Svordomar – traditioner och trender

Ett sväriskt inlägg.

---

 

Förlusten sved och tarvade en svordom.

För ett tag sen, i början av mars närmare bestämt, var det svordomskonferens här i Uppsala. Ja det låter helknäppt, men det var till och med ett inslag på riksnyheterna på TV om det, såg jag. Och nu har jag funderat ett tag på vad jag ska skriva om detta eftersom språk är ett av mina stora intressen.

Det var skandinaviska språkforskare som träffades här under två dar för att prata om varför vi svär som vi gör. Föreläsningarna var öppna för vem som helst och handlade om allt från engelska svordomar på svenska till trender inom svärandet.

I svenskan är de flesta svordomar av religiöst ursprung. Ofta handlar de om ett visst hett ställe. Andra språks svordomar präglas ofta av könsord, nåt jag noterade redan 1980 när jag flyttade utomlands…

Varför svär vi då? Vanligen handlar det om att ge utlopp för känslor, främst aggressioner. Men ibland svär vi nog ganska slentrianmässigt. Det brukar heta att ett överflöd av svordomar tyder på dåligt ordförråd. Kanske är det så även om jag själv inte är riktigt övertygad om det.

Jag är uppvuxen i en familj där man inte svor. Jag har nog aldrig hört varken mamma eller pappa svära. Själv svär jag då och då lite för mycket, mest just slentrianmässigt eller när jag blir upprörd. Jag försöker tänka på att minska användningen av svordomar, för så särskilt vackert språk är det inte. De nya svordomarna som blir allt vanligare här i landet, könsord, gillar jag inte heller. Jag kör mest med de traditionella som

fan, jävlar, helvete och skit.

Ibland är ju dessa kraftuttryck befogade, tycker jag. Som när min yngsta bonusdotter blev ilsken för att jag klådde henne i Wordfeud för ett tag sen. 😈 (Hon glömde bort att mitt ordförråd rimligen borde vara liiite större än hennes eftersom jag har levt mer än 30 år än hon har.)

Och nu vill jag förstås veta vilka svordomar DU använder!!! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Vill du inte skriva ut orden kan du skriva vilken kategori de tillhör (”religiösa uttryck”, ”könsord”, ”kiss- och bajsord”, ”självpåhittade” etc)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den hemliga historien

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ganska nyligen gjorde jag författaren Donna Tartts bekantskap med Steglitsan. Donna Tartt har endast gett ut tre romaner. Det har gått många år mellan böckerna. Alla tre är de dessutom tegelstenar. Idag på förmiddagen läste jag ut hennes rosade debutroman, Den hemliga historien.

Richard Papen tar sig från sitt torftiga ursprung genom att förfalska sin pappas namnteckning till Hampden College. Föräldrarna verkar emellertid närmast lättade och Richard återser dem inte. I stället dras han till ett exklusivt gäng intellektuella ungdomar på colleget. Han lyckas ta sig in i gruppen som får mycket speciell undervisning i grekiska av den märklige läraren Julian. Ungdomarna testar de flesta gränser. Med alkohol och droger i överflöd går gruppen mot en katastrof. Det blir en hemlighet som vissa av dem får svårt att bära – det handlar nämligen om ett mord…

Den här boken skulle ha kunnat heta den Den hemska historien eller Den hemska hemligheten. För det är nåt riktigt ruskigt gruppen gör. Var och en av gruppmedlemmarna skildras som väldigt komplexa typer, i mina ögon ganska känslokalla, dessutom. Även berättarjaget Richard, faktiskt. Men när ungefär 200 sidor återstår av boken tycker jag att den bara blir rörigare och rörigare. Ungdomarna snärjer in sig i historien, de ljuger och ingen visar egentligen sitt rätta jag. Det för naturligtvis med sig att ingen kan lita på nån annan – vilket i sin tur leder till nästa katastrof.

Boken är välskriven, men jag tycker att den blir för tung. Det går bara ut på att hålla sig på benen med hjälp av droger. Klarar man det inte själv hjälper nån eller några i gruppen till. Allt handlar förstås om att man inte ska bryta ihop och råka berätta sanningen för nån. Jag tycker nog att just den här hemligen historien inte hade behövt dras ut över 700 sidor. Det hade räckt med… 500.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Önska kostar ingenting…

Ett inlägg om önskningar.

Det vore att ljuga om jag skrev att pengar inte har nån betydelse – för det tycker jag att de har. Så är det bara. Man måste kunna betala sina räkningar och man måste ha pengar till mat. Sen är det det här med jul… Jag vill gärna kunna köpa en klapp eller två till familjen, men i år blir det inget överflöd – trots att jag får en inkomst från och med nu. Fast att önska kostar ju ingenting…

När Prinskorven och jag hade släppt av mamma/Fästmön vid jobbet åkte vi och tvättade bilen. Det behövdes. Därpå tog vi en tur till Stormarknaden. Jag har ju plötsligt råd att låta laga mitt armbandsur som gick sönder i somras. Och sen passade vi på att titta på julklappar också. I klockaffären såg jag till exempel klockan vid pilen, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig…

Certinaklockor. Den med svart urtavla skulle jag kunna tänka mig…

Men nåt nytt armbandsur blir det inte för min del. I stället lämnade jag in det jag redan har för lagning. Det kostar 200 pix, mer i min prisklass än de snygga Certinaklockorna som urmakaren också sålde…

Elias fick lite lunch och sen gick vi och tittade på sånt som han önskar sig av mig i julklapp. Jag har fått ett par bra idéer till klappar som jag tycker är både vettiga och till rimliga priser. Det märks att han börjar bli stor nu, för det är inte precis leksaker som står på hans önskelista.

En Yodaväckarklocka till grabben, kanske? Nej, den tyckte vi mest var rolig!

Hos Classe tittade jag efter en mobilladdare att ha i bilen. Det lär jag behöva nu när jag ska börja köra lite mer. Men de som fanns var ganska dyra, så det kanske är nåt jag får inhandla när jag får lön. Gratis var det i alla fall att skratta åt en lustig skylt i taket! Både Elias och jag fnissade åt smitvägen. Ingen av oss hade hört det uttrycket tidigare.

På Clas Ohlson fanns det smitvägar…

I övrigt hittade jag öronskydd, såna där som man kan ha ute när det är kallt och man inte vill ha mössa, som skulle passa en vän till mig. Just dessa kanske vännen skulle ha behövt ha redan idag när hon är värdinna på ett kalas för en femåring…

Ugglor som skyddar öronen.

På vägen hem stannade vi till vid Tokerian för att köpa grönsaker och godis. Och vilken tur att vi gjorde det, för där sålde de varma kanelbullar, fyra stycken för en tia! Även plockgodiset var det extrapris på. Elias fick välja själv och jag köpte några bitar till mig och Anna ihop. Ifall att.

Kaffe till mig, jordgubbssaft till Elias och var sin ljuvlig kanelbulle serverades i köket när vi kom hem. Sen riggade vi upp Elias dator och jag telefonerade med mamma. För idag skulle vi tala om vad vi önskar oss i julklapp av varandra. Jag önskade mig tre böcker (tänkte hon kan välja EN av dem att köpa), en litet datumblock och choklad. Mammas önskningar var åt samma håll. Nåt mer kom jag inte på, fast jag sa att hon gärna får köpa mig en ny dator om hon vill. Det vill hon inte. Visst behöver jag en ny morgonrock och en ny necessär också – båda mina nuvarande är trasiga – men jag får ju snart en inkomst och kan jag köpa sånt själv!

Till Anna har jag nu fått ett par bra idéer vad jag ska slå in i rött papper med vitskäggiga gubbar på, liksom till Elias och min mamma. Nu återstår att komma på var sitt paket till de vuxna barnen. Fast först har vi ju en födelsedag i början av december att komma på present till…

Om nån timme ska jag fixa Chicken Tikka Masala med naan till mig och Elias. Bäst vi äter i tid så vi hinner goffa lite lösgodis också. I morgon ska unge herrn liksom jag – dock inte samtidigt! – duscha och tvätta håret. Därefter blir det nog en tur in till stan. Alltid finns det nåt att titta på där.

Livet är kort. Det är TUR att önskningar inte kostar nånting…

Read Full Post »