Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, TV, tagged affär, alkohol, allt som var kvar, att läsa-högar, avokado, äta sent, bil, bild, billigt, blandade känslor, blomsterarrangemang, bokkasse, borttappad, Brasse Brännström, bröllopstårtan, brudvalsen, chardonnay, dags för avfärd, dansa vals, död, döden, Dödsbud, disk, diska, eftermiddagskaka, en trappa upp, enklaste dansen, Eva Remaeus, fattas, för tidigt, förändrade perspektiv, flamsa, foto, frukost, fundera över, gå bort, gå till sängs, göra, gerbera, glädje, grönsaker, hjärtklappning, hungrig, ingen skillnad, italienskt, kläder, koka ägg, kyl, kyssar, läsa, litteratur, lyssna, Magnus Härenstam, mardröm, mat, matkassar, middag, misstänka starkt, morgonsida, oåterkallelig, parkeringshus, plånbok, prinsbröllop, räkor, rulltrappa, ryckas bort, saga, skål, skön, skiva, slapp, smärta, soprum, sorg, springa, storhandla, stress, Sveriges Television, tal, tappa, Tavernello Collezione Trebbiano Chardonnay, tänka på, tolka, trappor, tråkig, tröst, tröstebukett, tryck över bröstet, uppdelning, uppstressad on 14 juni 2015|
4 Comments »
Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.
Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Efter maten hängde vi med på prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.
En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.
Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.
Blandade känslor i mig.
Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.
På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…
Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…
Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…
*Clark Kent = min bilman
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Personligt, TV, tagged acceptera, amerikansk kopia, återuppstå, ögonlock, önska tillbaka, bära närmast hjärtat, berätta, död, döden, de döda, de mina, farfar, farmor, förströelse, finnas kvar, fransk, fundera, ge inte upp hoppet, gengångare, gravsten, gräs, icke-liv, inte stängt, låta gå, livet, mörk, mitt liv, morfar, mormor, oåterkallelig, pappa, Resurrection, säsong två, se, tillbringa en dag, titta, torrt öga, TV-serie, uppskrämda nerver, urna, utflugen själ, vackra händer, vad händer när vi dör on 04 augusti 2014|
Ett inlägg om en TV-serie.
För några veckor sen började jag följa TV-serien Resurrection. Jag tänkte att det var en amerikansk kopia av franska Gengångare. Fast även om det är så kunde jag inte låta bli att titta. Inte heller kunde jag låta bli att tänka… om… utifall att… de döda kunde återuppstå… Vem av de mina skulle komma då?
Idag är det 41 år sen min farfar gick bort. Jag saknar också min farmor, min mormor och min morfar. Och den jag bar närmast hjärtat. Men om jag finge önska tillbaka nån så vore det min pappa. Jag skulle åtminstone vilja få tillbringa en dag med honom. Berätta om allt som hänt ”sen sist”. Kanske fråga om… hur det är… där han är… För jag har svårt att tro att han finns i urnan, under gräset, vid gravstenen i Metropolen Byhålan. Eller jag vill inte riktigt acceptera det. Trots att jag vet. Trots att jag har sett min pappa död, med själen utflugen, med de vackra händerna mörka av icke-liv och ena ögonlocket inte riktigt stängt över ett torrt öga.
Men skulle jag kunna låta pappa gå sen, efter den där dan, de där timmarna? Skulle jag inte vilja att han fanns kvar i mitt liv? Det är lite grann den frågan som ställs i TV-serier som denna. Och naturligtvis kring vad som händer när vi dör och om döden är oåterkallelig.
Det är därför TV-serier som denna inte bara ger en stunds förströelse, lite uppskrämda nerver. Den ger också en hel del att fundera över.
Toffelbetyget blir det högsta. Att tänka på livet och döden är aldrig fel.
Och du… ge inte upp hoppet… Det kommer en säsong två. Alltid något. Fast om det kommer några återuppståndna kan jag inte säkert svara på.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, tagged återfödsel, dö, döden, dött, dygnsmedletemperatur, fantastisk, förbereder, foto, frost, höst, kallt, kyla, lönnlöv. november, minusgrader, natt mot fredag, natur, oåterkallelig, skönhet, SMHI, sommaren är slut on 18 september 2012|
2 Comments »
SMHI säger att det är dags nu. Att sommaren definitivt är slut och hösten är här. Nätter med frost och minusgrader är att vänta natten mot fredag. Höst på riktigt blir det när dygnsmedeltemperaturen har varit under tio grader minst fem dygn på raken.
Inte gillar jag kylan, precis, men den kan vara vacker. Även det som är dött och kallt äger en skönhet. Som detta lönnlöv, som jag fotade i november förra året.
Det finns en skönhet även i det som är dött och kallt.
Naturen dör nu. Men den är så fantastisk att den bara förbereder sig för sin återfödsel i vår. Döden är inte oåterkallelig, inte här.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, Vänner, tagged agera rätt, avundsjuk, avvisa, överlycklig, döden, dutta, ensam, förhållande, förlåtits, förlora en vän, förlust, fel, felfri, fysisk, göra ont, ge råd, kärlek, låta gå, ledsen, livets alla faser, lyssna, medgångar, missunnsamm, mista, motgångar, oåterkallelig, sammanbrott, sann, släppa taget, telefoni, välja, vänskap, vänskapsrelation on 28 juli 2012|
4 Comments »
Vänskap är också ett förhållande! Nånting mellan två parter. På sätt och vis i kärlek, men inte fysisk. Men att förlora en vän gör lika ont som att förlora en älskad.
Vänskap är ett förhållande!
En sann vän har man alltid kvar genom livets alla faser. En sann vän är aldrig avundsjuk/missunnsam på medgångarna och finns där i motgångarna. Det är i alla fall så jag vill se det – eller så jag önskar att det – och jag! – vore.
Att vara en vän är inte alltid lätt.
Det är inte alltid lätt att vara en sann vän heller. Jag försöker att alltid vara ärlig i mina vänskapsrelationer, men det går inte hem alla gånger. Det är inte säkert att jag alla gånger agerar rätt, jag försöker handla såsom jag tror är bäst. Ibland blir det fel. Jag är långt ifrån felfri.
För mig är en vän nån jag kan ringa till när jag är överlycklig – och nån jag kan ringa till mitt i natten, när jag är ledsen, nära sammanbrott. En vän avvisar aldrig utan finns där. En vän lyssnar, duttar och för mig, ger råd om jag ber om det.
Att mista en vän gör ont. Men ibland är det så att vänskap, liksom kärlek, tar slut. Och liksom i alla förhållanden måste man släppa taget och låta gå. Det är naturligtvis ingenting som är lätt, men… Kanske kan vänskapen tas upp igen, senare, när det som har gått snett har förlåtits eller inte längre spelar nån roll.
Att mista en vän för alltid, en förlust man själv inte har valt, lämnar en ensam kvar, ofta med en massa frågor som aldrig får svar. För döden, kära läsare, är oåterkallelig. Oåterkallelig.
Har du en vän du kan väcka mitt i natten???
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 