Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nästipp’

Ett inlägg om ett och annat lördagsnöje.


 

Den här helgen är det Ulva marknad ute vid Ulva kvarn. Regnet hänger i luften, men det var ändå uppehåll mitt på dan idag. Därför styrde Fästmön och jag Clark Kent* utåt vargarnas vadställe för att glo på hantverk, folk, fä och annat.

Sparsamhet är en dygd sen ett tag tillbaka. Inte för att jag nånsin har varit slösaktig, men med en lön kan en ju unna sig att köpa saker ibland. Därför höll jag på att smälla av när vi kom till Ulva och blev invinkade på parkeringen. Hutlösa 40 spänn krävde parkeringsvakten av mig. I vanliga fall är där gratis parkering. Ärligt talat hade jag vänt om jag hade kunnat. Det kunde jag inte, för det stod bilar efter. Så vi delade på avgiften, parkerade och skuttade mellan pölar och leriga spår för att besöka själva marknaden.

Sparsamhet är en dygd sparbössa Hj Branting 4a

På sparbössan står orden för dagen. (Föremålet finns att köpa på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik på Hjalmar Brantingsgatan 4a. Okänt pris.)


Där var knökfullt med folk
och det är ett sant – och i övrigt kostnadsfritt – nöje att glo på både folk och saker. Samtidigt gjorde trängseln mig smått… stressad. Anna blev stressad av de mörka molnen över våra huvuden. Så det är inte lögn att säga att vi nästan sprang (fast en Toffla springer ju aldrig på riktigt) genom hela marknaden. Roligt var det att notera att det verkligen var fokus på hantverk och egenproducerat, inte nåt som var serietillverkat i plast och

made in TjottaHeiti

Vi köpte emellertid ingenting, inte ens nåt ätbart. Det var det så många andra som gjorde och smockade i sig så att bordsskicket avskräckte – våfflor med sylt runt hela käften och bostongurka som snorkråka på nästippen. Nej fy! Jag tog i alla fall några bilder på en del trevliga saker:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Just när vi närmade oss stan 
kom de första regndropparna. Vi tittade in till antik- och retrobutiken på Hjalmar Brantingsgatan 4a och fick en trevlig pratstund med den av ägarna som hade lördagstjänst. Toalettbehov och fikasug gjorde att vi därefter åkte ut till Erikshjälpen. Där finns nämligen både en fräsch toalett och gott fika till en billig peng. Och så passade vi på att titta på saker också, utan att handla. Anna var söt och bjöd på fikat. Jag valde morotskaka. Inte så orange, men väldigt god. Och morötter har en ju hört ska vara nyttigt…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = bilmannen #1

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snyft-inlägg.


 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln

Mörka moln idag.

 

Regn på balkongräcket

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.


Efter dagens dusch och hårtvätt
hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Skoinlägg

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.


Idag var det inget mer
än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

glad tjej

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…


På Tokerian
hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Klockan 6.26. Är det OK? Nej, inte ens för en arbetssökande tillika sjukling är det en vettig tid att vakna en söndagsmorgon. Och har man dessutomväldigt ont i magen känns det extra tufft.

Jag förstår inte vad det var jag vaknade av. För efter en stund kände jag en doft i rummet. En ganska stark… parfymdoft. Mig veterligen har jag ingen iförd parfym på besök just nu. Det var en märklig känsla!


Nån som sovit hos mig iförd endast denna? Nej, det tror jag inte!

                                                                                                                                                            I vart fall låg jag kvar i sängen och filosoferade* till klockan åtta. Då spratt det i såväl Piskrappsben** som högerben och jag skuttade upp för att ta min medicin som jag blir så pigg av (OCH spyfärdig…) Fy vad jag gnäller! Men som många har sagt så är detta MIN blogg och på den gnäller jag så mycket jag vill.

Det är soligt idag och ett av dagens mål borde vara att försöka sticka ut den frusna nästippen och få lite sol på den. Om bara för en liten stund… Och ett annat mål är att duscha och tvätta håret, det orkade jag inte igår. Jag blir rätt slut efter den kvart, 20 minuter det tar. Slut och trött – men blek och smal (nåja…). Mja, alltså färgen har inte kommit tillbaka och igår kväll visade min opålitliga våg på minus fyra kilo. Ibland visar den på en viktförlust på sex kilo. Men det GÖR inget! Jag har PLENTY att ”ta av”, så att säga.


Nej men ingen SÅN våg!  En PERSONVÅG. Fast den här är vackrare, tycker jag, så den får ligga kvar.

                                                                                                                                                               Idag är det söndag i stugan. En väldigt tyst söndag. Då var det än mer livat igår kväll. När jag hade lagt mig kring midnatt lät det som nån hamrade nånstans. Men det kanske var Svenssons som hade roligt med varandra så där på lördagskväll. Jag vet så lite om sånt, jag.

Det enda jag vet är att kära Fästmön kommer hit i kväll. Det hade varit mysigt att åka på marknad ute i Ulva idag, men är förstås inte att tänka på för min del. Jag sa till Anna igår kväll att jag kanske kunde komma ut och skjutsa barnen och hämta henne framåt kvällen, men det beror förstås på formen. Det går inte att lova nåt nu för tiden. I vart fall vill jag poängtera att

det går framåt. Det blir bättre. Men väldigt långsamt.

Så är det!

                                                                                                                                              *filosoferade = snygg omskrivning för ältade
**Piskrappsben = från början Onda Lårkan, men det onda spred sig från högt uppe på låret ner till halva vaden, slingrade sig som en orm – eller ett piskrapp

Read Full Post »

Idag har jag bestämt mig för att vara snäll. Jag ska vara snäll hela dan och hela kvällen och natten också.

Vaknade strax efter åtta och yrslade upp och tog medicin. Tänkte somna om, men se det gick ju inte… Det är kallt om morgnarna nu. Jag fryser om min nästipp. Men sen tittar solen fram – och det måste ju bara smitta av sig på mitt humör.

Pratade med älsklingen nyss i telefonen. Störde mitt i den framdukade lördagsfrukosten. Själv har jag inte kommit så långt än. Vill inte börja må illa. Än.


Solbrillor på idag!?

                                                                                                                                                           Jag tänkte göra ett förtydligande: Det är lovvärt när man kämpar för de svaga. Bara de svaga då inte uppfattar det som att nån klappar dem på huvudet, kallar dem lilla vän och mindre vetande. Personligen har jag känt mig rätt utpekad och dum – och klappad på huvudet i stället för att ha blivit tilltalad. Ja, jag känner mig förbisedd ibland. Vidare anser jag att vissa krig kanske man bäst utkämpar internt, medan andra kanske behöver extern inblandning. Eller ett samarbete över gränserna kanske hade fått bäst resultat? Fenomenet som utpekas är inte okänt, det har förekommit länge. Att man inte stått upp och sagt sin mening kan ha flera orsaker. Rädsla, inte feghet, kan vara en. Genom att samlas många till ett möte skulle jag kunna tänka mig att man kanske vågar. Och genom samarbete med internerna kunde man få fram mer information. Bara det…

Nu ska jag försöka sparka igång min lördag utan att trilla omkull idag. Det gör rätt ont i benen…

Read Full Post »

I natt var det så kallt att min nästipp var alldeles frusen där den stack upp ur duntäcket. Jag var jättetrött, men hade svårt att somna. Det var en massa tankar som for runt i huvudet – jag gissar ändå att det är ett friskhetstecken..? Mina värden har stigit, men jag har minskat på medicien eftersom jag mår så illa av den. Förhoppningsvis fortsätter kurvan att gå uppåt, om än lite långsammare. Det får jag ta.

Många tankar snurrade kring Den Mest Älskade. Det blir mycket telefonerande oss emellan nu, men för att citera Leo Sayer i den gamla låten When I need you

[…] the telephone can’t take the place of your smile […]

Det slutar alltid med att båda mina telefoner är urladdade och när jag inte pratar i dem ligger de på laddning…

Tankarna på framtiden gnaver också. Oro. Det har gått alldeles för lång tid, det var inte så här det skulle bli. Och jag har inte riktigt kraft och ork att ge mig ut och ”knacka dörr”, nåt som jag mer och mer inser blir nödvändigt.

Sen är det här med… svek. Att människor brinner för saker och ting är lovvärt, men när man sviker gamla lojaliteter för att i stället låta sig lyftas till skyarna för sitt engagemang, då är man inte mycket värd i mina ögon. Jag själv klarar mig utan. Det var ett tag sen jag såg igenom fasaden, så ärligt talat var jag beredd. Men det finns andra i mer utsatta positioner än jag själv som är mycket ledsna just nu. Mycket ledsna. Och då hjälper det inte att vi som blivit klarsynta ökar till antalet.

I morse vaknade jag före halv sju. Det blev fem timmars sömn i natt. Och jag som har sovit så mycket den senaste veckan! Det är väl pigg-pillren, antar jag! Dags att skutta upp ur sjuksängen! Allt ska bli som vanligt igen. Fast allting blir aldrig mer som vanligt. Aldrig.

Idag är det Fridas första skoldag i sin nya skola. Jag håller alla tummar och tår för att det blir en bra dag och en bra fortsättning.

Vidare vill jag tack Inna för fint mejl med fint innehåll (svar är på väg genom rymden). Jag är glad för ditt förtroende kring detta och önskar dig all lycka!

Och till sist… Lyssna på Annas och min låt med Sarah Dawn Finer. Och gråt. För det gör jag.

Read Full Post »