Ord som får det att knipa i hjärtat …och andra ord

Mörker och regn. Så kan man beskriva morgonen. Jag fick tända lampor i morse och det var länge sen. Regnet tilltar allt mer, känns det som, så det är inte helt fel att krypa in på kontoret och jobba.

Den här bilden la jag ut häromdan. Det ser likadant ut idag här.

Igår satt jag och jobbade över en stund eftersom tandläkarbesöket tog lite mer tid än en lunchrast. Fast jag fick hasta över till närmaste ställe på eftermiddagen och köpa ett par mackor och trycka i mig. Hade inte ätit sen typ kvart över sex, halv sju på morgonen. Då var väl klockan runt två, halv tre på eftermiddagen. Jag var så yr i skallen att jag höll på att tuppa av. Att jag aldrig lär mig!

Slängde mig i duschen i New Village nästan genast när jag hade klivit över tröskeln hemma. Därpå grillade jag tre kycklingchorizo som jag också slängde – fast i mig – med bröd och räksallad. Sen ringde jag lilla mamma. Hon är så söt! Hon berättade att hon numera går till frissan på onsdagar i stället för fredagar.

Men jag vill hellre gå på fredagar för jag vill vara fin till helgen, även om jag inte gör nånting särskilt då.

Såna där ord gör att det kniper i hjärtat och jag önskar för några millisekunder att det inte var så långt oss emellan. Sen tänker jag på att Metropolen Byhålan är bäst – på avstånd eller när man kommer dit som besökare då och då. Jag tänker också på att avståndet mellan mig och mamma har minskat en hel del sen pappa gick bort. Men det finns fortfarande där.

Igår kväll svoschade det till i Ajfånen. Jag har bestämt mig för att inte jobba på kvällar och helger mer eftersom det är gratisjobb, men jag är ju så nyfiken att jag inte kan låta bli. Det var ett mejl från prefekt 2 där han skickade en jobbannons tillsammans med ungefär dessa ord:

Hej Tofflan,
Det verkar som om E  söker en heltidsinformatör (se nedan). Jag vidarebefordrar då jag vet att du vill ha heltid och vi inte kan erbjuda detta på institution 2 och institution 1.

Jag blev rätt paff, kan jag meddela, men svarade med ett

Tack, men jag sökte det jobbet redan i förra veckan. 

Därpå blev jag ledsen och arg. Är det via e-post jag ska få veta hur hög tjänstgöringsgrad jag ska bli erbjuden? Jag har ju fått ett mejl tidigare som svar på min fråga om vad själva erbjudandet är. Fick då veta att jag ska få besked

under april månad.

Ja, den månaden är ju liksom mer än halvvägs passerad…

Uppenbarligen får en arbetsgivare bete sig hur som helst gentemot de anställda, det vet jag ju sen tidigare. Den enda skillnaden mot tidigare är att jag då behandlades som pestsmittad av chefen, nu behandlas jag som luft. Av chefen. Och det finns hur mycket som helst att göra här. Nånting som verkligen skulle behövas är att ta ett riktigt stort och fast tag om internkommunikationen…

Så just nu sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta ut all min innestående semester och ägna dagarna åt att söka jobb på heltid? Eller ska jag jobba på i maj och få semesterdagarna i pengar i juni – och kanske hoppas på ett mirakel under tiden? (Jag har ju sökt ett antal jobb.)

I morse svoschade det till i Ajfånen igen. Och jag kunde läsa ord som gjorde att tårarna kom. Nån på jobbet stod upp för mig! Nån svarade prefekt 2 och talade om att h*n hade blivit upprörd över mejlet som kunde tolkas som ett besked som man definitivt inte ger via e-post. Dessutom hade h*n synpunkter på att det har saknats dialog kring önskemål, förväntningar och arbetsuppgifter när det gäller den helt nya tjänst som jag har varit med och försökt att forma här. Jag blev alldeles, alldeles rörd… Dessutom undrar jag vilka fler som fick mejlet från prefekt 2…

Nu tror jag inte att detta gör nån skillnad, för ekonomi och neddragningar i budget kan ingen av oss göra nånting åt. Men förhoppningsvis fick sig somliga en tankeställare och lär sig behandla andra människor bättre.

Jag hade inte alls tänkt skriva öppet om detta, men jag vill betona och lyfta fram att jag jobbar på två fantastiska arbetsplatser, på ett fint universitet och att de flesta som jobbar här inte bara är intelligenta och intellektuella, de är snälla och omtänksamma också.

Så nu sitter jag här och tårarna droppar över tangentbordet utan att jag kan stoppa dem. Allt medan jag försöker lägga ut lite saker på de olika intranätwebbplatserna och publicera lite andra saker på en extern webbplats. Lite så. För jag älskar att jobba. Jag ÄLSKAR att jobba. (Men detta har jag skrivit på min fikarast.)

Livet är kort.