Den hemliga historien

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ganska nyligen gjorde jag författaren Donna Tartts bekantskap med Steglitsan. Donna Tartt har endast gett ut tre romaner. Det har gått många år mellan böckerna. Alla tre är de dessutom tegelstenar. Idag på förmiddagen läste jag ut hennes rosade debutroman, Den hemliga historien.

Richard Papen tar sig från sitt torftiga ursprung genom att förfalska sin pappas namnteckning till Hampden College. Föräldrarna verkar emellertid närmast lättade och Richard återser dem inte. I stället dras han till ett exklusivt gäng intellektuella ungdomar på colleget. Han lyckas ta sig in i gruppen som får mycket speciell undervisning i grekiska av den märklige läraren Julian. Ungdomarna testar de flesta gränser. Med alkohol och droger i överflöd går gruppen mot en katastrof. Det blir en hemlighet som vissa av dem får svårt att bära – det handlar nämligen om ett mord…

Den här boken skulle ha kunnat heta den Den hemska historien eller Den hemska hemligheten. För det är nåt riktigt ruskigt gruppen gör. Var och en av gruppmedlemmarna skildras som väldigt komplexa typer, i mina ögon ganska känslokalla, dessutom. Även berättarjaget Richard, faktiskt. Men när ungefär 200 sidor återstår av boken tycker jag att den bara blir rörigare och rörigare. Ungdomarna snärjer in sig i historien, de ljuger och ingen visar egentligen sitt rätta jag. Det för naturligtvis med sig att ingen kan lita på nån annan – vilket i sin tur leder till nästa katastrof.

Boken är välskriven, men jag tycker att den blir för tung. Det går bara ut på att hålla sig på benen med hjälp av droger. Klarar man det inte själv hjälper nån eller några i gruppen till. Allt handlar förstås om att man inte ska bryta ihop och råka berätta sanningen för nån. Jag tycker nog att just den här hemligen historien inte hade behövt dras ut över 700 sidor. Det hade räckt med… 500.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord som får det att knipa i hjärtat …och andra ord

Mörker och regn. Så kan man beskriva morgonen. Jag fick tända lampor i morse och det var länge sen. Regnet tilltar allt mer, känns det som, så det är inte helt fel att krypa in på kontoret och jobba.

Den här bilden la jag ut häromdan. Det ser likadant ut idag här.

Igår satt jag och jobbade över en stund eftersom tandläkarbesöket tog lite mer tid än en lunchrast. Fast jag fick hasta över till närmaste ställe på eftermiddagen och köpa ett par mackor och trycka i mig. Hade inte ätit sen typ kvart över sex, halv sju på morgonen. Då var väl klockan runt två, halv tre på eftermiddagen. Jag var så yr i skallen att jag höll på att tuppa av. Att jag aldrig lär mig!

Slängde mig i duschen i New Village nästan genast när jag hade klivit över tröskeln hemma. Därpå grillade jag tre kycklingchorizo som jag också slängde – fast i mig – med bröd och räksallad. Sen ringde jag lilla mamma. Hon är så söt! Hon berättade att hon numera går till frissan på onsdagar i stället för fredagar.

Men jag vill hellre gå på fredagar för jag vill vara fin till helgen, även om jag inte gör nånting särskilt då.

Såna där ord gör att det kniper i hjärtat och jag önskar för några millisekunder att det inte var så långt oss emellan. Sen tänker jag på att Metropolen Byhålan är bäst – på avstånd eller när man kommer dit som besökare då och då. Jag tänker också på att avståndet mellan mig och mamma har minskat en hel del sen pappa gick bort. Men det finns fortfarande där.

Igår kväll svoschade det till i Ajfånen. Jag har bestämt mig för att inte jobba på kvällar och helger mer eftersom det är gratisjobb, men jag är ju så nyfiken att jag inte kan låta bli. Det var ett mejl från prefekt 2 där han skickade en jobbannons tillsammans med ungefär dessa ord:

Hej Tofflan,
Det verkar som om E  söker en heltidsinformatör (se nedan). Jag vidarebefordrar då jag vet att du vill ha heltid och vi inte kan erbjuda detta på institution 2 och institution 1.

Jag blev rätt paff, kan jag meddela, men svarade med ett

Tack, men jag sökte det jobbet redan i förra veckan. 

Därpå blev jag ledsen och arg. Är det via e-post jag ska få veta hur hög tjänstgöringsgrad jag ska bli erbjuden? Jag har ju fått ett mejl tidigare som svar på min fråga om vad själva erbjudandet är. Fick då veta att jag ska få besked

under april månad.

Ja, den månaden är ju liksom mer än halvvägs passerad…

Uppenbarligen får en arbetsgivare bete sig hur som helst gentemot de anställda, det vet jag ju sen tidigare. Den enda skillnaden mot tidigare är att jag då behandlades som pestsmittad av chefen, nu behandlas jag som luft. Av chefen. Och det finns hur mycket som helst att göra här. Nånting som verkligen skulle behövas är att ta ett riktigt stort och fast tag om internkommunikationen…

Så just nu sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta ut all min innestående semester och ägna dagarna åt att söka jobb på heltid? Eller ska jag jobba på i maj och få semesterdagarna i pengar i juni – och kanske hoppas på ett mirakel under tiden? (Jag har ju sökt ett antal jobb.)

I morse svoschade det till i Ajfånen igen. Och jag kunde läsa ord som gjorde att tårarna kom. Nån på jobbet stod upp för mig! Nån svarade prefekt 2 och talade om att h*n hade blivit upprörd över mejlet som kunde tolkas som ett besked som man definitivt inte ger via e-post. Dessutom hade h*n synpunkter på att det har saknats dialog kring önskemål, förväntningar och arbetsuppgifter när det gäller den helt nya tjänst som jag har varit med och försökt att forma här. Jag blev alldeles, alldeles rörd… Dessutom undrar jag vilka fler som fick mejlet från prefekt 2…

Nu tror jag inte att detta gör nån skillnad, för ekonomi och neddragningar i budget kan ingen av oss göra nånting åt. Men förhoppningsvis fick sig somliga en tankeställare och lär sig behandla andra människor bättre.

Jag hade inte alls tänkt skriva öppet om detta, men jag vill betona och lyfta fram att jag jobbar på två fantastiska arbetsplatser, på ett fint universitet och att de flesta som jobbar här inte bara är intelligenta och intellektuella, de är snälla och omtänksamma också.

Så nu sitter jag här och tårarna droppar över tangentbordet utan att jag kan stoppa dem. Allt medan jag försöker lägga ut lite saker på de olika intranätwebbplatserna och publicera lite andra saker på en extern webbplats. Lite så. För jag älskar att jobba. Jag ÄLSKAR att jobba. (Men detta har jag skrivit på min fikarast.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildgåta #5 2013

Lunchdags! Och för dig som behöver lite… inte andlig spis, men intellektuell (?) kommer här en ny bildgåta! UnderCover var ju för jäklig duktig på att klura ut gåtorna igår kväll!  Bildgåta nummer tre var ju mina nya vantar och bildgåta nummer fyra en sån där mun-kudde från IKEA. Men vad DETTA är kan ni klura på till dö-dagar, tror jag bestämt!

Orange och fin, men vad i hela friden är detta???

Nu fick du allt nånting att grubbla över – idag och forever!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Surfsmurfen omvärldsspanar

Härligt att sitta vid stordatorn och surfa med lite större skärm än leksaksdatorn. Har kollat runt lite i media vad som hänt och här är mitt urval. Som vanligt är ingen tvungen att läsa. Jag gör heller inte anspråk på att på nåt sätt vara vetenskaplig, intellektuell eller nånting ditåt. Bara förundrad…

• Hipster-OS i Berlin. Igår, lördag, gick för andra året i rad ett Hipster-OS. Alltså, jag trodde OS gick vart fjärde år – se så sportbevandrad jag är! Hur som helst, bland grenarna i Hipster-OS märks bland annat kast med hornbågade glasögon och dragkamp med stuprörsjeans. Vad en hipster är? Fråga inte mig, jag är synnerligen obildad på den fronten. Men det sägs att hipsters syns i Berlin, London, Brooklyn och på söder i Stockholm…
• Twittrade om övergrepp – åtalas. Att livet inte är rättvist vet vi ju. Men en tonårstjej i USA namngav på Twitter två killar som utnyttjat henne sexuellt. Killarna hade dessutom spridit bilder på övergreppet. Nu åtalas hon för att ha brutit mot ungdomsdomstolens tystnadsplikt. För lagen i Kentucky skyddar nämligen förövarna, trots att det är dömda för brottet. Offret för övergreppet har nu antingen fängelse i upp till 180 dar eller böter på 3 500 kronor att vänta. Rättvist?
• Säg Ah! så får du veta om du har Parkinson! Det är nästan omöjligt att upptäcka Parkinsons sjukdom tidigt. Den som drabbas får svårt att röra sig, blir darrig och skakig och stel. Men nu har kommit fram till att ett enkelt röstprov kan spåra sjukdomen tidigare. Man säger alltså helt enkelt Ah! och då ska förändringar i rösten avgöra om man är på väg att få Parkinson eller inte. Jag säger… Eh..?
• Svenskarna har fått nålar på hjärnan, nej halsen. Ja, det jag menar är att svenskarna har blivit galna i tatueringar. Och tatueringarna närmar sig med stormsteg ansiktet. Den senaste trenden är tatueringar på halsen. Fy fan så fult, tycker jag!
• Lax kan ge diabetes. Omega-3, som det finns gott om i lax, sägs vara bra mot hjärtsjukdomar och även för den som har diabetes eller riskerar att få det. Fast nu har det kommit fram att lax trots allt inte är så bra. Odlad lax kan nämligen innehålla så många miljögifter att den som äter mycket av den i stället riskerar att få diabetes typ 2. Så dumt!
• Världsrekord i Varamon. FAN! Jag har missat en sportfestival! OCH Anita Petterssons trädgård! Dubbel-FAN!
• Under semestern uppdagas alkoholproblemen. Det hävdar i alla fall lokalblaskan. Och har samma fråga som jag i högerspalten. För övrigt finns ju alkoholproblem året runt, men för en del kanske semestern blir en grund för missbruk.

Livet är kort.

Read Full Post »

Überpigga radioröster, tid och minne

Usch vilken trist dag att vakna upp till! Regnet har smattrat på taket från tidiga morgon. Jag vaknade av det ett par gånger. Ljudet inspirerade min blåsa, men jag lyckades hålla ut till halvsex-tiden, tror jag. Slumrade sen till igen för att hoppa högt en timma senare när klockradion brakade loss med nån hurtfrisk reklam. Såg att Fästmön hoppade högt i sin säng, men jag hoppas att hon kunde somna om igen. Varför måste vissa radioröster vara så überpigga på morgonen? Kanske för att tanken är att folk ska vakna – och hålla sig vakna så de kan lyssna på radio..?

En del radioröster är überpigga på morgonen.

                                                                                                                                                                                                                                                    Jag tyckte att jag hade så gott om tid i morse, men en timma gick snabbt. Jag hann inte skriva nån lapp till Anna och det irriterar mig. Hon är fortfarande Det Viktigaste i mitt liv – och så har jag inte tid… Jag hade lovat mig själv att aldrig säga just de orden:

Jag har inte tid!

Men nu har jag gjort det. Jag har snabbt insett att tiden har krympt rejält sen jag började ”jobba”. Samtidigt känner jag hur stimulerande det jag gör är. Jag tycker också att mitt minne har blivit bättre. Det misstänker jag hänger ihop med stimulansen. Trots det är det fortfarande stopp ibland. I morse kunde jag inte komma på vilken pressmeddelandeförmedlare vi har, till exempel… Men som kom det – och jag kom dessutom ihåg både användarnamn och lösenord när jag skulle logga in! Minnet är en konstig funkti0n… Jag knaprar mina piller och känner mig piggare, det är bara detta med minnet som fortfarande oroar lite. Därför gläds jag när jag noterar att det förbättras med intellektuell stimulans – även om det kommer vissa bakslag.

Idag jobbar jag med mina forskartexter och översättningar av dessa. Det är manusstopp idag och jag har hittills fått svar från 50 procent. Calle säger att det är mycket bra… Vidare ska vi jobba med ett nyhetsbrev, dock inte det elektroniska som vi hade hoppats på. Mallen för detta är nämligen fortfarande inte färdig. Det verkar ta tid att få fram detta enkla och jag förstår inte riktigt varför. Men min roll är inte att fråga, bara att utföra. Och det gör jag fortfarande med glädje!

Read Full Post »