ska skämmas eller gråta.

Det finns inga ord som är snälla som kommer ut ur min mun i kväll. Varje gång jag försöker förklara är det som om jag kastar knivar – verbalt.

Det är för många ljud också. Jag vill, men orkar inte svara på telefonernas envisa signaler eller min hemska sms-harang-signal som ironiserar över den jag är.

Jag vill mest bara att nån ska säga att det var ett misstag och nu gör vi ett nytt försök. Men det farliga växer inuti mig och jag kräks på golvet jag nyss har skurat. Jag vill leva egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag undrar hur den som åsamkade oss allt detta kan fortsätta leva som h*n gör. Det tar ju aldrig slut. Kan man sova gott när man har så många liv på sitt samvete? Kan man möta sina barns blickar och säga:

Jag kränkte inte!

Det undrar jag.

Mina ögons färg har blivit djupare blå sen igår. Men jag ser bara en utväg. Tunnelseende. Och återseenden! Jag längtar. Min resa har börjat.

Read Full Post »

Det låg ett fint kort i min postbox när jag kom hem föreställande ett par söta ekorrar. Och på kortet var fina ord skrivna. Till mig. Tack, kära vännen Rippe för det!


Söta ekorrar låg i min postbox idag.

                                                                                                                                                           Jag är tacksam för alla goa som hör av sig, det värmer. Tyvärr orkar jag inte telefonera just nu, det reserverar jag till mamma och Fästmön. Förlåt, men jag orkar inte samtala på annat sätt än via bloggen just nu. All prat-kraft och vara-kraft går åt till att inte bryta ihop på jobbet. Att hålla mig i skinnet, att inte falla igenom.

Jorå, jag har tagit en titt i Platsbanken idag och hittat två jobb som jag bör söka. Inte ett dugg sugen på det, men jag har i alla fall skrivit ut dem. Sen får jag se om och när jag skriver ansökningarna.

Åkte hem vid 16-tiden idag. Jag har sagt att jag jobbar mellan åtta och 16. Prick. Inte mer. Varför ska jag? Det var ändå kolsvart när jag åkte hem på regniga novembervägar. Förra veckan såg jag för resten bara en olycka, tror jag; den här veckan har jag också hittills bara sett en. Det tar sig!

Jag har kollat upp att jag får lön på fredag. En lön som går in på mitt konto. Tjolahopp! Och jag har kollat och sett att jag har sex semesterdagar att leka med. Jag har ansökt om fyra, mellan jul och nyår. Övriga två kanske behövs om jag ska åka och hämta mamma. Jag måste nog ringa henne i kväll, för resten. Hon ringde igår kväll och jag grinade mig igenom samtalet. Nu gör jag min mamma sjuk(are), precis som jag gjorde när jag var barn. Den skulden sitter djupt!

Hemma i New Village gick jag loss på badrummet och duschrummet/toan. Det lindrar att städa. Det lindrar när det gör så #¤%&} ont i axeln att jag inte kan lyfta högerarmen. Tur att jag inte har Annas jobb!

Och när vi ändå är inne på krämpor svär jag också över två gigantiska finnar som placerat sig på bakhuvudet. Jag känner mig som Elefantmannen, ungefär. Lika snygg, alltså. Inte lika snäll. För det tror jag han var, Joseph Merrick. Läs boken eller se filmen, för f*n, om du inte har gjort det!

Anna har skickat gulliga sms då och då under dan. Det är så gott att känna sig älskad och omfamnad – även om det ”bara” är per sms, för tillfället. Men på fredag kommer hon hit. Inte för att jag är så rolig att umgås med, men… Julbordet på lördag ska jag försöka att klara av. Det bara måste gå, jag kan inte gå tillbaka till att isolera mig igen. För då vet jag vad utgången blir. Den blir just utgång den här gången. Over and out.

(Ironi: Igår tog jag på mig reflexerna när jag skulle till jobbet, för det är mörkt även till och från garage och parkering. Jag var rädd om livet! Idag tog jag inga reflexer.)

Read Full Post »

Jag kan inte skriva om jobbet mer. Och skälet är att det snart inte finns att skriva om. Inte för mig.

Förmiddagen har gått i slow motion. Jag har försökt åstadkomma nåt vettigt, men det har mest blivit lite mejlande och lite jagande av konsult inför ett eventuellt kommande uppdrag åt denne.

Lunch bestämmer jag mig för att äta thailändsk . Det var 23 och en halv timma sen jag åt överhuvudtaget. Mitt lunchsällskap blir min bok. Jag äter och jag läser och jag ser genom tårar hur den ena föräldern försöker skapa nya jultraditioner åt två små flickor som vill hålla fast vid nåt som inte längre finns. Så är det i verkligheten också, kan jag meddela från min livsresa genom förhållanden där inte bara en förälder blir lämnad utan också barnen.


Thailändskt till lunch. 

                                                                                                                                                                     När jag läser om hur grannar som huvudpersonen trodde var vänner har fest utan att bjuda, hugger det i magen av igenkännande. Att stå utanför och höra festen som pågår där inne. Festen hos dem man trodde var ens vänner. Hur många är vi inte som har hört det ljudet på avstånd?

Jag går tillbaka i det småprickiga novemberregnet och ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. Det är som om jag inte minns vem jag är eller vart jag är på väg.


Jag ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. 

                                                                                                                                                            Till och med min tejpade mobilkamera gråter. Gråter så att färgerna måste justeras alltför överdrivet i Photoshop. Jag är vilse igen.


Färgerna och jag är vilse igen. 

Read Full Post »

Varning för snusk!

En sån som jag skulle inte kunna leva i Pakistan, det säger jag bara. Där har myndigheterna nämligen bestämt att ett antal så kallade oanständiga ord ska förbjudas i sms. Det handlar om nästan 1 700 ord på engelska och urdu.

I listan över de förbjudna, oanständiga ord finns förstås svärord och ord av sexuell karaktär. Men mer slående är att ord som Jesus Kristus, homosexuell, tampong, naken, kondom och mens finns där. Telemyndigheten i Pakistan har skickat ut listan till landets mobiloperatörer med förklaringen att listan ska skydda konsumenterna.


Skyddar konsumenter. 

                                                                                                                                                      Listan har tagits emot med avsky och skratt, men också med allvar. En organisation som arbetar för yttrandefrihet med mera inom IT och kommunikation menar att listan strider mot landets grundlag om yttrandefrihet.

Telemyndigheten i Pakistan är en aktiv och förbudsvänlig liten myndighet. Tidigare har man varit och krafsat på Fejan som man förbjöd tillfälligt och YouTube, på grund av hädiska teckningar av gissa vem…

Sms-listan med förbjudna ord skulle ha trätt i kraft i måndags, men har efter skriverier i pressen och motstånd från mobiloperatörerna har förbudet skjutits upp. Myndigheten ska gå igenom listan igen och operatörerna väntar på nya besked.

Jag säger då det… Skydda konsumenterna… Vad gör då inte kondomer, till exempel, ett av de förbjudna orden? Jisses…

Read Full Post »