Telefonerande, dåliga samveten och torrt vare här

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.

Efter dagens dusch och hårtvätt hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.

Idag var det inget mer än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…

På Tokerian hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!

Livet är kort.