Stjärnorna på Slottet: Robert Gustafssons dag

Sist ut för den här säsongen bland Stjärnorna på Slottet var Robert Gustafsson. Det var också den person jag var minst nyfiken på. Jag gillar inte rolighetsministrar, komiker, stå-uppare med flera, så mina förväntningar var inte alls höga på kvällens program. Fästmön sa ingenting om vad hon tyckte innan vi tittade.

Robert Gustafsson i nån av sina roller tillsammans med Claes Malmberg och Lill-Babs som sig själva. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Denna den sista dag stjärnorna tillbringade tillsammans inleddes med hotellfrukost. Där utdelades Dumstrutar och Robert Gustafsson redogjorde för ordet kiosks etymologi. Under frukosten berättade han också om sin hjärtsjuke bror och sitt liv som nörd.

Efter frukost väntade tipsrunda med Robert Gustafssons gubbar. Det var väl mindre roligt, tycker jag, som inte kände igen mer än en – Bertil. En av gubbarna, Greger – iförd kilt och vita, högklackade skor – bjöd på mormorssöndagslunch. Medan Robert Gustafsson berättade hur han träffade sin fru snöt sig Ewa Fröling två gånger i servetten. Även den psykiska hälsan med utbrändhet, tablettmissbruk och tvångstankar avhandlades.

Eftermiddagen ägnade alla utom Robert Gustafsson åt danslektioner till dansbandsmusik.

Den sista middagen intogs utan att vi tittare fick veta vad som åts. Till dessert bjöds deltagarna på dans på logen till levande musik. Och så avslutades kvällen med en liten eldfest innan vi fick se Philip Zandén gråta när han insåg att man faktiskt är utvecklingsbar trots hög (?) ålder…

Även om Robert Gustafsson har lite svårt att bli alltför personlig blev det här avsnittet och den här dagen över min förväntan. Det blir inte högsta Toffel-betyg, men näst högsta.

Läs vad jag har skrivit om Claes Malmbergs dag, Philip Zandéns dag, Lill-Babs dag och Ewa Frölings dag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgonet på jakt

En loppislördag i somras fyndade jag Helgonet på jakt av Leslie Charteris på Emmaus i Gryttby. Denna lilla bok, för endast 30 kronor, var den sista Helgonet-boken som översattes till svenska. Och den andra Helgonet-boken i min samling…

Den sista Helgonet-boken som översattes till svenska. Boken gavs ut 1980 här.

Den här gången reser Helgonet till Lissabon för att övervaka en ung tjejs förfaranden när hon letar efter sitt farsarv. Det visar sig vara lite som en rysk docka – brev efter brev efter brev med instruktioner från flickans far, en försvunnen officer.

Äh, jag gillar Helgonet! Det här är verkligen ingen hög litterär klass och könsstereotyperna är synnerligen stereotypa… Men… lite spännande är det och jag ger boken ett ganska högt betyg. Bara för att.

Livet är kort.

Read Full Post »

Somliga straffar Gud genast…

I morse gick jag upp en kvart tidigare för att hinna släppa av Fästmön i tid vid hennes jobb och inte slänga av henne som igår. Hjälpte det? Nej. Men det berodde nog på att min kära var alltför retsam och sånt straffar sig. Genast, i vissa fall!

Anna är inte bara söt och vän, hon är retsam och en mästerfotograf också!..

Det började med att vi satt och åt vår frukostyoghurt. Jag påpekade att Anna hade ett lååångt hårstrå på sin tröjärm. Håret var ljust och skrek åt mig mot Annas mörka tröja. Men Anna bara tittade på mig och lät det sitta kvar. Flinade lite åt mig, förstås. Jag försökte att inte titta på hårstrået, men som du förstår var det mycket svårt att låta bli att glo.

Plötsligt började nånting låta också. Självklart var det Anna som smaskade så det ekade i köket. Allt för att reta mig förstås. Mellan varven pikade hon mig för att den där extra kvarten inte skulle göra varken från eller till – hon skulle bli först färdig av oss två och jag sist. Detta trots att hon både bäddar och diskar. Irriterande nog fick hon rätt. Jag vet inte vad det är med mig på morgnarna, men jag kan inte stressa längre utan måste ha gott om tid. När Anna stod påklädd i hallen och hade bäddat och diskat och DESSUTOM hällt upp kaffe åt mig i min bilmugg, satt jag i godan ro på toa, typ… Vi kom inte iväg förrän närmare tio i sju – och Anna började jobba sju.

Utanför hennes jobb fick jag slänga av henne igen – bara för att se hennes förtvivlade min och höra en knackning på rutan innan jag gasade. Jag stannade förstås. Anna ryckte upp dörren för att leta efter sin väska med mobil, plånbok, busskort och andra väsentligheter i. Tills hon insåg att den stod kvar på stolen i hallen. Jaa, somliga straffar Gud genast… Idag slutar vi nämligen klockan 16 båda två, men om jag ska hämta henne från jobbet så får hon vänta ungefär en halvtimma. Vi hade kommit överens om att hon skulle messa mig för att säga om verkligen skulle vänta, om hon skulle gå hela vägen hem eller om hon ville bli upplockad på vägen. Ja, ja det blir intressant att se hur detta slutar…

Igår kväll kunde vi sitta på ballen* och äta kycklingspett till middag, men sen fick vi gå in eftersom det mulnade på. Dagen idag har börjat vackert, precis som den igår. Vi får se hur det slutar. I kväll ska jag släpa ut sommardäcken, för Clark Kent** ska få sommarsandalerna på i morgon bitti. Och bara för det sa en av de suraste gubbarna jag har sett på jobbet igår att

Jojo, på lördag ska det komma snö.

Trött jag blir… På lördag ska det INTE komma snö. Hela familjen ska åka ner på stan och äta middag tillsammans för att fira min födelsedags i efterskott. Ingen snö då, alltså.

I natt drömde jag om FEM och det betyder att jag ska ringa henne nästa vecka för att hör när hon tänker hälsa på.Vi pratade lite löst om helgen den 19 – 20 maj.

Men först ska jag jobba. Idag blir det mest webbpublicering och lite planering inför mitt delvisa skifte av arbetsplats nästa vecka. Det ska bli spännande!!!

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman som fortfarande har vinterkängor på.

Read Full Post »

Den sista fredagen

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.

Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!

Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också! Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.

Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 

Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen! För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »