Rött utan kvistar och orange

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.

---

 

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

• Syster Duktig
• Syster Lustig

eller

• Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett slag i ansiktet

Ett nedslaget inlägg.

---

 

Änglar behövs.

Jag har fått ett slag i ansiktet idag, i alla fall teoretiskt sett. I morse var jag så trött, så trött att jag hade kunnat strunta i att kliva ur sängen. Det är nästan så jag önskar att jag hade lyssnat på den där inre, pockande rösten. Men jag är ju så plikttrogen och jag älskar ju att jobba.

 

 

Det är tur att det finns goa människor i min omgivning. Änglar. Som dem på julkortet från farbror och tant Raffa som kom idag. Och Nathalie som lät mig veta att jag har vunnit ett hemligt bokpaket. TACK! 

Det är inte alla förunnat att ha den finaste Fästmön, en mamma som älskar en trots att en bara ger henne sorger, goaste vänner som orkar bry sig igen och igen och den allra bästa NK* en kan ha. TACK TILL ER ALLA!

Och för dig som undrar om inte den här bloggens utrymme tar slut snart kan jag meddela att från och med igår återstår endast sex procents utrymme. Det glädjer somliga, medan andra inte bryr sig. Själv kan jag lika gärna… Jag orkar inte träna på positivt tänkande idag.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra dar kvar

Ett nedräknande inlägg.

---

 

I bilen kan jag bo som miljonär.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Det är med dubbla känslor jag lämnar byggnaden sen. Mest har jag mått rätt dåligt av att vara här, om vi nu ska vara ärliga. Men det har varit en lärorik tid och jag är en erfarenhet rikare. Eller många, egentligen. Det sägs att man går starkare ur varje tillfälle som är jobbigt. Jag känner mig argare samtidigt som jag känner mig mattare. För att ha det tufft och att vara ledsen och/eller arg tar på krafterna. Att ovanpå det inte ha haft nån säker inkomst på fem och ett halvt är konstant oroande, kan jag meddela den som inte har upplevt det. Jag är i och för sig miljonär. Jag kan göra som en del av stans tiggare sen, bo i bilen. Och frysa arslet av mig. För det kommer ju en vinter i Sverige. I bilen kan jag ha roligt med alla mina pengar. Who cares?

Det är inte så mycket jag kommer att sakna härifrån. Mest av allt är det stunderna i bilen i rullning på morgnarna (den kommer inte att rulla sen när jag ska bo i den) när jag lyssnade på Adams riksdaler på Rix FM, där Adam Alsing tävlade i allmänbildning med lyssnare som ringde in. Men jag övar den här veckan – Adam och hans två sidekicks Brita och Marko har semester, så jag får vara utan dem redan nu. Två vikarier har tagit över morgonstudion. De har säkert fått dessa sommarvik för att de är kändisar. Särskilt bra radio gör de inte. Jag menar, Relationsakuten, det känns rätt… 90-tal i mina öron.

Vad mer ska jag sakna? Lunchstället jag brukar gå till och dess trevlige ägare Kurre, förstås! Kurre och hans personal är alltid så vänliga och inkännande vilket humör gästerna är på. Och naturligtvis mitt nya favoritkafé, Systrarnas bullbod, med ägaren som alltid bjuder på nåt sött och gott. När vi nu ändå är inne på mat, så lär jag väl sakna Nondini också. Det stället ska jag säga hej då till idag när jag har lunchdejt med Bokmannen.

Bokmannens väldigt nya vigselring.

Människor då? Förutom Bokmannen, som jag nyss lärt känna, naturligtvis Den Kymriska Draken, men vi ses troligen på Pride i sommar eftersom Draken ska jobba där. Och så förstås några som arbetar i Kexfabriken/Besticklådan, som K, A, Y, S, B, I, M, P, R, M2, C, ungefär. Resten kommer jag att glömma så snart dörren har stängts efter mig här sista gången – och det är förstås ömsesidigt. Jag är inte Nån för nån här, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Bara en skugga som fanns här ett tag.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Jag betar av dem, timme efter timme. Jag går ut i arbetslöshet, jag, som älskar att jobba, ska uppenbarligen inte få ägna mig åt det. I min förtvivlan undrar jag varför min Gud har övergett mig. Han övergav mig just som jag stod i min blommande trädgård med så mycket vackert framför mig. Men det är nog inte riktigt så att Gud har övergett varandra. Vi har i själva verket sökt varandra i många år, min Gud och jag. Det är nog snarare så att jag inte går starkare ur varje jobbigt tillfälle, utan jag kommer ett steg närmare Gud. Det eviga. I evighet. Amen..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord som får det att knipa i hjärtat …och andra ord

Mörker och regn. Så kan man beskriva morgonen. Jag fick tända lampor i morse och det var länge sen. Regnet tilltar allt mer, känns det som, så det är inte helt fel att krypa in på kontoret och jobba.

Den här bilden la jag ut häromdan. Det ser likadant ut idag här.

Igår satt jag och jobbade över en stund eftersom tandläkarbesöket tog lite mer tid än en lunchrast. Fast jag fick hasta över till närmaste ställe på eftermiddagen och köpa ett par mackor och trycka i mig. Hade inte ätit sen typ kvart över sex, halv sju på morgonen. Då var väl klockan runt två, halv tre på eftermiddagen. Jag var så yr i skallen att jag höll på att tuppa av. Att jag aldrig lär mig!

Slängde mig i duschen i New Village nästan genast när jag hade klivit över tröskeln hemma. Därpå grillade jag tre kycklingchorizo som jag också slängde – fast i mig – med bröd och räksallad. Sen ringde jag lilla mamma. Hon är så söt! Hon berättade att hon numera går till frissan på onsdagar i stället för fredagar.

Men jag vill hellre gå på fredagar för jag vill vara fin till helgen, även om jag inte gör nånting särskilt då.

Såna där ord gör att det kniper i hjärtat och jag önskar för några millisekunder att det inte var så långt oss emellan. Sen tänker jag på att Metropolen Byhålan är bäst – på avstånd eller när man kommer dit som besökare då och då. Jag tänker också på att avståndet mellan mig och mamma har minskat en hel del sen pappa gick bort. Men det finns fortfarande där.

Igår kväll svoschade det till i Ajfånen. Jag har bestämt mig för att inte jobba på kvällar och helger mer eftersom det är gratisjobb, men jag är ju så nyfiken att jag inte kan låta bli. Det var ett mejl från prefekt 2 där han skickade en jobbannons tillsammans med ungefär dessa ord:

Hej Tofflan,
Det verkar som om E  söker en heltidsinformatör (se nedan). Jag vidarebefordrar då jag vet att du vill ha heltid och vi inte kan erbjuda detta på institution 2 och institution 1.

Jag blev rätt paff, kan jag meddela, men svarade med ett

Tack, men jag sökte det jobbet redan i förra veckan. 

Därpå blev jag ledsen och arg. Är det via e-post jag ska få veta hur hög tjänstgöringsgrad jag ska bli erbjuden? Jag har ju fått ett mejl tidigare som svar på min fråga om vad själva erbjudandet är. Fick då veta att jag ska få besked

under april månad.

Ja, den månaden är ju liksom mer än halvvägs passerad…

Uppenbarligen får en arbetsgivare bete sig hur som helst gentemot de anställda, det vet jag ju sen tidigare. Den enda skillnaden mot tidigare är att jag då behandlades som pestsmittad av chefen, nu behandlas jag som luft. Av chefen. Och det finns hur mycket som helst att göra här. Nånting som verkligen skulle behövas är att ta ett riktigt stort och fast tag om internkommunikationen…

Så just nu sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta ut all min innestående semester och ägna dagarna åt att söka jobb på heltid? Eller ska jag jobba på i maj och få semesterdagarna i pengar i juni – och kanske hoppas på ett mirakel under tiden? (Jag har ju sökt ett antal jobb.)

I morse svoschade det till i Ajfånen igen. Och jag kunde läsa ord som gjorde att tårarna kom. Nån på jobbet stod upp för mig! Nån svarade prefekt 2 och talade om att h*n hade blivit upprörd över mejlet som kunde tolkas som ett besked som man definitivt inte ger via e-post. Dessutom hade h*n synpunkter på att det har saknats dialog kring önskemål, förväntningar och arbetsuppgifter när det gäller den helt nya tjänst som jag har varit med och försökt att forma här. Jag blev alldeles, alldeles rörd… Dessutom undrar jag vilka fler som fick mejlet från prefekt 2…

Nu tror jag inte att detta gör nån skillnad, för ekonomi och neddragningar i budget kan ingen av oss göra nånting åt. Men förhoppningsvis fick sig somliga en tankeställare och lär sig behandla andra människor bättre.

Jag hade inte alls tänkt skriva öppet om detta, men jag vill betona och lyfta fram att jag jobbar på två fantastiska arbetsplatser, på ett fint universitet och att de flesta som jobbar här inte bara är intelligenta och intellektuella, de är snälla och omtänksamma också.

Så nu sitter jag här och tårarna droppar över tangentbordet utan att jag kan stoppa dem. Allt medan jag försöker lägga ut lite saker på de olika intranätwebbplatserna och publicera lite andra saker på en extern webbplats. Lite så. För jag älskar att jobba. Jag ÄLSKAR att jobba. (Men detta har jag skrivit på min fikarast.)

Livet är kort.

Read Full Post »