Skolavslutning 2013

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om årets skolavslutning i grundskolan.

Numera är det bara en i familjen som har riktiga skolavslutningar. Det är förstås Elias. Idag var det skolavslutning i tredje klass för honom. Tänk, bara sex klasser kvar… Men frågan är hur många skolavslutningar till vi får gå på. Det brukar förr eller senare bli lite jobbigt med familj och bonusföräldrar och syskon och så.

Årets skolavslutning skedde på skolans bollplan. Vi hade verkligen tur med vädret med tanke på att det bara öste ner igår kväll. I kväll var det alldeles lagom – inte för varmt och inte för kallt eller regnigt. Tyvärr hade en massa mygg hittat dit också.

Skolavslutningen började klockan 18. Det är en bra tid, för då hinner de flesta föräldrar och Tofflor åka dit och vara med. Men i kväll tyckte vi nog alla i familjen som var där – föräldrarna, systrarna och jag – att det var liiite segdraget. Och si och så med sången. Själv kunde jag inte låta bli att upphäva min ljuva (nåja…) stämma och klämma i när det sjöngs Nationalsång och Den blomstertid nu kommer.

Pinsamt!

tyckte pojkens mamma, min Fästmö, som tvingades stå bredvid och höra eländet.

Efter all musik och sång var det samling i klassrummet. Barnen fick fina ord med sig av fröken Agneta och fritidsfröken Stina. Och fröknarna fick var sin gul rosbuske av barnen. Det var ingen hejd på kramkalaset och några i församlingen fällde till och med en tår eller två. Det var ju sista året med den här fröken. I mellanstadiet får Elias en ny, men även denna, liksom fröken Agneta, har tränat på storebror Johan först.

Elias med bäste kompisen Lukas. 

När kramkalaset var över och alla tårar torkade gled vi hem till pappa Jerry. Storasyster hade gått i förväg och satt på kaffe. Anna hade gjort en ljuvlig och traditionsenlig jordgubbstårta med svenska gubbar.

Inte ett dugg äckligt.

Anna torkade bort katthår och dukade fram medan Jerry vimsade omkring med diverse papper och insåg att han hade missat första halvlek i nåt sportevenemang. Kattpojkarna fick slicka upp resterna. Jag tog två bitar tårta, eftersom jag inte hann att slänga i mig nåt innan jag åkte ut. Ett lätt illamående dröjer sig kvar, men för övrigt måste jag säga att av gårdagens krämpor återstår endast muskelvärken – kors i taket! Jag blir nog inte sjuk!

Lille Jerry och Store Jerry. Närå, Elias och Jerry förser sig av tårtan.

Nu väntar sommarlov för Elias. Fritzlan har redan börjat sitt. Vi vuxna försöker arbeta och försörja oss så gott det går. Men somliga har snart semester och jag är inte ett dugg avundsjuk (jag ljuger så bra).

Den blomstertid nu kommer,
med lust och fägring stor
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror…

Livet är kort. Ett, tu, tre har vi inga skolbarn alls längre.

Read Full Post »

Så levde de lyckliga. Del fyra

Halvvägs i TV-serien Så levde de lyckliga var det i kväll på SvT1. Tre par som varit gifta i sju år porträtterades. Och i det här avsnittet var det en del fokus på bonusbarn/bonusföräldraskap och diverse kriser.

Monica och Ylva hittade vita skor och bestämde sig för att gifta sig.

Ylva var gift med sin ungdomskärlek i många år och fick två barn med honom. Men äktenskapet höll inte. Och strax därpå träffade hon Monica och blev kär. Allt verkade gå bra – tills Monica fick sin cancerdiagnos. Vita skor har dock en viss betydelse för parets äktenskap.

Maria och Sverre har fem barn – två är Marias och tre är Sverres med två olika kvinnor. Det var inte helt lätt att få ihop pusslet. Särskilt inte när Marias dotter fick stora problem i tonåren.

Lisa och Rubin är idrottare, hon från Sverige, han från New Zeeland. De har fått ett barn tillsammans, men har inte tid att laga mat – det gör Lisas mamma åt dem.

Ikväll var det inte alls nåt gnäll om barn, även om bonusföräldrarna tillstod att det inte alltid hade varit så lätt att inte vara den riktiga föräldern. Vad paret Lisa och Rubin gjorde i sammanhanget fattade jag inte riktigt, det var som om de inte hörde till den här delen av serien. Det drar ner kvällens betyg som landar på medel.

Read Full Post »

Abbe har fyra föräldrar

Idag läser jag om lille Abbe på Dagens Nyheters hemsida. Abbe, som har fyra föräldrar – en mamma och tre pappor. Det var nämligen så att mamma och en manlig kompis beslutade sig för att skaffa barn tillsammans. Sen blev mamma kär i en man och pappa kär i en man. Och plötsligt var det fyra vuxna kring den lille pojken när han föddes.

Att ha bonusföräldrar och reservföräldrar kan vara otroligt bra. Alla föräldrar klarar nämligen inte av att till hundra procent vara föräldrar. Vilken fördel om det finns flera vuxna att tillgå då!

Barn är levande varelser. De låter. Ibland låter de illa. Ibland jollrar de mysigt.

                                                                                                                                                   Samtidigt tycker den moraliska tanten i mig att man nog ska tänka sig för både en och tre gånger innan man skaffar barn. För idag SKAFFAR man just barn. Barn blir inte till bara så där, de allra flesta är planerade. Det jag menar är att man ska tänka efter före. Att SKAFFA barn innebär ett livslångt åtagande med en massa skyldigheter och plikter. Men även, förstås, med en massa mysigt.

Barn är levande varelser. Ibland låter de illa, ibland jollrar de mysigt. Tyvärr ser jag alltför ofta – både här och där – att man SKAFFAR sig barn för att försöka rädda nåt, vanligen ett förhållande som är på väg att krascha. Då tror man att ett nytt barn ska bli kittet, limmet som håller paret samman. Det är naivt att tänka så. Lika naivt som att tänka att ett barn är en statuspryl som liksom blir pricken över i:et i en familj där saker och pengar går före allt.

Det viktigaste är kärlek. Kärlek är meningen med livet. Att skaffa ett barn innebär att (man måste) älska barnet hela livet. Man måste ta ansvar. Jag blev själv aldrig mogen för detta ansvar. Men jag har fyra fina bonusbarn som jag älskar mer än några andra barn. Bara så du vet!

Har du nån åsikt i frågan???

Read Full Post »