Sofflocksliggare

Ett slött inlägg.

---

 

Mörka moln på hemvägen idag.

Nu har jag bestämt mig! Om det är samma skitväder i morgon, lördag, som det har varit idag, fredag, tänker jag bara ligga på sofflocket och läsa böcker.

När jag åkte hem från jobbet fullkomligt öppnade sig himlen av och till. Just när jag tog bilden till vänster var det uppehåll.

Men om det öser ner i morgon också känns det ju rätt värdelöst att tvätta bilen eftersom den blir nerstänkt av vatten från smutsiga regnpölar. Eller göra fint på ballen* när det inte är skönt att sitta där och mattan bara blir genomsur. Dessutom är jag väldigt, väldigt trött efter några ryggvärkiga dar. Visst kan jag unna mig en dag på sofflocket?

Fast jag måste nog ut en liten tur i morgon. I kväll blev det prästostbågar och öl till kvällsmat och det var OK efter den rejäla lunchen. Men på helger äter jag inte lunch, en vana sen jag var arbetslös och inte hade råd med det. Då behöver jag införskaffa nåt rejält till middag. Helst nåt gott och nåt som lagar sig själv. Jag vill ju inte slita ut mig alldeles under morgondagen…

På tal om att slita ut mig tänker jag skrapa en av Trisslotterna nu. Hör du ett jubelvrål från Uppsala är det Petite Moi. Och vinner jag miljoner blir det fest, förstås.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Telefonerande, dåliga samveten och torrt vare här

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.

Efter dagens dusch och hårtvätt hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.

Idag var det inget mer än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…

På Tokerian hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skolavslutning 2013

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om årets skolavslutning i grundskolan.

Numera är det bara en i familjen som har riktiga skolavslutningar. Det är förstås Elias. Idag var det skolavslutning i tredje klass för honom. Tänk, bara sex klasser kvar… Men frågan är hur många skolavslutningar till vi får gå på. Det brukar förr eller senare bli lite jobbigt med familj och bonusföräldrar och syskon och så.

Årets skolavslutning skedde på skolans bollplan. Vi hade verkligen tur med vädret med tanke på att det bara öste ner igår kväll. I kväll var det alldeles lagom – inte för varmt och inte för kallt eller regnigt. Tyvärr hade en massa mygg hittat dit också.

Skolavslutningen började klockan 18. Det är en bra tid, för då hinner de flesta föräldrar och Tofflor åka dit och vara med. Men i kväll tyckte vi nog alla i familjen som var där – föräldrarna, systrarna och jag – att det var liiite segdraget. Och si och så med sången. Själv kunde jag inte låta bli att upphäva min ljuva (nåja…) stämma och klämma i när det sjöngs Nationalsång och Den blomstertid nu kommer.

Pinsamt!

tyckte pojkens mamma, min Fästmö, som tvingades stå bredvid och höra eländet.

Efter all musik och sång var det samling i klassrummet. Barnen fick fina ord med sig av fröken Agneta och fritidsfröken Stina. Och fröknarna fick var sin gul rosbuske av barnen. Det var ingen hejd på kramkalaset och några i församlingen fällde till och med en tår eller två. Det var ju sista året med den här fröken. I mellanstadiet får Elias en ny, men även denna, liksom fröken Agneta, har tränat på storebror Johan först.

Elias med bäste kompisen Lukas. 

När kramkalaset var över och alla tårar torkade gled vi hem till pappa Jerry. Storasyster hade gått i förväg och satt på kaffe. Anna hade gjort en ljuvlig och traditionsenlig jordgubbstårta med svenska gubbar.

Inte ett dugg äckligt.

Anna torkade bort katthår och dukade fram medan Jerry vimsade omkring med diverse papper och insåg att han hade missat första halvlek i nåt sportevenemang. Kattpojkarna fick slicka upp resterna. Jag tog två bitar tårta, eftersom jag inte hann att slänga i mig nåt innan jag åkte ut. Ett lätt illamående dröjer sig kvar, men för övrigt måste jag säga att av gårdagens krämpor återstår endast muskelvärken – kors i taket! Jag blir nog inte sjuk!

Lille Jerry och Store Jerry. Närå, Elias och Jerry förser sig av tårtan.

Nu väntar sommarlov för Elias. Fritzlan har redan börjat sitt. Vi vuxna försöker arbeta och försörja oss så gott det går. Men somliga har snart semester och jag är inte ett dugg avundsjuk (jag ljuger så bra).

Den blomstertid nu kommer,
med lust och fägring stor
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror…

Livet är kort. Ett, tu, tre har vi inga skolbarn alls längre.

Read Full Post »

Gnälligt och pipigt och en del som öser ner

Ett gnälligt och pipigt inlägg, helt enkelt. Jag står för gnället, familjen Örn för det andra.

Dagen började i grått och har nu övergått i regn. Inte har man väl den minsta lust att kliva utanför dörren när man har noterat detta på jobbfönstret?

”It’s raining, it’s pouring…”

Tur att man får sitta inomhus på möten och lite sånt idag. Eftersom det är tisdag sitter jag högst upp i huset, på femte våningen. Förutom möten blir det en del småplock med institution 1:s intranätsidor. Jag känner att jag har försummat dem. Vidare borde jag gå ett varv med piskan här angående forskningssidorna, men jag upplevde sist jag gjorde det att arbetet löper på bra.

Det är inte lätt att hitta sugen när man väl har tappat den, men jag biter ihop och tar nya tag och försöker strunta i det senaste nej vi vill inte ha dig ett dugg utan har valt nån som är mycket bättre än du tack till sökt jobb som landade i min postbox igår. Samtidigt kan jag inte säga att det är lätt att ta det hela med en klackspark och gå vidare, leta andra intressanta, lediga jobb. Jag tyckte så att det stod mitt namn även på denna tjänst, men det gjorde det uppenbarligen inte.

Vad ska man hitta på för att muntra upp sig en sån här dag, dårå, när regnet öser ner, jobberbjudandena, däremot, gör allt annat än öser ner? Tja, jag skulle helst vilja ligga under filten och läsa Vindens skugga, jag är ungefär halvvägs. Och så lyssna på fåglar. Om du klickar på länken här kan du också lyssna på fåglar och se på familjen Örn i Estland! (Jag har också lagt ut länken i högerspalten, under rubriken Intressant och relevant!

Livet är kort. Ibland är det mest gnälligt.

Read Full Post »