Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.
Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.
Efter maten hängde vi med på prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.
Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.
Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.
På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…
Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…
*Clark Kent = min bilman
Livet är kort.
Drömmar är finurliga. De vill säga oss saker och ibland är det inte alls det uppenbara. Kanske står det för förändring som inte alltid behöver vara negativt? Jag vet inte, bara den känslan jag fick när jag läste dina ord.
Gårdagen var konstig och märklig. Känslorna hos mig var hos alla håll. När jag såg prinsparet djupa kärlek till varandra så längtade jag lite extra. Men jag vill inte en dag som denna skriva om mitt tjatande efter någon att dela mitt liv med. Det kommer ändå aldrig till mig.
Drömmen skapade bara mer oro i mig. Jag är rädd att bli av med min bil, som är en stor hjälp att bryta min isolering. Och så tänker jag att det enda jag lämnar efter mig är en massa böcker, värdelösa för andra än mig själv…
Däremot har verkligheten skapat andra funderingar. Vi vet så lite om när det är dags, så att säga. Och vad gör vi för att ta tillvara på tiden som är nu? Det är mera såna tankar jag har just nu.
Prinsparet är ett vackert par och det strålade kärlek om dem. Ibland önskar man sig ett riktigt sagobröllop. Det sätt jag delar mitt liv med nån är inte det sätt jag vill dela det på. Men jag kan inte förändra nånting. Det är upp till andra, fortfarande.
Och… ja just det! Jag kom på EN sak: Jag kan inte ta på mig andra människors sorg. Men jag kan lyssna, prata och finnas där om jag behövs på nåt sätt.
Polka…hette det väl, det vi dansade i Parken i vår ungdom. Bump…hette nog nåt annat vi dansade…smällde rövarna mot varandra och hoppade runt. Det var det ljuva 70-talet, det!
Angående drömmar, så har jag drömt en massa otäckt, speciellt innan jag bestämde mig helt för att söka nytt jobb. Konstiga saker som dök upp i drömmarna och hade med min arbetsplats att göra i slutänden. Men det var precis som att någon, eller något bestämde åt mig, att nu är det dags. Gör du inte det här nu, så blir det för sent, ungefär.
Både dans och drömmar är konstiga saker… Jag är glad att dina drömmar kunde förändra ditt liv till det bättre!