Månpockets majsläpp

Ett litterärt inlägg i fickformat (pocket).

---

 

Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigt många böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):

 

Kristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen.
Så här skrev jag om boken i höstas!

 

Louise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en.
Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om…
Högre än alla himlar
Blå koral
Folk av en främmande stam

 

Anna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköter­skorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo?
Så här skrev jag om boken förra våren!

 

Johan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat.
Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!

 

Anders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna.
Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstliga tankar om falsk trygghet och annat i livet

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

”Jag har bara regn hos mig…”

Att tryggheten på ett kontor är falsk har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…

Livet är kort.

Read Full Post »

En parallell historia och åren går…

Det var svårt att komma till ro igår kväll. Hade haft allt för mycket på gång under söndagen  för att kunna slappna av. Klockan var 4:19 när jag låg i sängen och lyssnade till regnet som smattrade på taket. Det fyllde mig med ro och jag kunde slutligen somna. För att bli väckt knappt fyra timmar senare av att nån kastade omkring boccia-klot, åtföljt av sedvanliga illvrål. Nej, man får inte klaga på vissa individer när man bor i flerfamiljshus, jag KONSTATERAR bara fakta.

Ibland blir jag lite trött.

                                                                                                                                                         Efter att jag hade blivit väckt låg jag och funderade på en parallell historia. Det slog mig att det kunde vara min, men det är den inte riktigt. Den handlar om en vän som jag idag inte längre har nån regelbunden kontakt med. Jag har ändrat lite så att det inte ska gå att identifiera henne.

När jag lärde känna henne hade hon brutit upp från en villatillvaro med man och barn. Bodde inneboende. Odlade ett intresse som delvis gav en inkomst, men var utbildad inom en teknisk bransch. Brist på jobb. Jobbade på en stormarknad. Vantrivdes. Men gjorde andra saker i livet som var värda mer än att stimulerande och välbetalt jobb. Efter ett antal flyttar hamnade hon åter i en villa. Med trädgård. Tills det körde ihop sig igen och hon träffade sin stora kärlek. En kärlek som dumpade henne på det grymmaste sätt. Hon började dricka, missköta sitt jobb, blev till slut av med det eftersom hon var så opålitlig. Hon bodde i en liten etta med kokvrå utanför stan.

Nånstans ryckte nån upp henne och hon beslutade sig för att pröva lyckan i Kungliga Hufvudstaden. Flyttade dit där den nya kärleken fanns. Lyckades få vikariat där hon äntligen fick användning för sin tekniska utbildning. Tills det tog stopp. Då var hon 50 år fyllda. Vart hon än vände sig i Stan var dörrarna stängda. Därför satte hon sig på skolbänken och utbildade sig till ett bristyrke med oregelbundna arbetstider och dåligt betalt. Hon fick jobb inom det nya. Det var för tufft. I storstaden är det helt enkelt för tufft att jobba inom vissa yrken. Många hot och våld och rån.

Beslutade sig för att flytta till Brukshålan där ena barnet med familj bodde. Fick jobb och fin lägenhet och en massa nya vänner. Ja, för hon är väldigt social som jag minns henne och har lätt att bli bekant med människor. Barnet med familj flyttade så småningom tillbaka till Uppsala. Men min gamla vän blev kvar i Brukshålan. Och så vitt jag kan förstå sitter hon där än, under sin korkek, och hon är såå lycklig…

”… och hon är såå lycklig…”

                                                                                                                                                             Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här berättelsen, mer än att jag vill ingjuta lite hopp i mig själv. Det finns de som har överlevt värre scenario än jag. De som lever och har arbete och en tillvaro de trivs med. Jag är lyckligt lottad för jag har en älskad i mitt liv och jag har en mamma som bryr sig och stöttar. Det är en bra grund. De osäkra korten är är jobb och bostad. Men jag tänker att, kunde min gamla vän fixa sitt liv så borde jag kunna. Jag är ju dessutom som måttlig med alkoholen, eftersom jag vill ha en klar hjärna.

Jag borde ringa henne. Ringa och kanske bli peppad av hennes röst, höra hur hon har det nu.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det två år sen jag började blogga. Två år har gått sen jag skrev här första gången. Åren går… Tack, Anna, för att du gav mig detta!

Read Full Post »